Vad är färg? Konstnären, som målat tavlorna här, talar om ”längtan efter färg”, och att färger är en drivkraft för henne. Och man anar att det är en drivkraft inte bara i hennes måleri, utan också i livet.
Wikipedia säger att ”Färg och ljus skapar tillsammans vår visuella upplevelse av rum och föremål”. Och det är klart att om det är på det viset, så är ju färg en förutsättning för att vi över huvud taget ska uppleva verkligheten omkring oss. Och då – då blir väl färg just detta; en drivkraft för att se och uppleva var vi befinner oss.
Men är det sant som det sägs, att färger inverkar psykologiskt på människor? Titta på de här bilderna och försök att avgöra vad slags intryck de gör på dig. Och om de gör något intryck, är det då färgen som får dig att reagera? Eller är det formerna? Eller en kombination?
Kanske är det så att upplevelser då en färg haft betydelse faktiskt stannar kvar i minnet och gör att vi associerar den färgen med känslan av just det minnet. Så om du upplever lugn och ro när du ser färgen blå, då kanske du egentligen minns den blå skymningskvällen då du och och dina vänner satt och vilade ut efter höbärgningen i juli 1966.
Eller om du upplever oro av den blå färgen, kanske du kopplar ihop den med minnet av det blå lupinfältet du satt och tittade på som liten, när din kanin hade försvunnit och du oroligt väntade på om den skulle komma tillbaka eller inte.
I Wikipedia läser jag om den amerikanska filosofen Susanne Langer som beskriver det jag talar om i teoretiska termer. Hon ”talar om expressiva symboler – de perceptuella mönster som väcker vår uppmärksamhet i konst och design genom att erinra om våra levande sinnliga erfarenheter i omvärlden och därför kan fungera som symboler för ’upplevt liv’.”
I tavlorna, som jag visar på denna sidan associerar jag ibland till tidigare upplevelser i mitt liv. Känner igen. Samtidigt blir jag lite överraskad av formerna och av färgkaskaderna. De visar något som jag sett tidigare, men här ser jag det på ett nytt sätt.
Det är kanske det att jag får se dalslandsmyren, vårfärgerna, solvärmen, vattnet och ljusbrytningen i vågsvallet genom en annan människas ögon.
Ellington
P.S. Ellinor Karlssons utställning ”Längtan efter färg” visas på biblíoteket i Dals Ed fram till 7 april 2018.
Alexander Bard har jag alltid tyckt ärligt illa om.
Maria Sveland skrev sin roman Bitterfittan 2007. Jag läser den nu. Att det tagit mig 11 år!! Vad det dröjsmålet inte beror på kunde jag skriva spaltmeter om. Men det beror på en enda enkel sak. Jag har låst mig i ett ointresse för Maria Sveland. Och varför då?
Vad gör en bild? René Magritte målade en pipa och ställde ut den målningen med texten ”Ceci n’est pas une pipe” – ”detta är inte en pipa”. Vilket ju är helt logiskt. Det var ju ingen pipa utan en bild.
Detta är en bild som jag tog när jag först gick förbi trädet. Visst uppstod en rörelse när jag fick för mig att fotografera det. Rörelsen då, som bilden skapar i din eller min hjärna.
Först den lilla bron över en rasande kraftfull ström i den trånga strömfåran.
Sedan fångades våra blickar totalt av den breda vitskummande forsen nedanför den långa gångbron mot ön med slussvaktarstugan.
Att se det yrande, skummande, forsande vattnet. Det kändes i hjärtat som en återklang av något vi kände igen och som vi saknat. Vi överrumplades och vi skrattade och våra skratt klingade ikapp med vattnets brusande. Vattnets våld och kraft när det sprutade mot stenar och träd fortplantade sig i våra kroppar. Vi dansade lyckliga i strandbrinken.
Men hur fångar man detta forsande, strömmande vatten på bild? Vi försökte, men blev knappast nöjda. Inte med bilderna. Men det betydde mindre just denna gången.
Upplevelsen själv var åt det euforiska hållet. Frågan om fotandet tar vi som en utmaning.
