Stora Strand, de bottenlösa schakten och vild terräng

Oj! Nu är jag trött. Efter att hela morgonen och förmiddagen vandrat i så gott som oframkomlig terräng på jakt efter en bortglömd gruva i en avkrok i Dalsland. Stora Strand.

Tillsammans med min kompis Roy från operakören är dock ingenting omöjligt. Försiktigt och tålmodigt guidade han mig. Både till de historiska spåren av gruvdriften, det bottenlösa gruvschaktet i skogen och till slut också till de smått sensationella youtubefilmerna från 2015, då filmaren som kallar sig Micke Saumraj gick ner i den övergivna gruvan.

Ett av Roy Andreassons intressen är att lägga upp vandringsleder till intressanta platser i hemtrakterna. Detta var dock ingen vandringsled. Vi letade oss fram i branter och moras.

Stora Strand och det ljusblå berget
Vi letade oss fram i branter och moras. Notera bergväggens färg. Den är ljust blågrå.

Där fanns spår efter rävar och ekorrar, men naturligt nog inte efter några människor. Vi fick gång på gång leta efter ställen där vi kunde korsa bäcken som forsar genom ravinen eftersom det inte gick att komma fram på den sidan vi gick. Det låter enkelt att korsa en bäck, men det var det inte i denna vilda terräng.

Stora Strand 2
En vild terräng

Utan brådska banade vi oss i alla fall fram. Vi njöt av att studera bergarternas skiftningar och växter som sökte näring i sprickor och prång.

Stora Strand 4
Detta trodde vi kunde vara tecken på förekomst av järn i berget.
Stora Strand 5
Stensötan är en av de växter, som hittar näring här

Stora Strand 9

Stora Strand 8

Stora Strand 7

Stora strand 6
Berget skiftar i blågrå ton

Och vi såg flerfaldiga spår efter den gamla gruvdriften.

Stora Strand 3
Spår av gruvdrift. En bit räls, genomrostad.
Stora Strand 10
Vi har upptäckt en igenrasad gruvgång
Stora Strand 11
Roy undersöker gruvgången lite närmare

Roy, som alltid är påläst, passade på att berätta när vi allt som oftast fick stanna för att pusta. 300 man jobbade här i Stora Strand som mest. Koppar var det man sökte utvinna. Sökte utvinna, poängterade han. Gruvan var i drift till fram på 1940-talet, säger Roy, men produktionen av den ädla metallen var alltid mycket låg.

Stora Strand 12
Gammal dammbyggnad. Vi vilade oss här och resonerade om man verkligen byggde så här i slutet av 1800-talet, eller om denna var av äldre datum

I ravinen där vi tråcklade oss fram hittade vi flera rester efter dammbyggnader där man förstås tagit vara på vattenkraften. De vi såg gav intryck att ha varit byggda långt före den moderna gruvdriften, som infördes här i slutet av 1800-talet. Ett par nedrasade schaktingångar i berget hittade vi. Liksom räls från den bana på vilken man drog vagnarna med malm till anrikningsverket.

Två och en halv timme tog det oss att klättra den två kilometer långa sträckan upp till huvudschaktet. Där såg vi industrianläggningen  i hela dess omfattning. Idag är det vildmark bortom all ära och redlighet.

Stora Strand 13
Anrikningsverket
Stora Strand 14
Transformatorstationen

Men här hittade vi anrikningsverket, transformatorstationen, det bottenlösa huvudschaktet och en mängd byggnader och ruiner som visade att här hade man arbetat.

Stora Strand Huvudschaktet
Det djupa huvudschaktet är idag omgärdat med skyddsstängsel

Här hade pengar satsats. Här hade verksamhet bedrivits i hopp om att tjäna förmögenheter. Till Stora Strand hade människor kommit för att tjäna sitt levebröd. Arbetare hade dött, berättar Roy, av att syret tog slut nere i gruvgångarna 160 meter ner i berget.

Till huvudschaktet kan man komma med bil. Men nere i den vilda bäckravinen där vi tagit oss fram finns de bortglömda spåren. Nu satt vi och tog igen oss och fikade. Det kändes som belöning efter väl förrättat värv när molnen drog undan så att solen kunde värma oss. Vi satt en stund extra och njöt.

När du kommer hem, sa Roy, då ska du leta reda på Micke Samurajs filmer på youtube. Han var här för några år sen och dom firade sig ner i schaktet och letade sig fram genom alla de vindlande gångarna. Och där finns ju allting kvar nere i berget! Räls och vagnar och pumpmaskiner och rörledningar. Rätt kul att se, sa Roy när vi reste oss och gick genvägen ner dit som vi parkerat bilen.

Sensationella bilder, skulle jag själv vilja påstå!

Ellington

Se T-norums blogg med inlägg om Stora Strand och bilder från gruvdriften från 1914.

Se del 1 av Micke Samurajs film om nedstigningen i gruvgångarna (2014) i Stora Strand

Se del 2 av Micke Samurajs film om nedstigningen i gruvgångarna (2015) i Stora Strand. 

Om du vill se hela Micke Samurajs filmlista på youtube så klicka här (klicka sen på videor så får du hela listan med massor av filmer från unika platser).

Allan Brangstads fina bok Stora Strands gruvor på Dal innehåller all information för den som vill veta mer.

.

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.

9 reaktioner till “Stora Strand, de bottenlösa schakten och vild terräng”

    1. Jag uppskattar en inre, mental upplevelse lika mycket som en fysisk, Hannele. En läsupplevelse lika mycket som en skogsvandring. Det som jag gillade särskilt med denna exkursionen var att vi tog det så lugnt, så även om det var svårframkomligt över stock och sten så tog vi oss tid att ta in alla intryck av stort och smått. Vi fick inga direkta adrenalinkickar som jag föreställer sig man kan få när man klättrar som dina söner. De kanske också saktar ner ibland. 🙂
      Ellington

  1. Intressant! Låter lite kusligt att utforska gamla gruvgånger men underbart att man kan se nu vad som finns kvar där inne. Bra gjort av er att klättra så långt i det vädret.

    1. Jag är glad, Kristallina, att vi slapp gå ner i gruvgångarna. Det var fint nog att se vad som fanns i markplanet. Och vandringen i den vilda ravinen var en upplevelse. Jag hade nog aldrig heller klarat detta ensam. Min kompis hade varit där förut så han kunde guida.

  2. Så härligt, att vara på upptäcktsfärd. Där skulle jag trivas. Visst sådana ställen ligger alltid i oländig terräng, men det är värt att slita lite när man väl är framme vid målet. Jag tycker gamla stenbrott är fascinerande, och har besökt flera. Tyvärr har vi inga gamla, eller inga nya heller för den delen, gruvor.

    1. Men visst har du en gammal kolgruva i Höganäs. Jag har inte varit där. Har du?

        1. Förresten, John – Limhamns kalkbrott. Där kunde du kanske även fota uven.

    2. Glöm inte Sveriges största kolgruva utanför Åstorp. Än i dag vittnar det stor slaggberget lite väster om E4´an Stockholm-Helsingborg om forna tiders gruvdrift (fram till 1966). Sen förra året ägs området av Åstorps kommun, som har planer på ett rekreationsområde där.
      I Ignaberga har vi oxå det gamla kalkbrottet, som från början var under jord.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.