Alexander Bard – filosofisk rökpuff eller inspirerande provokatör?

Alexander Bard har jag alltid tyckt ärligt illa om.

(Read this post in English)

Ända sen han först gjorde sig synlig  i massmedia i början av 80-talet har jag ogillat den mannen. Hans självupptagenhet kändes påklistrad. En tom rökpuff utan fäste i verkligheten. Det var något plåtigt och artificiellt över hans musik. Hans politiska idéer fick mig att associera till  den asociala nyliberalismen. Och i backspegeln har jag fått intrycket att han och  hans Army of Lovers hade mer gemensamt med Fredrik  Reinfeldts första regerings provokativa Ayn Rand-liberaler än med någonting, som kunde associeras med kärlek. Ministrarna, det var de som fick avgå efter kort tid när det visade sig att de praktiserat Ayn Rands teori att skatt är stöld och  vägrat betala vissa skatter (och TV-avgiften). Utan humor eller självdistans.

Den uppfattningen hade jag av Alexander Bard. Får jag skriva så? Att jag tyckte illa om honom. Att jag tyckte han var provokativ på ett trist sätt. Att jag förknippade honom med en asocial nyliberalism.

Själv har Alexander Bard benämnt de svenska initiativtagarna till #metoo-rörelsen mytomaner och han har utnämnt kulturminister  Alice Bah Kunkhe till en demokratins dödgrävare. Då ger jag mig rätten att tala om varför jag alltid har tyckt så illa om Alexander Bard.

DET VAR INTE min idé att jag skulle lyssna på söndagsintervjun i P1, där han intervjuas av Martin Wicklin. Jag fick en fråga. Det var min körledare som sms-ade med hänvisning till det radioprogrammet: ”Nån gång skulle jag kunna tänka mig att diskutera Alexander bard med dig.”

När jag lyssnade på den intervjun hände något. Jag hörde honom säga att han  är nyfiken på livet. Han sa att han tycker särskilt mycket om att tala med personer som utmanar honom genom att tycka precis motsatsen till honom själv. Han vill kunna säga vad han tänker och stå för det utan krusiduller.

Han tror att det är nödvändigt att människor idag har en fast punkt i sin egen biologiska konstitution.  Det är nödvändigt, säger han, om vi ska klara att leva med den teknologiska utvecklingen nu. Och han tror  att könet är en grund för en människas liv. En man ska vara en man och en kvinna ska vara en kvinna, menar han och säger ”Jag tror på könets återkomst!”

Jag noterar att jag skulle ha synpunkter på detta och fortsätter att lyssna. Hör honom säga att alla människor ska ha jämlika villkor att förverkliga sina möjligheter i livet. Någon gång under intervjun  säger han självklart att människor är ”jämlika och olika.” Han påpekar att han ”är marxist,” vilket överraskar mig något. Och fortsätter med att poängtera att visst har han förmågan att fokusera och undersöka mycket smala och djupa kunskapsområden, vilket dock inte är någon sorts elitism .

Han vill inte fastna i en uppfattning eller i ett sätt att vara. Han skapar hemkänsla åt sig, vart han än beger sig. Han vill utforska och lära känna världen. Hans projekt nu är ett djupgående filosofiskt arbete.

När jag lyssnade på söndagsintervjun med Alexander Bard fick jag en bild av en människa som det är värt att lyssna på.

Jag lyssnade på programmet en andra gång. Nu hörde jag ju att han alltjämt är självupptagen och jagcentrerad. Jag hörde också flera påståenden om livet och världen och politiken som jag vill opponera mig emot. Men intrycket kvarstår – att jag omvärderar min tidigare avsky för denne man.

Alexander Bard må vara en filosofisk rökpuff eller en inspirerande provokatör. Egentligen handlar detta inlägg inte om honom.  Det handlar om att jag på senaste tiden har funnit en viss glädje i en metod. En metod för ny kunskap. Kanske genom tillfälligheternas spel har jag tagit emot impulser från några kvinnor som jag känner – impulser som har lett mig till att läsa, se och lyssna på nytt. Lyssna på nytt till sådant som jag av någon anledning lagt i erfarenheternas skräpkorg. En metod för omvärdering.

Det upplever jag som användbart i livet.

Ellington

.

Länk till söndagsintervjun i P1 med Alexander Bard

.

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna. Visa alla inlägg av Arletta Ellington