Havet. För mig förknippat med lust, naturkraft och skönhet. Skönheten hos havet är glitter och stänk, som bryter ljuset på överraskande sätt. Skönheten hos havet är ljud av måsar och strandskator, bruset av vågorna eller vinden som tar tag i mig som med starka händer.
Bergets färgskiftningar i havsbrynet
Igår när jag var vid havet var dess skönhet stilla. Havsytan var nästan blank. Fiskar hoppade.
Solen värmde. Vinden smekte mig denna dag med lätt lätt beröring. Jag såg bergets färgskiftningar.
Små, små darrvågor här. Åskmoln i fjärran över land.
I fjärran syntes åskmoln torna upp sig över land, men de nådde inte mig, där jag satt och lät mina ögon dricka havets och bergets stilla skönhet.
I halvvaket tillstånd såg jag detta som en bergets tjocka mage innan jag vaknade och gnuggade mig i ögonen.
Berget var hårt och mjukt. Jag lade mig ner och somnade och sov en stund. Vaknade, och somnade igen. Öppnade så mina ögon och såg att det var skönt. Skönt och underligt att jag finns här. Nu.
Jag återvänder gärna till Öland. Nu gör jag det i minnet. Det var en dryg vecka sen jag var där, och i mitt minne dröjer sig några alvarsblomster kvar.
Blåeld. Solberga naturreservat vid Torngårdsvägen
De är inte så märkvärdiga för världen. Men jag tänker på hur magert de växer och vilka färgnyanser de skapar i en till synes torftig miljö.
Åkervinda. Solberga naturreservat.
En del vet jag namnet på. Några har jag inte en aning om vad de heter. Carl von Linné reste här på det han kallade sin öländska resa. Det jag fick höra nu när jag själv gjorde en öländsk resa var att Linné inte såg så mycket av Öland. Han ska ha slagit sin stortå mot en sten. Detta fick honom på dåligt humör. Så han satte sig på gästgiveriet. Istället fick hans studenter som var med ge sig ut i området och leta botaniska och zoologiska rariteter.
Det finns gott om sten på det öländska alvaret. Här en raritet som jag inte lyckades artbestämma
Idag är vägarna på Öland bättre än på 1700-talet. Det är inte så mycket förrädiska stenar att stuka stortån på. Så jag tog mig en cykeltur i kvällningen, vilket Linné skulle sett som ett Guds under eller Djävulens bländverk.
Vit och gul fetknopp. Solberga naturreservat
På den tur jag tog var alvaret aldrig långt borta. De alvarsblomster jag fick se hade en förmåga att lysa i skymningsljuset.
En tidig ölandstok. Solberga naturreservatEn färgkulla på torr kalkmark. Solberga naturreservatOkänd, men vacker tycker jag. Dröstorps alvar, Skarpa Alby.Jag trodde detta var en variant av malört, men jag är inte så säker på det längre. Dröstorps alvar
Innan jag kom hem hade kvällen hunnit bli sen. Det var en av dessa vindstilla kvällar som lär vara ovanliga på denna vindarnas ö. När jag cyklade hemåt hörde jag hela tiden göken gala i väster. Två i Skärlöv, och en i vardera Segerstad, Mellby och Seby. När jag kom till Gammalsby var jag nästan hemma, och där hörde jag göken från öster. Så tedde sig denna kvällens öländska resa.
Till och från Öland kör jag över Småländska Höglandet. Tallmoar nästan i oändlighet. Ett litet brukssamhälle dyker upp rätt som det är. Några gårdar med hage och åkrar. En sjö. Och tallmoar.
Några granar i förgrunden. Därbortom ses tallskogens pelarhall
Det är många mil att köra. Jag kör förbi Nybro och Vetlanda. Det är tallmoarnas land. Stannar upp i Eksjö. Och när jag kör vidare mot Nässjö kör jag genom tallmoar mot Jönköping.
Jag har med mig lite fika. Stannar vid en parkering och går upp en bit i tallskogen. Sätter mig på en tallåga.
Det växer mossor och lavar på träd och stenar. I bärriset vid mina fötter förbereder försommaren höstens rikedomar.
Blåbärsriset har satt kart
Blåbären är ännu gröna, men om en månad är de blå och mogna. De ser välpollinerade ut. Kommer det regn snart så kan de nog bli stora och fullmatade.
Lingonblom
Lingonen är senare. De har just börjat blomma. Jag njuter min försommarfika under tallarna i smålandsskogen. Jag tänker inte höst, men det känns löftesrikt.
Just nu. Precis just nu blommar det. Jag kom i bilen över ölandsbron och fick ett samtal på mobilen när jag kommit upp på vägen som skulle ta mig till Ottenby. Laglydig stannade jag förstås. Körde in på första bästa parkeringsficka. När jag pratat färdigt skulle jag köra vidare. Tittade bara upp lite först. Och upptäckte öländsk blomsterprakt.
Öländsk blomsterprakt
Detta blev inkörsporten till min ölandsresa juni 2018.
Ingen uppkoppling! Ingen dator. Knappt kontakt med yttervärlden. Vad blir det av livet då? Tja, två saker hände mig i alla fall. Jag fick några riktigt nära och intensiva samtal med två av mina syskon, som jag åkt ganska långt för att träffa. Det var det ena. Det andra var en naturupplevelse på ett ställe, där den sista pluppen på telefonens mottagning försvann. Det var på Ölands alvar.
Här brukar betesdjur släppas. då blir alvarets buskar och träd inte så höga.
Solens och vindarnas ö, brukar man säga. Men denna sena kväll var det så gott som vindstilla, vilket är ovanligt, säger de som är åretruntboende.
Solnedgång över Skarpa Alby på Öland.
Och solen, den var på väg ner när klockan närmade sig elva på kvällen och mörkret så sakta började komma krypande.
Då hörde jag den. Göken. Två var det. En som gol i väster och en som gol i öster. Bästergök och tröstergök.
På en del ställen där Ölands alvar inte betas, växer det igen. Mest är det enesnår som frodas.
Tornseglare flög svirrande och avtecknade sig mot kvällshimlen, och en stenskvätta varnade från ett hål i stengärdesgården.
Fossil av ortoceratiter finns i Sverige i kalksten från ordovicium bland annat på Öland.
Öland är ett minimalistiskt landskap. Dess jordlager är tunt. Dess skönhet är karg. ”Jag är stenrik”, sa ölandsbonden.
*) Ordovicium är en period som inträffade för ca 450 millioner år sedan. Perioden varade i ca 40 millioner år. Det som idag är Öland var då havsbotten. Läs om ordovicium på Naturhistoriska museets hemsida.
Insekter är på tapeten nu. Eller i varje fall aktuella. Både IRL och i debatten. Det senare av olika anledningar. Vid Dalälven jobbar man på att få bekämpa myggen, och man vill då använda biologiska bekämpningsmetoder istället för gifter. På andra håll i världen – faktiskt globalt – investerar jätteföretaget Monsanto miljarder i lobbyverksamhet för att deras bekämpningsmedel glyfosat ska få fortsatt tillstånd att säljas.
Lite roligt är det att notera att glyfosat, som ingår i giftet Roundup och används för att bekämpa gömfröiga ogräs även dödar odlingsgrödor. Därför får Monsanto bra efterfrågan på de genmodifierade utsäden som de själva tillverkar. ”1996 blev de första genmodifierade sojabönorna som inte påverkas av glyfosat kommersiellt tillgängliga. Idag finns även glyfosattålig majs, durra, raps, alfalfa, bomull och vete tillgängliga under namnet Roundup Ready” (Glyfosat Wikipedia).
Mindre roligt är det för bin och andra insekter. Och för insektätande fåglar. På 30 år har mängden insekter minskat. Med 80 procent (Dagens Industri). Och jag som undrade varför tornsvalorna inte häckar hemma hos mig längre.
Nej, lindallén hemma har inte surrat öronbedövande under blomningstiden de senaste åren som den gjorde för inte så himla längesen. Dock – de insekter som ändå finns gläder mig och plågar mig. En dag i lövskogsreservatet Ösan vid Billingsfors gladdes jag av de många insektsätande fågelarter som jag hörde sjunga där. Samtidigt kom jag förstås hem helt knottrig av myggstick på hals och händer och armar.
En närgången mygga skymtas till vänster i Ösans rika lövvegetation.
Hemma i min trädgård gladdes jag också av en liten krabat, som jag inte sett mer än en gång tidigare. Förra gången var nog 25 år sen. Då ringde min granne och bad mig komma och titta. ”Jag vet inte vad det kan vara” sa han ”Det är en insekt, men den ser ut som en liten ullig fågel och den hänger i luften som en kolibri och suger nektar med en lång snabel.”
Vingarna surrar så snabbt att de syns inte på bilden här. Större Dagsvärmare på mina syrénblommor.
Igår fick jag se den igen. Och nu kunde jag konsultera Artportalen, där jag såg att det var en Större Dagsvärmare. Att fota den visade sig inte vara det lättaste. Jag tyckte mina bilder blev dåliga, men när jag kollade bilder på Artportalen, såg jag att mina stod sig hyggligt väl.
Större Dagsvärmare. Så här såg den ut när den satt stilla.
