Föreställande konst

Min farmor tyckte om föreställande konst. Hon tecknade själv vackra landskap och blommor. Abstrakt konst var hon skeptisk till. Hon hade sett mycket abstrakt konst när hon jobbade som piga hos millionärsfamiljen Mason i New Haven på 1910-talet. Hon var nog ganska skeptisk till sin natur. När den rika Mrs Mason skulle ställa till med tårtkalas på sina 18 pekinesers födelsedag sa min farmor upp sig och gifte sig med min farfar. Då var hon 21.

När jag var 13 ställde hon mig inför en gåta. Hon tog fram en av sina vackra landskapsteckningar ur byrålådan och frågade mig: ”vad föreställer detta?” Och jag svarade ”ett landskap förstås.” Och jag tillade: ”Det är ju Smörkull nere i Boberg.”

”Är detta verkligen Smörkull?” frågade hon och spände blicken i mig som hon gjorde när hon ville att jag skulle tänka noga. Jag tänkte och sa ”Nej, farmor! Smörkull är en kulle som ligger i Boberg och detta är ett papper. Men det föreställer Smörkull,” sa jag med rätt stolt eftertryck.

”Jaha, du” sa hon som om hon hade mig i en fälla. ”Och vad menar du med att det föreställer?” Detta hade vi diskuterat förut, och jag sa att föreställa, det betyder att det ser ut som i verkligheten. Hon utvecklade då sin fråga och sa: ”Ser Smörkull ut så här i verkligheten?” Till det ville jag inte ge något enkelt svar, men jag sa bara att ”du har gjort det svart-vitt och så ser det ju inte ut i verkligheten”.

Ibland tyckte hon det var roligt att teckna av andras konstverk, och vid det här tillfället tog hon fram en teckning som hon gjort av Ernst Josephsons Näcken, som jag visste att hon gillade. Vi tittade på den tillsammans en stund under tystnad. ”Vet du vad detta föreställer?” frågade hon efter en stund. Jag visste ju att det var Näcken, så jag svarade det. ”Näcken.” Jag såg något lurigt i hennes blick och väntade på nästa fråga. ”Finns det någon näck i verkligheten?” Nu var det jag som frågade tillbaka: ”Hur kan den föreställa något som inte finns?” Vi tittade på den en stund igen. Hennes hår var svart och hennes klarblå ögon log mot mig.

Min farmor tyckte om föreställande konst.

Ellington

.

Prins Eugens Waldemarsudde: länk

.

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna. Visa alla inlägg av Arletta Ellington