Phantom of the Opera i Göteborg

Ensemble – foto: Mats Bäcker

Vi var på Göteborgsoperan och såg dess uppsättning av The Phantom of the Opera. Jag har varit där några gånger förut. Såg Operan Goya 2009 som var en helt nyskriven opera om den spanske målaren Francesco Goya. Helt nyskriven av kompositören Daniel Börtz.

(Read this post in English)

Där slog man på stort med en scenografi som gav full rättvisa åt den spanske konstnärens specifika färgkänsla men där musik och handling inte nådde samma fulla uttryck. Jag såg Alcina, våren  2011, där scenografin var oerhört sparsmakad, vilket gav utrymme åt musiken och dramaturgin att skapa en helhetsberättelse som berörde. Hösten 2012 såg jag Antonin Dvoraks opera Rusalka. I Göteborgsoperans version av denna en saga om två kvinnors olika attraktionskraft fanns en obalans i hur körstyckenas dramaturgiska effekt utnyttjades, vilket gjorde att huvudpersonen Rusalka aldrig nådde samma trovärdighet i sin stillsamma attraktionskraft som hennes blodfulla rival Furstinnan.

The Phantom of the Opera är en musikal. Den blandar operakonstens specifika uttrycksmedel som solo-arior och mäktiga körpassager med visor av närmast schlagerkaraktär. Låt mig först av allt säga att vi blev berörda. I första akten såg vi båda Christine som huvudperson. Christine som var romanförfattarens porträtt av den unga fattiga svenska statarflickan och gatusångerskan Christina Nilsson och hennes sagolika karriär på världens operascener med början i Paris.

Fred Johanson och Frida Engström (Fantomen och Christine) – foto: Mats Bäcker
John Martin Bengtsson (Raoul) – foto: Mats Bäcker

Genom hennes karaktär såg vi The Phantom.  Det var passionen, sexualiteten, kreativiteten. Samtidigt som han inspirerade hennes sång och konstnärliga skapande fanns där en hotande galenskap i hans dragningskraft. Detta medan hennes älskare Raoul representerade hennes önskan om ett  ordnat liv som firad sångerska med familj och karriär. I ett sådant liv fanns hopp om vardaglig glädje, men också hotet om att förlora kreativitetens källflöden. Det som berörde oss var konflikten mellan dessa båda drivkrafter i hennes liv och hennes kamp att bejaka båda.

Musikalen The Phantom of the Opera producerades i slutet av 1980-talet för Londons West End. Den spelades på Broadway med 10 000 föreställningar mellan 1988 0ch 2012. Med denna oerhörda publikframgång i åtanke, med en publik på 130 millioner i föreställningar över hela världen, är det intressant att se det konstnärliga innehåll som fängslat så många moderna männniskor.

I andra akten byter föreställningen fokus totalt. Om huvudpersonen i första akten var karaktären Christine, om temat i första akten var var hennes kamp där hon måste förena två till synes oförenliga drivkrafter i sitt konstnärskap och liv, så ser vi en annan huvudperson och ett annat tema i akt två.

I akt två blir Fantomen huvudperson. I första akten representerade han en av sångerskans  inre drivkrafter. Nu är han en person, visserligen ovanlig som sådan, men ändå en person med rätt vanliga passioner och önskningar. En ensam figur, som längtar efter kärlek, som får smaka den ett ögonblick och då ger upp sitt hatiska projekt att hämnas på sin rival och på mänskligheten.

Joa Helgeson (Fantomen) – foto: Mats Bäcker

Från att ha gestaltat konflikten mellan dionysisk kreativitet och appolonisk ordning i första akten, gestaltar andra akten en konflikt mellan kärlekens godhet och hämndens ondska. Från att ha fokuserat på Christine och konstens försök att förena kreativitet och ordning, fokuseras istället motsättningen mellan gott och ont.

Detta är kanske en av framgångsfaktorerna i denna föreställnings historia. Att visa upp en seriös konflikt och att släppa detta för att istället fokusera på något mycket enklare. Och vi frågar oss – är detta en styrka eller en svaghet? Ekonomiskt är det en styrka helt klart. Konstnärligt – ja, då vill jag fråga Aristoteles.

Upplevde vi katarsis? Katarsis – den känslomässiga rening som gör att man i tragedins upplösning kan se något nytt, som förut var dolt.

Jag kan bara svara för mig själv. För mig bekräftade The Phantom of the Opera en redan välkänd sanning – att kärleken kan övervinna ondskan. Musikalen förbereder en tragedi med sikte på att öppna upp en viktig konflikt i människosjälen. En konflikt där ont och gott inte är svart och vitt utan griper in i varandra på ett sätt som kräver öppna sinnen. Musikalen sidesteppar detta och avleder oss till en enkel bekräftelse av att allt ändå står rätt till. Är fenomenet The Phantom of the Opera ett sätt att stryka den moderna publiken medhårs och avleda våra tankar från en konflikt vi borde försöka förstå? Eller säger den oss ändå något som är viktigt för oss att veta?

Du som läser detta och har sett The Phantom of the Opera i någon av dess uppsättningar – ge gärna ditt svar på den frågan.

Ellington

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.