Vad är färg? Konstnären, som målat tavlorna här, talar om ”längtan efter färg”, och att färger är en drivkraft för henne. Och man anar att det är en drivkraft inte bara i hennes måleri, utan också i livet.
Wikipedia säger att ”Färg och ljus skapar tillsammans vår visuella upplevelse av rum och föremål”. Och det är klart att om det är på det viset, så är ju färg en förutsättning för att vi över huvud taget ska uppleva verkligheten omkring oss. Och då – då blir väl färg just detta; en drivkraft för att se och uppleva var vi befinner oss.
Men är det sant som det sägs, att färger inverkar psykologiskt på människor? Titta på de här bilderna och försök att avgöra vad slags intryck de gör på dig. Och om de gör något intryck, är det då färgen som får dig att reagera? Eller är det formerna? Eller en kombination?
Kanske är det så att upplevelser då en färg haft betydelse faktiskt stannar kvar i minnet och gör att vi associerar den färgen med känslan av just det minnet. Så om du upplever lugn och ro när du ser färgen blå, då kanske du egentligen minns den blå skymningskvällen då du och och dina vänner satt och vilade ut efter höbärgningen i juli 1966.
Eller om du upplever oro av den blå färgen, kanske du kopplar ihop den med minnet av det blå lupinfältet du satt och tittade på som liten, när din kanin hade försvunnit och du oroligt väntade på om den skulle komma tillbaka eller inte.
I Wikipedia läser jag om den amerikanska filosofen Susanne Langer som beskriver det jag talar om i teoretiska termer. Hon ”talar om expressiva symboler – de perceptuella mönster som väcker vår uppmärksamhet i konst och design genom att erinra om våra levande sinnliga erfarenheter i omvärlden och därför kan fungera som symboler för ’upplevt liv’.”
I tavlorna, som jag visar på denna sidan associerar jag ibland till tidigare upplevelser i mitt liv. Känner igen. Samtidigt blir jag lite överraskad av formerna och av färgkaskaderna. De visar något som jag sett tidigare, men här ser jag det på ett nytt sätt.
Det är kanske det att jag får se dalslandsmyren, vårfärgerna, solvärmen, vattnet och ljusbrytningen i vågsvallet genom en annan människas ögon.
Ellington
P.S. Ellinor Karlssons utställning ”Längtan efter färg” visas på biblíoteket i Dals Ed fram till 7 april 2018.
När du sjunger som om ljuden kommer ifrån dina inälvor. När du ger ifrån dig ett läte från det undermedvetna. När du samtalar med träd. När din poesi och dina ord blir maskinljud. Vad är det då som händer? När naturljud, skogsljud, fågelljud och lockläten kommer ur din mun och ur din kropp. Vad innebär det?
Eller när sedan länge halvt glömda kulningstoner från sedan sekel övergivna fäbodar och skogsbeten blandas med Berthold-Brechttoner som väcker till liv associationer till den hämndlystna Sjörövar-Jenny. När energisk sorg flätar sig samman med dadaistisk ordglädje och samisk nåjdtrumma. Vad händer?
Du möter detta i Nadja Itäsaaris verk. Hon sjunger så. I den nya singeln Talking to Trees som släpps lördag 17 mars 2018 finns allt detta i botten. Naturen i hennes kropp. Naturen som hon lever i. Naturen i uråldrig kultur och i nutida konstuttryck. Dessa är samtalspartners i hennes sång.
Hon kallar det samtal med träd. Och samtalet med träd hjälper henne att söka något hon kan kalla hem.
Den nya singeln heter Talking to Trees. Från lördag 17 mars 2018 kommer den att ligga på alla kanaler från Spotify till Bandcamp! Där ligger redan nu Nadja Itäsaaris tidigare album Songs From the Woods of Inner Mind.
”Fan vad bra!”
Ellington
.
P.S. Läs gärna min recension av Louise Halvardsson, Nadja Häikiö Itäsaari och Henric Mimerson – The SoftRevolution of Goth Punk Poetry – och deras performance på 13Festivalen på Konstepidemin i Göteborg på trettondagsafton 2018.
På Not Quite kan man få för sig att saker skulle hända till hälften eller inte nå riktigt ända fram. Men när Fröskogs Kulturförening har ett kulturarrangemang på Not Quite i Fengersfors, då blir det gärna kvalitet och angeläget. Idag, på Internationella Kvinnodagen hade man annonserat föredrag av Jessica Fleetwood, smideskonstnär. Och med Jessica Fleetwood på scen, fick den här högtidsdagen ett innehåll som kan sammanfattas i kvinnlig livsglädje, skaparkraft och fri energi och styrka.
Hennes konstnärskap är i stål. Inte enbart. Det vi fick ana av hennes skisser antyder ett bildseende som speglar en egen upplevelse, vilket skisser till stora konstverk ofta gör. De krokier hon visade gav också en aning om en formkänsla som nog är fri i sitt förhållande till konventioner.
Jag skriver ”antyder” och ”som nog är fri”. I sitt föredrag framhävde Jessica Fleetwood nämligen inte sin konst. De olika konstverken fanns där som en bakgrund till hennes burleskt sköna berättelse. Den om hur hon på krokiga vägar, men med någon slags inneboende kompass, klarat och klarar att skapa ett liv där konsten är en styrka och en glädje. Och tidvis också en inkomstkälla.
Hennes konstnärskap är i stål. Jag hoppas att någon gång få se mer. Hennes opus magnum, Ståltheten i Oxelösund, hennes smideskonstverk.
När jag körde hem i snöyra och många tankar, tänkte jag på Alexandra Kollontay. Hon var en av dem som skapade Internationella Kvinnodagen. Jag tror att hon skulle kunna se på kvinnors situation i Sverige idag och säga not quite, men Jessica Fleetwood är på god väg.
Hur gör sig livet påmint? Knoppar som brister. Blomning, lövverk och humlor som surrar. Dignande fruktträd och fågelsträck. I sådana tider påminns jag tydligt om livet och dess kraft. I andra tider är det svårare att se. Det kan krävas ett nästan synskt öga för att se livskraft där döden ser ut att ha makten.
I de döda och döende trädstammarna finns liv som inte jag kan se. Men hackspetten vet. Den knackar och äter och lever av larverna som lever där inne.
Här gick jag en vinterdag och gladdes åt de döda träden som ger livskraft åt allt som kryllar och kämpar och väntar på våren.
Ända sen han först gjorde sig synlig i massmedia i början av 80-talet har jag ogillat den mannen. Hans självupptagenhet kändes påklistrad. En tom rökpuff utan fäste i verkligheten. Det var något plåtigt och artificiellt över hans musik. Hans politiska idéer fick mig att associera till den asociala nyliberalismen. Och i backspegeln har jag fått intrycket att han och hans Army of Lovers hade mer gemensamt med Fredrik Reinfeldts första regerings provokativa Ayn Rand-liberaler än med någonting, som kunde associeras med kärlek. Ministrarna, det var de som fick avgå efter kort tid när det visade sig att de praktiserat Ayn Rands teori att skatt är stöld och vägrat betala vissa skatter (och TV-avgiften). Utan humor eller självdistans.
Den uppfattningen hade jag av Alexander Bard. Får jag skriva så? Att jag tyckte illa om honom. Att jag tyckte han var provokativ på ett trist sätt. Att jag förknippade honom med en asocial nyliberalism.
Själv har Alexander Bard benämnt de svenska initiativtagarna till #metoo-rörelsen mytomaner och han har utnämnt kulturminister Alice Bah Kunkhe till en demokratins dödgrävare. Då ger jag mig rätten att tala om varför jag alltid har tyckt så illa om Alexander Bard.
DET VAR INTE min idé att jag skulle lyssna på söndagsintervjun i P1, där han intervjuas av Martin Wicklin. Jag fick en fråga. Det var min körledare som sms-ade med hänvisning till det radioprogrammet: ”Nån gång skulle jag kunna tänka mig att diskutera Alexander bard med dig.”
När jag lyssnade på den intervjun hände något. Jag hörde honom säga att han är nyfiken på livet. Han sa att han tycker särskilt mycket om att tala med personer som utmanar honom genom att tycka precis motsatsen till honom själv. Han vill kunna säga vad han tänker och stå för det utan krusiduller.
Han tror att det är nödvändigt att människor idag har en fast punkt i sin egen biologiska konstitution. Det är nödvändigt, säger han, om vi ska klara att leva med den teknologiska utvecklingen nu. Och han tror att könet är en grund för en människas liv. En man ska vara en man och en kvinna ska vara en kvinna, menar han och säger ”Jag tror på könets återkomst!”
Jag noterar att jag skulle ha synpunkter på detta och fortsätter att lyssna. Hör honom säga att alla människor ska ha jämlika villkor att förverkliga sina möjligheter i livet. Någon gång under intervjun säger han självklart att människor är ”jämlika och olika.” Han påpekar att han ”är marxist,” vilket överraskar mig något. Och fortsätter med att poängtera att visst har han förmågan att fokusera och undersöka mycket smala och djupa kunskapsområden, vilket dock inte är någon sorts elitism .
Han vill inte fastna i en uppfattning eller i ett sätt att vara. Han skapar hemkänsla åt sig, vart han än beger sig. Han vill utforska och lära känna världen. Hans projekt nu är ett djupgående filosofiskt arbete.
När jag lyssnade på söndagsintervjun med Alexander Bard fick jag en bild av en människa som det är värt att lyssna på.
Jag lyssnade på programmet en andra gång. Nu hörde jag ju att han alltjämt är självupptagen och jagcentrerad. Jag hörde också flera påståenden om livet och världen och politiken som jag vill opponera mig emot. Men intrycket kvarstår – att jag omvärderar min tidigare avsky för denne man.
Alexander Bard må vara en filosofisk rökpuff eller en inspirerande provokatör. Egentligen handlar detta inlägg inte om honom. Det handlar om att jag på senaste tiden har funnit en viss glädje i en metod. En metod för ny kunskap. Kanske genom tillfälligheternas spel har jag tagit emot impulser från några kvinnor som jag känner – impulser som har lett mig till att läsa, se och lyssna på nytt. Lyssna på nytt till sådant som jag av någon anledning lagt i erfarenheternas skräpkorg. En metod för omvärdering.
Det upplever jag som användbart i livet.
Ellington
.
Länk till söndagsintervjun i P1 med Alexander Bard
Maria Sveland skrev sin roman Bitterfittan 2007. Jag läser den nu. Att det tagit mig 11 år!! Vad det dröjsmålet inte beror på kunde jag skriva spaltmeter om. Men det beror på en enda enkel sak. Jag har låst mig i ett ointresse för Maria Sveland. Och varför då?
Ingen minns väl intervjun som Hanna Hellqvist gjorde med henne i TV-serien Jakten på lyckan. Det var 2011, så du är förlåten om du har glömt vad Maria sa den gången. De pratade om relationer mellan man och kvinna, när Maria Sveland sa att ”det som är farligt är när vi har det här idealet att det här ska vara livet ut”. ”Det är ju jättefarligt för då kan man ju ge sig på att man kan bli besviken”.
Det här etsade sig fast. För jag tänkte att ”vad fan säger du!” Jag förväntade mig kanske att hon skulle säga något klokt som att ”det verkligt farliga är när vi har det här idealet att vi alltid måste vara så jävla lyckliga”. Och så sitter hon istället och ger rådet att inte engagera sig för mycket för att man ska slippa bli besviken. Är det detta livet går ut på, tänkte jag upprört den gången. Att inte bli besviken!
Det är därför jag inte har läst Bitterfittan förrän nu. Jag hade detta intrycket av en kvinna som inte ville eller vågade satsa helhjärtat.
Det var poeten Louise Halvardsson som fick mig på andra tankar. I en diskussion vi hade om just Bitterfittan vaknade jag till när Louise sa: ”I böckerna framstår huvudpersonen som att hon är väldigt passionerad och vill älska och också gör det, men sen … har hon väl blivit sviken alltför många gånger …”
Precis detta med passionen hade jag ju saknat hos Maria Sveland den gången. Och jag litade på Louise när hon såg passionen hos romanens huvudperson. Därför läste jag boken. Och blev glad!
Det är väl inte alltid man kan uttrycka precis vad man tänker och känner när man sitter i en TV-studio. Men i romanen Bitterfittan är Maria Sveland tydlig. Huvudpersonen Sara söker verkligen vägar för att kunna leva, med sin passion för livet i behåll. Det är precis det romanen handlar om. En kvinnas försök att bejaka passionen i sitt liv och inte alltid bara anpassa sig till andra.
Jag har inte läst Bitterfittan 2 än. Men det ska jag.
Vad gör en bild? René Magritte målade en pipa och ställde ut den målningen med texten ”Ceci n’est pasunepipe” – ”detta är inte en pipa”. Vilket ju är helt logiskt. Det var ju ingen pipa utan en bild.
Nu lägger jag alltså upp en bild där jag fotograferat en trädstam. Då gör jag ju det, inte för att jag vill visa dig en trädstam. Jag vill visa dig, min läsare, någonting som jag såg när jag betraktade den. Jag fick associationer till stelnad lava som jag sett en gång, och jag blev också nyfiken på vad som kunde gömma sig i springorna i barken.
Kanske ser du något annat än jag. Här är ju inte bara ett träd. Här lever djur och lavar och mikroorganismer – hela världar som vi kan se om vi får en påminnelse om det.
Eftersom jag inte har något vidvinkelobjektiv, så kom jag inte in i de minsta barkspringorna, och kunde inte ta dig med in i de världarna. Kanske är det läge att komplettera min utrustning.
Oavsett utrustning får trädet, barken och dess struktur mig att se och tänka. Det får säkert mig och dig att associera till helt olika saker. Beroende på vad vi har varit med om i våra liv. Det tänkte jag på, och jag ville bjuda in dig till en liten associationsfest. Om vad du faktiskt ser och om vad du kommer att tänka på.
Kanske är det detta min favvo-filosof Marcia Sá Cavalcante Schuback menar när hon säger att en bild avbildar inte ett objekt. Den synliggör en rörelse.
Detta är en bild som jag tog när jag först gick förbi trädet. Visst uppstod en rörelse när jag fick för mig att fotografera det. Rörelsen då, som bilden skapar i din eller min hjärna.
Eller hur! Är det ett svar på min fråga ”vad gör en bild”?
Vi fortsätter idag med vattentemat. Sist läste vi en roman på temat vattenkatastrof. Idag besökte vi en fors. Hur, frågar vi idag. Hur fotar man strömmande vatten? Jag vill ju på något sätt spegla min upplevelse av forsen. Hur gör jag det?
Det är hög vattenföring nu. Det är ju snövinter. Men oftast inte så många minusgrader, utan istället dagar med blötsnö, någon plusgrad. Snön lägger sig, men eftersom marken är ofrusen under, smälter snötäcket sakta underifrån. Rätt som det är kommer det en dag med ordentligt töväder. Kanske regn också. Sen smäller det till och blir minus några dar och isarna lägger sig.
Det har de gjort, men på många sjöar är det högst osäkert att gå ut på isen. Vattendragen är isfria. Det är en vinter med hög vattenföring i älv och fors.
Så vi gjorde en tur till Höljerudsforsarna uppströms från Billingsfors räknat. Det var riktigt gråväder. Lite snöflingor i luften. Temperaturen strax kring noll. Vi parkerade bilen och promenerade genom skogen längs höljen.
Det var överraskande när vi kom fram till forsarna vid 18:e slussen. Där möttes vi av ett kraftfullt skummande strömmande vatten.
Först den lilla bron över en rasande kraftfull ström i den trånga strömfåran.
Sedan fångades våra blickar totalt av den breda vitskummande forsen nedanför den långa gångbron mot ön med slussvaktarstugan.
Det var en sån fullkomlig glädjekänsla.
Att se det yrande, skummande, forsande vattnet. Det kändes i hjärtat som en återklang av något vi kände igen och som vi saknat. Vi överrumplades och vi skrattade och våra skratt klingade ikapp med vattnets brusande. Vattnets våld och kraft när det sprutade mot stenar och träd fortplantade sig i våra kroppar. Vi dansade lyckliga i strandbrinken.
Men hur fångar man detta forsande, strömmande vatten på bild? Vi försökte, men blev knappast nöjda. Inte med bilderna. Men det betydde mindre just denna gången.
Upplevelsen själv var åt det euforiska hållet. Frågan om fotandet tar vi som en utmaning.
Ellington: Vet du hur mycket vatten det finns i Suorvadammen?
Arletta: Jag vet bara att Vänern är Sveriges största sjö.
Ellington: Precis. Och sen kommer Suorvadammen som Sveriges största vattenmagasin.
Arletta: Det är väl i Norrland
6 000 000 kubikkilometer vatten finns i Suorvamagasinet
”Ett intensivt regnande har plågat nordligaste Norrland hela hösten. Det är här, i Lule älv, mot den norska gränsen, som kraftverkens enorma vattenmagasin ligger på rad. En dag händer det ofattbara – plötsligt reser sig en grå vägg, det är dammarna som till slut brister, enorma krafter släpps lösa och en flodvåg som inte borde finns sveper undan allt i sin väg.”
Så presenteras Mikael Niemis roman Fallvatten på omslagets baksida. Berättelsen har nio huvudpersoner. Deras möten med vattenmassorna följs i berättelsen var för sig. Några av dem möts i de virvelströmmar av känslor, tankar och försök att möta faran och undkomma med livet som alla dras in i.
Och det är inte några vackra skildringar av människans godhet i krissituationer som Niemi skildrar. Du som läst till exempel Åsa Larssons Solstorm känner igen de rovdjursbesläktade primalreaktionerna hos några av dessa norrlandskaraktärer. Men visst – visst gestaltas det mänskliga livets skönhet vid dödens stupkant där de alla befinner sig. Lovisa Laurins aldrig sviktande fokus på livet hon bär i sin livmoder. Vincent, när han i sin totala livströtthet ändå gör allt han kan för att rädda den kvinna som svikit hans kärlek. Och Lena Sundh, när hon i sin impuls att ge liv åt den döende unge Laban, smeker honom till stånd och älskar honom in i döden. Det är vackert, samtidigt som det riktigt fula och mentalt förvridna brister fram. Som värst i Barney och hans i grunden asociala liv.
Adolf Pavval
Vincent Laurin
Lovisa Laurin
Henny Laurin
Barney Lundmark
Lena Sundh och Laban
Gunnar Larsson
Sofia Pellebro
Carsten Azon
Dessa får vi följa i deras dans med naturkrafterna. Några lyckas överleva. Några av dem dör i det vattenvidunder som bryter upp Suorvadammens portar och i ett drag tvättar bort människans försök att bemästra naturkrafterna. Någonstans anar man en hämnd. Naturens, samejojkarnas och trolltrummornas hämnd på dem som trodde att de kunde stjäla landet från folket. Samtidigt känns aningen av en stereotyp igen i skildringen av det råa norrländska kynnet. Det känns igen från andra nutida norrlandsskildrare. De som inte har till exempel Sara Lidmans andliga rotfasthet i skog, sjö, berg och strömmande vatten.
Men som en skildring av människa och vatten är romanen Fallvatten också en ögonöppnare till skörheten i en relation som inte alls är så stabil som människan periodvis inbillar sig.
Vi var på Göteborgsoperan och såg dess uppsättning av The Phantom of the Opera. Jag har varit där några gånger förut. Såg Operan Goya 2009 som var en helt nyskriven opera om den spanske målaren Francesco Goya. Helt nyskriven av kompositören Daniel Börtz.
Där slog man på stort med en scenografi som gav full rättvisa åt den spanske konstnärens specifika färgkänsla men där musik och handling inte nådde samma fulla uttryck. Jag såg Alcina, våren 2011, där scenografin var oerhört sparsmakad, vilket gav utrymme åt musiken och dramaturgin att skapa en helhetsberättelse som berörde. Hösten 2012 såg jag Antonin Dvoraks opera Rusalka. I Göteborgsoperans version av denna en saga om två kvinnors olika attraktionskraft fanns en obalans i hur körstyckenas dramaturgiska effekt utnyttjades, vilket gjorde att huvudpersonen Rusalka aldrig nådde samma trovärdighet i sin stillsamma attraktionskraft som hennes blodfulla rival Furstinnan.
The Phantom of the Opera är en musikal. Den blandar operakonstens specifika uttrycksmedel som solo-arior och mäktiga körpassager med visor av närmast schlagerkaraktär. Låt mig först av allt säga att vi blev berörda. I första akten såg vi båda Christine som huvudperson. Christine som var romanförfattarens porträtt av den unga fattiga svenska statarflickan och gatusångerskan Christina Nilsson och hennes sagolika karriär på världens operascener med början i Paris.
Genom hennes karaktär såg vi The Phantom. Det var passionen, sexualiteten, kreativiteten. Samtidigt som han inspirerade hennes sång och konstnärliga skapande fanns där en hotande galenskap i hans dragningskraft. Detta medan hennes älskare Raoul representerade hennes önskan om ett ordnat liv som firad sångerska med familj och karriär. I ett sådant liv fanns hopp om vardaglig glädje, men också hotet om att förlora kreativitetens källflöden. Det som berörde oss var konflikten mellan dessa båda drivkrafter i hennes liv och hennes kamp att bejaka båda.
Musikalen The Phantom of the Opera producerades i slutet av 1980-talet för Londons West End. Den spelades på Broadway med 10 000 föreställningar mellan 1988 0ch 2012. Med denna oerhörda publikframgång i åtanke, med en publik på 130 millioner i föreställningar över hela världen, är det intressant att se det konstnärliga innehåll som fängslat så många moderna männniskor.
I andra akten byter föreställningen fokus totalt. Om huvudpersonen i första akten var karaktären Christine, om temat i första akten var var hennes kamp där hon måste förena två till synes oförenliga drivkrafter i sitt konstnärskap och liv, så ser vi en annan huvudperson och ett annat tema i akt två.
I akt två blir Fantomen huvudperson. I första akten representerade han en av sångerskans inre drivkrafter. Nu är han en person, visserligen ovanlig som sådan, men ändå en person med rätt vanliga passioner och önskningar. En ensam figur, som längtar efter kärlek, som får smaka den ett ögonblick och då ger upp sitt hatiska projekt att hämnas på sin rival och på mänskligheten.
Från att ha gestaltat konflikten mellan dionysisk kreativitet och appolonisk ordning i första akten, gestaltar andra akten en konflikt mellan kärlekens godhet och hämndens ondska. Från att ha fokuserat på Christine och konstens försök att förena kreativitet och ordning, fokuseras istället motsättningen mellan gott och ont.
Detta är kanske en av framgångsfaktorerna i denna föreställnings historia. Att visa upp en seriös konflikt och att släppa detta för att istället fokusera på något mycket enklare. Och vi frågar oss – är detta en styrka eller en svaghet? Ekonomiskt är det en styrka helt klart. Konstnärligt – ja, då vill jag fråga Aristoteles.
Upplevde vi katarsis? Katarsis – den känslomässiga rening som gör att man i tragedins upplösning kan se något nytt, som förut var dolt.
Jag kan bara svara för mig själv. För mig bekräftade The Phantom of the Opera en redan välkänd sanning – att kärleken kan övervinna ondskan. Musikalen förbereder en tragedi med sikte på att öppna upp en viktig konflikt i människosjälen. En konflikt där ont och gott inte är svart och vitt utan griper in i varandra på ett sätt som kräver öppna sinnen. Musikalen sidesteppar detta och avleder oss till en enkel bekräftelse av att allt ändå står rätt till. Är fenomenet The Phantom of the Opera ett sätt att stryka den moderna publiken medhårs och avleda våra tankar från en konflikt vi borde försöka förstå? Eller säger den oss ändå något som är viktigt för oss att veta?
Du som läser detta och har sett The Phantom of the Opera i någon av dess uppsättningar – ge gärna ditt svar på den frågan.