Nadja Itäsaari: ”where my home ought to be”

Nadja Itäsaari 1
(Copyright Nadja Itäsaari)

När Nadja Itäsaari sjunger hör jag att hon är släkt med vargar och med flygplanen som drar sina vita streck genom luften.

(Read this post in English)

När du sjunger som om ljuden kommer ifrån dina inälvor. När du ger ifrån dig ett läte från det undermedvetna. När du samtalar med träd. När din poesi och dina ord blir maskinljud. Vad är det då som händer? När naturljud, skogsljud, fågelljud och lockläten kommer ur din mun och ur din kropp. Vad innebär det?

Eller när sedan länge halvt glömda kulningstoner från sedan sekel övergivna fäbodar och skogsbeten blandas med Berthold-Brechttoner som väcker till liv associationer till den hämndlystna Sjörövar-Jenny. När energisk sorg flätar sig samman med dadaistisk ordglädje och samisk nåjdtrumma. Vad händer?

Du möter detta i Nadja Itäsaaris verk. Hon sjunger så. I den nya singeln Talking to Trees som släpps lördag 17 mars 2018 finns allt detta i botten. Naturen i hennes kropp. Naturen som hon lever i. Naturen i uråldrig kultur och i nutida konstuttryck. Dessa är samtalspartners i hennes sång.

Nadja Itäsaari 2
(Copyright Nadja Itäsaari)

Hon kallar det samtal med träd. Och samtalet med träd hjälper henne att söka något hon kan kalla hem.

Den nya singeln heter Talking to Trees. Från lördag 17 mars 2018 kommer den att ligga på alla kanaler från Spotify till Bandcamp! Där ligger redan nu Nadja Itäsaaris tidigare album Songs From the Woods of Inner Mind.

”Fan vad bra!”

Ellington

.

P.S. Läs gärna min recension av Louise Halvardsson, Nadja Häikiö Itäsaari och Henric Mimerson – The Soft Revolution of Goth Punk Poetry – och deras performance på 13Festivalen på Konstepidemin i Göteborg på trettondagsafton 2018.

.

 

 

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.