Isfritt – nu förtränger vi väl vintertankarna

Nu har isarna äntligen gått upp på sjön hemma. Den senaste veckan har det varit isfritt, och det är dags att sjösätta ekan. Ännu finns det dock ställen i skogen där det ligger lite snö kvar. Och i minnet dröjer bilderna av den vinter som nyss höll oss i ett grepp.

Mitt eget minne försöker nu förtränga vintertankarna. Det är ju vår! Men en sak med vintern är ändå skönt att erinra sig nu när våren tagit ordentlig fart.

Jag njuter lite extra av att minnas just de dagar när vintern vände till vår. Ibland tar våren jättekliv på bara några dagar, och jag vill gärna hålla kvar just själva övergången. Då, när kölden släpper, när de första råkarna går upp och några modiga flyttfåglar vågar ta vägen hitåt.

Just i den övergången var jag ute. Det var vid Tydjesjön vid E45-an strax söder om Tösse. Då kom där en ensam trana inflygande, gjorde några lovar över sjöisen och gick ner för landning.

Alldeles vid iskanten ställde den sig. Vid kanten av råken som nyligen öppnat sig där som strömmen är lite starkare där ån rinner ut under järnvägsbron.

isfritt 1

Där tog den rast. Det var inte isfritt, men det fanns öppet vatten. Och jag föreställde mig att den hade en lång dagsresa bakom sig. Var hade den startat denna dags morgon? Helt nyligen hade den stått i Nordtyskland, väntande på sydliga vindar. Nu var den här.

Jag hade inte min kamera med mig. Men lyckades få några bilder med mobilen genom min tubkikare. Det kallas digiskopi. Det finns utrustning för det. Jag försökte på fri hand, och det var inte helt enkelt.

isfritt 2

 

Utanför det invanda – en vårvintersaga

Fotografering är en konst. Själv räknar jag mig inte som konstnär på området.  Ibland presenterar dock naturen själv motiv, som sätter fantasin i rörelse. Fantasin, ja! Fantasin, som gärna ger oss en skjuts att se utanför boxen. Utanför det invanda.

utanför 1Vad är till exempel detta?

”Vad är … ?”

Fråga hellre ”Vad ser du här?” Beroende på vem du är, ser du kanske något som inte jag ser.

Jag skulle kunna berätta en liten saga om var jag ser här. Den sagan börjar med ett spår.

utanför 2

Och nu styr jag vad du ska se. Du kan föreställa dig var jag befinner mig. Tänk lite på vad du får reda på här. Det är en del information i den bilden. Och jag är på väg någonstans. Utanför det invanda.

utanför 3

På väg. Någonstans därborta, där inne, utanför mitt synfält. Jag vet inte vad som väntar. Jag tror jag vet, för jag har varit här förut. Men idag är verkligheten som en saga, och skogen har sina hemligheter.

En gång i tiden var människor övertygade om att skogen var en själ. Att skogen var som ett levande väsen. Inte som nu, en massa träd och stenar utan personlighet.

utanför 4

Bäcken där nere i dälden pratar och låter. Har den något att säga mig som kommer här på besök? Behöver jag fråga den? Om jag var markägare och ville räta ut den för att undvika översvämningar i snösmältningen. Översvämningar och vattensjuka områden, som dödar trädens rötter.

Bäcken pratar med mig. Just här sorlar den glatt, men längre fram hör jag att den viskar.

utanför 5

Här har den kastat sig ner. Den har fångats, men nu hör jag den sakta lirka sig loss ur vinterns järngrepp. Lirka, lirka låter det när den börjar droppa sig loss och släppa sin hårda omfamning av berget.

utanför 6

”Än håller jag dig fast!” säger berget

”Min kraft är större än din!” svarar bäcken och känner med droppande fingertoppskänsla längs sprickor den öppnat i berget. ”Där ska små träd få fäste med sina rötter och fortsätta spränga det jag har öppnat.” Och isens ande drömmer.

utanför 7

Här ska det snart krylla av liv, drömmer isen. Och känner sig förvandlas.

utanför 8

Känner sig förvandlas. Från materia till liv.

Och jag. Jag styr kosan längs ännu djupa drivor.

utanför 9

På sina ställen nödgas jag inte längre pulsa.

Längre fram bryts förtrollningen.

Eller gör den det?

utanför 10

 

”Det var längesen någon bodde här.”

Tänker jag, och fortsätter drömma.

Ellington

Visa mig ditt hus

Visa mig ditt hus, så ska jag säga vem du är!

(Read this post in English)

ditt hus 1
Komarken, Kungälv

”Little boxes”, sjöng Pete Seeger 1963 och raljerade med den amerikanska medelklassen och deras hus och liv och åsikter som alla var så hopplöst mainstream.

Så vackert, ja! Och så effektivt.

Banjovägen, Falkenberg

Vi människor har en tendens att anpassa oss till mängden.  Anpassa oss, och utan att vi ens märker det har vi byggt in oss. Hur anpassar jag mig? Och du?

Människor bygger in sig i att vara som andra.

Fönsterputsning, Wallingford Ct USA

Några av oss bygger in sig i att vara annorlunda.

Kombivilla, Skåpafors

”Den moderna människan är fri. Föds utan smärta, av en positiv och välinformerad mor. Och är välplanerad i den personliga utvecklingen. Och ingår i samhällets tillväxt, som består av kvalité, service, och vetediet.” (Lina Ekdahl) *

Kulturens fasad och innehåll
”pepparkakshus”, Skåpafors

Vad säger ditt hus, ditt hem om dig? Går det att helt enkelt vara fri?

Ellington

*) Lina Ekdahl: ”En fri människa”. Diktsamling. Wahlström & Widstrand, 2012.

 

Kajorna och tibastbusken har vårvinterkonversation

Den här vintern! Orkar vi vänta på att den ska ta slut? ”Vet ni vad!” säger kajan. ”Jag ger mig av!” De övriga kajorna konfererar. ”Ska vi också?” ”Nej, inte jag!” ”Varför inte? Jag tycker vi har väntat länge nog nu.” ”Men se! Jag hittade ett gammalt ekollon här i grenklykan!”

kajorna 1
Kajornas konferens i eken

”Hör ni ni!” viskar tibastbusken knappt hörbart, ”jag får liksom stanna här jag.”

”Jag har sovit hela vintern – men idag kom en liten solstråle och väckte mig. Den var lite varm!”

kajorna 2
Tibastbusken vågar nätt och jämt väcka sina knoppar

”K´Ja, ja, ” svarar kajorna. ”Vi får väl ge det några dar till, men kommer inte våren snart, så drar vi!”

Ellington

Nadja Itäsaari: ”where my home ought to be”

Nadja Itäsaari 1
(Copyright Nadja Itäsaari)

När Nadja Itäsaari sjunger hör jag att hon är släkt med vargar och med flygplanen som drar sina vita streck genom luften.

(Read this post in English)

När du sjunger som om ljuden kommer ifrån dina inälvor. När du ger ifrån dig ett läte från det undermedvetna. När du samtalar med träd. När din poesi och dina ord blir maskinljud. Vad är det då som händer? När naturljud, skogsljud, fågelljud och lockläten kommer ur din mun och ur din kropp. Vad innebär det?

Eller när sedan länge halvt glömda kulningstoner från sedan sekel övergivna fäbodar och skogsbeten blandas med Berthold-Brechttoner som väcker till liv associationer till den hämndlystna Sjörövar-Jenny. När energisk sorg flätar sig samman med dadaistisk ordglädje och samisk nåjdtrumma. Vad händer?

Du möter detta i Nadja Itäsaaris verk. Hon sjunger så. I den nya singeln Talking to Trees som släpps lördag 17 mars 2018 finns allt detta i botten. Naturen i hennes kropp. Naturen som hon lever i. Naturen i uråldrig kultur och i nutida konstuttryck. Dessa är samtalspartners i hennes sång.

Nadja Itäsaari 2
(Copyright Nadja Itäsaari)

Hon kallar det samtal med träd. Och samtalet med träd hjälper henne att söka något hon kan kalla hem.

Den nya singeln heter Talking to Trees. Från lördag 17 mars 2018 kommer den att ligga på alla kanaler från Spotify till Bandcamp! Där ligger redan nu Nadja Itäsaaris tidigare album Songs From the Woods of Inner Mind.

”Fan vad bra!”

Ellington

.

P.S. Läs gärna min recension av Louise Halvardsson, Nadja Häikiö Itäsaari och Henric Mimerson – The Soft Revolution of Goth Punk Poetry – och deras performance på 13Festivalen på Konstepidemin i Göteborg på trettondagsafton 2018.

.

 

 

Kroppen

kroppenEllington: Jag tänker på kroppen. Vad är min kropp?

Arletta: Min kropp är mitt bästa verktyg för att njuta av livet.

Ellington: Är kroppen bara ett verktyg?

Arletta: [ler] Nej! Förstås inte. Jag är ju min kropp. Och den tjänar mig. Lite komplext för den som inte tänker som jag, men så är det.

Ellington: Många vill göra skönhetsoperationer. Kan du tänka dig det?

Arletta: Nej!

Ellington: Varför inte?

Arletta: Tänk dig att jag skulle förstora mina bröst med silikon. Eller fylla mina läppar med botox. Många gör det. Av vilken orsak?

Ellington: För att behaga mannen.

Arletta:  Vad är kroppen för dig? Om min man vill att jag opererar mina läppar för att han ska älska mig, då är det ju inte mig han älskar.  Om min man inte behagas av mina bröst – vet du vad? – då byter jag hellre man.

 

Perfekt vinterestetik

Vinter! Snö! En riktig vinter. Det är perfekt.

(Read this post in English)

Isen börjar röra på sig 7 april 2013

Där jag bor hade vi en riktig vinter senast 2013, med halvmetertjock is på sjön, som låg långt in i april.

I år har vintern kommit sent, så isarna hinner nog inte bli så tjocka. Men snön har legat några veckor nu och de senaste dagarna har det kommit pudersnö, som har förvandlat landskapet.

perfekt 3
17 februari 2018

Jag ville se den här förvandlingen och gav mig ut. Ställde bilen och lät ögat dricka de rena linjerna och formerna.

perfekt 4Och ja, sjön ligger.

perfekt 5Snön, kylan, vintern griper tag i livet. Det är skört så här års, och det estetiskt sköna gömmer liv som tyst och osynligt och desperat håller andan, väntar, söker. På ytan är det lugnt.

Det är detta som är det perfekta. Sen kommer regn och tö. Då vaknar livet. Då trampar kossorna upp djupa spår i hagens mull. Då hittar stararna och ärlorna sin föda i den sargade marken. Då bildar blommorna och bladen sina kaotiska mönster överallt. Men nu är det perfekt.

perfekt 6Se den mjukt släta rundningen längs kullens fot. Det är perfekt.

perfekt 7Se diset över sjön och isen, så som det höljer allt i dimmor och rundar alla skarpa kanter. Det är perfekt.

perfekt 8Se hagens vita lakan breda ut sig och skuggorna som den låga eftermiddagssolen ritar på snön.

Och se hur konturerna på träd och grenar blir skarpa.

perfekt 9Det är perfekt.

Snart kommer livet tillbaka. Livet, som rör till och blandar om, förändrar och blir till. Ogreppbart, intressant och obegripligt.

Men nu är det perfekt.

Ellington

Vad vill vi ha för väder?

En sådan här februaridag väcker livsandarna till liv

Nu är det februari, och visst börjar det bli ljusare. Visst blir dagarna lite längre, och det kan bli härliga solstunder även de dagar kylan får för sig att bita till. Ja, kanske särskilt de dagarna, för med mildvädret denna vinter har det ofta kommit gråväder, i varje fall där jag bor. Och just de lite frostnupna dagarna är kanske den här årstidens glädjedagar. För mig är det så. Precis just nu är det sådana dagar som gör att jag kan känna mig stark och glad och inspirerad när jag tittar ut genom fönstret på morgonen och ser vad det blir för väder.

Om jag får bara en sådan dag just vid denna tiden så är det till och med så att jag kan möta nästa dags gråväder, slask, dis och mörker med ett öppet sinne och uppleva något skönt även i det.

Genom fönstret kommer den bleka grådagern en mulen februaridag

Just precis nu tar kropp och själ till sig det glädjerika faktum att dagarna håller på att bli längre. Det värsta mörkret – det i december – börjar vika och det väcks hopp i kropp och huvudknopp. Dock kan ingen komma ifrån att dagarna alltjämt är korta. Jo. Visst. Jag noterar noggrant varje minut som dagen förlängts sen förra veckan Jag noterar och jag gläds och jag understödjer på detta sätt min tro på framtiden.

Men om jag ska leva i nuet, då kan jag inte annat än erkänna dagarnas faktiska korthet. Och det är då jag dricker den korta glädjens skönhet. Bort all tanke på framtiden. Bort alla förhoppningar, som ändå så lätt grusas av felslagna skördar, uruselt midsommarväder, frost i blåbärsblomningen och pinande blåst i syrénernas tid! Då öppnar jag ögonen och ser det som faktiskt finns.

Ett tunt molntäcke räcker för att göra dagern blek och skum, men ändå en kärv skönhet.
”Dagen är kort och obesviken – den räcker…” (ur Bengt Emil Johnson ”Fågeldikter”)
Vad blir det för väder i morgon?
Detta ser jag idag

Ellington

Gröna Lampans samtalsaktivister nu i Kungälv

samtalsaktivister
Thomas Söderberg var en av de samtalsaktivister som kom till  första Gröna-Lampanträffen i Kungälv

”Köp aldrig billiga varor! Det är alltid nåt lurt med det,” utbrister Thomas. Han påstår samtidigt att det är aldrig för sent att göra något som man inte hunnit med när man var ung. ”Jag var klokare när jag var yngre” säger David. ”Då var jag försiktig; nu vågar jag mycket mer.” Så var det denna kväll i Kungälv. På lördagen, tjugondedag Knut, samlades samtalsaktivister hemma hos Bengt Lagerholm på Östra Gatan i ljuset av GRÖNA LAMPAN för att tala öppet om vad de hade på hjärtat.

(Read this post in English)

“Det var planerat så att vi som träffas ska representera olika generationer”, säger Tatiana Pismenskaya, som initierade  projektet. För jag är övertygad om att det finns mycket att lära när man samtalar över generationsgränser”.  Hon bor i Älvängen och studerar på Kulturverkstan i Göteborg. “Det var synd att de ungdomar som vi bjöd in blev upptagna med sitt arbete. Då blev det ju nästan bara pensionärer kvar”, säger hon med ett litet skratt. “Samtalet  fick en annan riktning, vilket var jättespännande!”

samtalsaktivister
Bengt Lagerholm var värd för Gröna Lampan i Kungälv

Gröna Lampan har påbörjats i Dals Långed och fortsatte nu i Kungälv. I Dalsland blir det en fortsättning i Nössemark. Sen är Falkenberg näst i tur. Idén är att på olika orter samla personer från olika generationer och olika erfarenhetsområden kring frågor som ligger deltagarna varmt om hjärtat. “Gröna Lampan innebär grönt ljus för alla frågor och samtalsämnen”, säger Tatiana. ”När vi samlar Gröna Lampan”, säger hon, ”så har alla med sig var sin liten lampa att ge till någon i sällskapet som en symbol för samtal som ljusspridare”.

Samtalet denna kväll kom att röra både existentiella och praktiska frågor.

“Finns det något som du ångrar att du inte gjorde när du var ung och hade ork och förmåga?”

“Jag ångrar att jag aldrig provat på någon extrem idrottsaktivitet. Särskilt att jag aldrig hoppade fallskärm, fast jag hade chansen och ville”,  berättade en av deltagarna.

“Jag ångrar att jag vände i dörren när jag hade bestämt att lära mig spela cello”, berättade en annan.” Varför gjorde jag så? Jag var ju där för att hämta låneinstrumentet. Min lärare hade ordnat det. Min pappa hade kört mig dit. Men jag vände i dörren för där var en massa folk i begravningskläder. Och jag kom inte tillbaka. Jag var 11 då”.

“Ska du nöja dig med att ångra!” frågar Thomas. “Vad tror du om att testa att spela cello nu när du har tid?!

samtalsaktivister
Samtalsaktivister

“Hur är det då att vara pensionerad?” Så föll frågorna denna kväll.

“Jag har ju mitt hopp och mina rädslor inför detta. Vi ska  nog aldrig bli yngre, men vi ska säkert bli äldre. Betyder det att vi blir klokare?”

“Inte självklart. Kanske om vi lär oss lyssna på både yngre och äldre”.

”Det ska vi testa nästa gång”, säger Tatiana.

 

Möte i den virtuella världen 31 dec 2017

Nu är det dags. Nu när jag har ätit nyårskvällens och årets sista måltid vill jag vidarebefordra till alla er läsare en nyårshälsning. Den är från Arletta och mig från dagens virtuella möte. Arletta reser i Tyskland och njuter en välförtjänt vila. Från henne får jag dagliga rapporter. Inte bara om vila och nöje, utan även om tankar kring det vi ska ta itu med på det nya året.

(Read this post in English)

Arletta: Jag ska uppdatera dig, Ellington. Det gör jag regelbundet. Eller hur?

Just när jag fick detta meddelande Fortsätt läsa ”Möte i den virtuella världen 31 dec 2017”