Gröna Lampans samtalsaktivister nu i Kungälv

samtalsaktivister
Thomas Söderberg var en av de samtalsaktivister som kom till  första Gröna-Lampanträffen i Kungälv

”Köp aldrig billiga varor! Det är alltid nåt lurt med det,” utbrister Thomas. Han påstår samtidigt att det är aldrig för sent att göra något som man inte hunnit med när man var ung. ”Jag var klokare när jag var yngre” säger David. ”Då var jag försiktig; nu vågar jag mycket mer.” Så var det denna kväll i Kungälv. På lördagen, tjugondedag Knut, samlades samtalsaktivister hemma hos Bengt Lagerholm på Östra Gatan i ljuset av GRÖNA LAMPAN för att tala öppet om vad de hade på hjärtat.

(Read this post in English)

“Det var planerat så att vi som träffas ska representera olika generationer”, säger Tatiana Pismenskaya, som initierade  projektet. För jag är övertygad om att det finns mycket att lära när man samtalar över generationsgränser”.  Hon bor i Älvängen och studerar på Kulturverkstan i Göteborg. “Det var synd att de ungdomar som vi bjöd in blev upptagna med sitt arbete. Då blev det ju nästan bara pensionärer kvar”, säger hon med ett litet skratt. “Samtalet  fick en annan riktning, vilket var jättespännande!”

samtalsaktivister
Bengt Lagerholm var värd för Gröna Lampan i Kungälv

Gröna Lampan har påbörjats i Dals Långed och fortsatte nu i Kungälv. I Dalsland blir det en fortsättning i Nössemark. Sen är Falkenberg näst i tur. Idén är att på olika orter samla personer från olika generationer och olika erfarenhetsområden kring frågor som ligger deltagarna varmt om hjärtat. “Gröna Lampan innebär grönt ljus för alla frågor och samtalsämnen”, säger Tatiana. ”När vi samlar Gröna Lampan”, säger hon, ”så har alla med sig var sin liten lampa att ge till någon i sällskapet som en symbol för samtal som ljusspridare”.

Samtalet denna kväll kom att röra både existentiella och praktiska frågor.

“Finns det något som du ångrar att du inte gjorde när du var ung och hade ork och förmåga?”

“Jag ångrar att jag aldrig provat på någon extrem idrottsaktivitet. Särskilt att jag aldrig hoppade fallskärm, fast jag hade chansen och ville”,  berättade en av deltagarna.

“Jag ångrar att jag vände i dörren när jag hade bestämt att lära mig spela cello”, berättade en annan.” Varför gjorde jag så? Jag var ju där för att hämta låneinstrumentet. Min lärare hade ordnat det. Min pappa hade kört mig dit. Men jag vände i dörren för där var en massa folk i begravningskläder. Och jag kom inte tillbaka. Jag var 11 då”.

“Ska du nöja dig med att ångra!” frågar Thomas. “Vad tror du om att testa att spela cello nu när du har tid?!

samtalsaktivister
Samtalsaktivister

“Hur är det då att vara pensionerad?” Så föll frågorna denna kväll.

“Jag har ju mitt hopp och mina rädslor inför detta. Vi ska  nog aldrig bli yngre, men vi ska säkert bli äldre. Betyder det att vi blir klokare?”

“Inte självklart. Kanske om vi lär oss lyssna på både yngre och äldre”.

”Det ska vi testa nästa gång”, säger Tatiana.

 

Trettondagsafton på Konstepidemin.

Det var kolsvart i bortre änden av Seminariegatan när jag skulle upp till Konstepidemin på kvällen på Trettondagsafton. Där stod ett par killar i en port. Det såg ut som en verkstad, och jag frågade dem om jag var på rätt väg. Jo, jag skulle bara gå längs slingan en bit upp mot berget, och sen var där en lång brant trappa upp till vänster och däruppe skulle jag hitta de olika stationerna i performanceutställningen 13Festivalen.

(Read this post in English)

trettondagsafton 1
Brinnande eldkorgar visade vägen till performancefestivalen denna trettondagsafton

Väl däruppe, såg jag små eldkorgar här och var. Jag såg inget folk men jag förstod snart att eldkorgarna markerade var man skulle gå in om man ville besöka en performance. Jag smög längs väggarna och kände mig lite som en tjuv i mörkret, eller en fönstertittare.

En dörr stod på glänt, och jag öppnade och gick in. Här höll folk på att söka platser i ett litet rum utan stolar. Några satt på golvet och jag följde ders exempel. Själva rummet låg i mörker, men på väggen hängde en karta som var starkt belyst. Det var en karta över Göteborgs stad.

Två kvinnor satt tysta på var sin stol framför kartan.  Den ena började läsa högt. ”Vegagatan 32, där ramlade jag med min cykel och bröt benet den dagen när jag fyllde 10.” ”Jag födde min son Anders på Friskväderstorget 6. Det var den 9 oktober 1974.” ”På Övre Husargatan 8 gjorde jag mitt första jobb som murarlärling och jag fick 4:50 i timmen. Det var 1971.” *

trettondagsafton 3
I den skumma belysningen turades kvinnorna om att läsa

Som vanligt kan jag inte ta gift på att det var precis så orden föll. Men i 14 minuter satt de två kvinnorna och turades om att läsa upp korta meningar om adresser i Göteborg där människor upplevt viktiga saker i sina liv. På väggen bakom dem projicerades bilder från de adresser som nämndes. Den ena efter den andra lästes upp, med ganska entonigt mässande röst. På flera av bilderna figurerade en återkommande liten vit boll. Det såg ut som en pingisboll som det stod skrivet saker på.

Kvinnornas röster tystnade och de satt så tysta en stund. De flesta i publiken satt på golvet och jag såg att flera satt med lite gapande mun som om de undrade om det var över nu eller om något mer skulle bli sagt eller visat.

Då rasslade det till. Från en obestämd plats i mörkret uppe vid taket regnade det ner små vita bollar. De studsade några gånger och blev liggande på golvet. De två kvinnorna instruerade. Vi som var publik skulle ta varsin boll. Och en penna som man nu såg att det fanns tillgängligt. ”Skriv en adress i Göteborg som ni har ett minne ifrån. Adressen och en kort beskrivning av minnet ska få rum på bollen.” Bollarna räckte till de flesta. Jag tog en och visste genast vad jag skulle skriva och jag skrev: ”Snickaregatan 23 i Annedal. Där träffade jag kvinnan som sen blev min fru. Nyårsdagen 1971.”

När vi var klara lämnade vi över bollarna till de två kvinnorna. ”Nu kommer vi att göra så att vi tar oss till de adresser ni har skrivit …

trettondagsafton 4
Några i publiken hjälpte kvinnorna att hitta sina adresser på kartan.

… Vi fotograferar platsen, och vid vår nästa performance visar vi de bilderna och läser upp det ni har skrivit.”

Det slog mig då att Snickaregatan finns ju inte mer. Stadsdelen Annedal revs  i början av 80-talet.

Ellington

* Christin Wahlström och Lovisa Johansson gjorde sin performance 100 bollar på 13Festivalen på trettondagsafton.

Mitt barndomshem

Jag vill beskriva utsikten från mitt barndomshem.

(Read this post in English)

mitt barndomshem 1
Nattligt snölandskap. Smensgårdslyckan 22/1 1967. Bländare: 8, tid: 12 min. Foto Ellington ”från mitt sovrumsfönster kl 00:20 – 00:32”

De här bilderna tog jag från mitt sovrum på andra våningen det året jag fyllde 20. Då bodde jag inte hemma längre, men var ofta på besök. Den första bilden är lite speciell. Den är tagen med en slutartid på 12 minuter mitt i natten den 22 januari 1967.

mitt barndomshem 2
Marsvinter från mitt sovrumsfönster – Smensgårdslyckan. Korset till höger, Pansarns till vänster. Stafsinge kyrka skymtar på åsen. Foto Ellington 1967

Den andra bilden är samma vy en och en halv månad senare. Åkern närmast heter Smensgårdslyckan och det är precis innan tjällossningen. Bortanför åkrarna ser man den vita mangårdsbyggnaden till gården dit Smensgårdslyckan hörde. Korset heter gården, och bonden kallades ”Kórsen”.

mitt barndomshem
”Tjällossningens koral”. Tjällossning vid Stafsinge kyrka. Foto: Gillis Häägg i boken Solaglaning av Walter Dickson och Gillis Häägg, 1964

Just tjällossningen var ett tillfälle vi brukade se fram emot. Det var sagolikt att se hur det ångade från jorden när tjälen släppte och solen spelade i de älvalika former som bildades av dimmorna över fältet. När jag pratar med min yngre bror om detta, minns han hur vi en dag ringde till falkenbergs-fotografen Gillis Häägg och tipsade honom om att han skulle komma för ”nu lossar tjälen”.

mitt barndomshem 3
Smensgårdslyckan med framkörsvägen mot Gläntan, där jag bodde. Oxelträd i motljus. 5/5 1967. Foto Ellington
mitt barndomshem 4
Pestilensörten blommar vid framkörsvägen till Gläntan. I bakgrunden, Smensgårdslyckan. 9/5 1967. Foto Ellington
mitt barndomshem 6
Höhässjor på Smensgårdslyckan 12/6 1967. Foto Ellington

Smensgårdslyckan och de andra åkrarna framför mitt föräldrahem öppnade för ljuset. Solen över Stafsingeåsen och de öppna fälten färgar mina minnen.

mitt barndomshem 7
Anders Karlsson vid Korset var bonden som ägde och brukade Smensgårdslyckan. Här ses en av hans mjölkkor fotad av Ellington i augusti 1966.
mitt barndomshem 8
Möte i kvällssol i kanten av Smensgårdslyckan 1966. På kvällen och eftermiddagen låg solen alltid på så fint över åkrarna mot Gläntan. Foto: okänd.
mitt barndomshem 10
Författarparet Céline-Marie och Walter Dickson med sonhustru Eva och barnbarnet Anna i kvällssolen vid Smensgårdslyckan, sommaren 1973. Foto Ellington

Ibland gör jag en avstickare till mina gamla hemtrakter. Någon gång har jag knackat på hos en granne, och över en kopp kaffe har vi knutit ihop nuet med det som var. När jag sen kommer hem tar jag fram mina analoga fotoalbum och minns.

Kvällssol genom havreåkern Smensgårdslyckan. Foto Ellington 1966

Minns möten och dagrar, och människor och känslor kommer tillbaka. Vemod, sorg och glädje, och framför allt är det ljuset som finns med i alla minnena.

Häromdagen besökte jag föräldrahemmet igen.

mitt barndomshem 11
Barndomshemmet nu. Foto Ellington 2/1 2018
mitt barndomshem 12
Björkängen och Dals Ängar ska det nya området heta. Smensgårdslyckan hade väl varit ett bra namn! Att det hette Smensgård kom sig av att där låg en smedja berättade min förre granne Karl-Einar Karlsson som bodde i Skärslidarna.

Det är svårt att hitta ett bättre ord än chock för det jag upplevde. Visst lyste ljuset, om än januariblekt, men från huset, trädgården, och den lilla framkörsvägen var ljuset borta.

Visst! Man måste ju bebygga den bördiga åkermarken. Men man kan också släppa fram ljuset.

Mitt barndomshem skymtar i skuggan. Och jag tänker: ”den dyrbara matjorden har de lagt på hög, ja”. Foto Ellington 2/1 2018

Det är förstås vemodigt när allt det gamla förändras. Det är lätt att tänka ”trampat och skövlat, fördärvat och skändat”.  Eller så kan man tänka ”Det kommer aldrig att bli som förr, nä bara bli bättre

mitt barndomshem 14
Mitt barndomshem. Köksingången. Foto Ellington 2/1 2018

Och jag pratar en stund med två kvinnor som bor i huset idag. ”Är det sant att du har bott här som barn?” Och jag berättar. Och de berättar. Och då börjar ljuset komma tillbaka.

Ellington

Performance, rosa tånaglar och ensamhet tillsammans

Rätt nyligen fick jag en slags tillrättavisning av min ena vuxna dotter. Det var när jag hade skrivit om en intressant föreställning som jag varit på. ”Pappa,” sa hon, ”hur går det när du hela tiden ska fotografera och dokumentera?” Där gjorde hon en kort paus för att poängen skulle ta bättre. ”Vill du inte uppleva också?” Vilket fick effekten att idag, när jag gick på performance på Konstepidemin i Göteborg så tillät jag mig att måla mina tånaglar rosa. Och jag fick uppleva – ensamhet tillsammans.

(Read this post in English)

Performance 1
Henric Mimerson och Nadja Häikiö Itäsaari i The Soft Revolution of Goth Punk Poetry

Det var The Soft Revolution of Goth Punk Poetry som drog mig till 13Festivalen för performance på Konst-epidemin. Louise Halvardsson, Nadja Häikiö Itäsaari och Henric Mimerson. Jag var upplagd för att uppleva och fick betalt för mödan.

”Jag förstår inte människor som stannar på ruta ett!” ”Jag förstår inte människor som aldrig dricker så att hjärnan känns som att den ligger utanpå skallen!” ”Jag förstår inte varför det bara ska finnas en väg!”

Det är lite typiskt att jag inte kommer ihåg ordagrant hur Henric Mimerson lade orden. Jag hade ju lagt ifrån mig anteckningsblock och kamera. Men helt klart var det så jag upplevde det han ville säga. Att livet väl ändå är mer än att alltid ha koll på läget och alltid vara duktig.

Performance 2
Louise Halvardsson i The Soft Revolution of Goth Punk Poetry

”Jante står bredvid mig när jag ser mig i spegeln!” ”Jante talade om för mig att jag inte läste korrekt när jag skulle läsa högt i skolan, så jag var noga med att vara tyst!” Detta var Louise Halvardssons röst. ”Jante låter mig inte tycka att mina bröst är vackra!” ”Jante kryper med mig ner i sängen …”

Så minns jag min upplevelse av hennes ord, när hon rasande drev iväg Nadja Häikiö Itäsaari, i skepnad av Jante med sin lag, som förminskar oss i våra egna ögon.

Performance 3
En i publiken har tagit på sig Jante-masken

Performance är en konstform där happening är en avgörande del. Till synes gav The Soft Revolution of Goth Punk Poetry till formen en konventionell föreställning med diktläsning, sceniskt agerande och sång. Nej, Nadjas sång var inte konventionell. Med sin kraftfulla altröst gav hon ett djup i sitt ackompanjemang åt poesin på scen. Det skapade en trolsk stämning och gav kraft och känslomättnad till Louise och Henrics självreflektion, förtvivlan och motstånd.

Men det som i ett drag gjorde detta till en happening, och som gjorde publiken till aktör i dramat om vad livet kan vara förutom duktighet, mätbarhet och validering – det var en liten flaska med nagellack! Den kom alla att dra efter andan som med ett överraskat skratt. Och den kom som ett svar på varför jag var där och varför jag lagt ifrån mig anteckningsblocket, kulpennan och kameran.

”Nu vill jag att vi ska uppleva ensamhet tillsammans,” mässade Louise med, som jag tyckte, en ironisk blinkning till Birgit Friggebo om ni minns när hon ville släta över folkmassans frågor med ”We shall overcome”. Den gången blev det ingen performance.

Performance 5
Hon har nyckeln till performance

Idag blev den lilla flaskan med rosa nagellack nyckeln som låste upp mellan aktörer och publik. ”Nu ber jag er alla i publiken att ta av er valfri sko och socka och måla valfri tå.”

Performance 4
Den magiska nagellacksflaskan ger sin kraft åt Nadja Häikiö Itäsaaris saga, efter att ha gått laget runt bland publikens tånaglar

 

 

Och medan nagellacksflaskan gick laget runt blev vi höga, inte på ångorna från lösningsmedlet så mycket som på upplevelsen att vara just – ensamma tillsammans. Och när jag målat min högra stortånagel och lämnade vidare nagellacket till den prydligt skäggprydde killen bredvid mig fick jag en blick som sa mig att vi överskred ensamhetens gräns tillsammans. Helt kort, men skönt.

Det var min upplevelse, och det var först efter föreställningen, som jag återgick till att dokumentera och fotografera. Men jag har en rosa höger stortånagel som minne.

Ellington

Tuggummifläckar och slånbärsbrännvin

tuggummifläckar 1
Slånbär har väl inget med tuggummifläckar att göra

Under en av mellandagarna inträffade något av en katastrof. Jag var ensam hemma. Jag vet att jag hade tuggat tuggummi, vilket jag nästan aldrig gör annars. Men jag hade hittat ett och var väl lite i behov av nån slags tidsfördriv när alla kära julgäster hade åkt hem.

(Read this post in English)

Jag är säker på att jag lade det uttuggade tuggummit på kanten till diskbänken. Jag var säker. Varför inte soppåsen, tänker jag nu. I alla fall lugnad av tuggandets effekt, satte jag mig i köket och läste en tidning på nätet och kollade facebook bland annat. Jag satt där länge. Rätt så, i alla fall. En timme kanske.

När jag skulle resa mig för att göra mig en kopp té, hände det oväntade. Stolen, som jag satt på följde med upp. Stolen satt fast i byxbaken. Detta var mina finare jeans. Svarta. Finare, för jag hade ju haft gäster.

Nu stod det inte länge på förrän jag upptäckte hur det hela förhöll sig. Där låg ju inget tuggummi på diskbänkskanten, där jag är säker på att jag lagt det. Tuggummit satt ordentligt fastkletat i byxbaken. Så ordentligt, alltså, att stolen följde med när jag reste mig upp.

Ordentligt fastkletat. Alltå inte bara satt det fast. Det hade blivit uppvärmt när jag satt så länge på det, att det sjunkit in helt och hållet i tygfibrerna.

Så var läget. Jag tog förstås av byxorna och försökte pilla loss det. Det var lönlöst. Det var som ingrott. Det var snart kväll och jag orkade inte befatta mig mer med eländet.

Dagen därpå var jag piggare igen. Det måste ju stå något på nätet om detta. Jag sökte ”tvätta bort tugummi”. Vid 22 träffar slutade jag räkna. Det var samma visa överallt: ”När det rör sig om tvätt är tuggummi den största fienden. Det är ett elakt klister som fäster sig rakt in i tyget på dina kläder och vägrar att släppa taget.”

Tipsen var legio. Ett tips som återkom var att frysa ner plagget och sen pilla bort tuggummit. Säkert bra, men inte när gummit kletat in sig i tygfibrerna.

Ett annat tips var att värma upp plagget med en hårfön. Sedan skulle det funka att ta loss det med fingrarna. Dock med risk att bränna sig eftersom tuggummin har en förmåga att bli himla heta.

Upphettning skulle också kunna ske med strykjärn. Man ska då lägga den inkletade tygsidan neråt mot en bit kartong och sen värma plagget med strykjärnet. Enligt det som uppgavs skulle tuggummit då kleta fast sig på kartongen istället.

En metod som drog till sig min uppmärksamhet, var att fukta det inkletade stället med brännvin. Nu dricker jag i stort sett aldrig brännvin, men jag hade en slatt Eau de Vie konjak hemma. Vi hade hittat slånbär och plockat på vår juldagspromenad, och konjaken hade jag köpt för att göra slånbärslikör enligt ett recept jag tidigare prövat med framgång.

Enligt tuggummitipset, skulle man efter infuktning med spriten sedan ånga plagget på nåt sätt som jag inte förstod, och då skule man kunna torka bort tuggummit med en trasa.

Jag hade inget större hopp om framgång, men envis som jag är prövade jag nu en egen kombinationsmetod enligt följande:

Jag fuktade en trasa med konjak. Jag gnuggade det tuggummiangripna stället. Länge och noga. Ja, lite tuggummi rullade loss, men det mesta satt fast. Då fick jag snilleblixten att gnugga in stället med tvättmedel. Detta genomförde jag länge och noggrant. Lade på  tvättmedelspulvret och gnuggde in det med fingrarna. Gång på gång. Snilleblixt, ja. Men efter en halvtimmes behandling satt tuggummit fortfarande fast. Då gav jag upp. Stoppade i viss desperation och uppgivenhet in byxorna i tvättmaskinen. Satte den på 40 grader och körde igång utan några förhoppningar alls.

Men heureka! Det var detta som gjorde susen. När tvättprogrammet var klart fanns inte ett spår av tuggummi på byxorna. De såg faktiskt ut som helt nya! Döm om min förvåning. Och glad blev jag att slipppa kassera ett par nästan nya svarta snygga jeans.

Alltså:

Gnugga in med konjak. Gnugga vidare med tvättmedelspulver – länge. Kör i tvättmaskin i 40 grader.

Och slånbären:

Slånbären plockas efter att de fått frost. Fyll en glasburk med slånbär. Fyll på brunt farinsocker tills burken är full (flera matskedar). Skaka ordentligt så att bären sockrar sig. Fyll burken ända upp med billig konjak.  Skruva på locket.

Skaka tills sockret löst sig. Låt stå i rumstemeratur i 3 – 6 månader. Skaka då och då. Sila därefter genom tesil och häll upp på flaska.

tuggummifläckar 2
Mitt slånbärsbrännvin påminner i smaken om ett lyxigt starkvin

Du får en härlig dryck med ca 20% alkohol och med utsökt smak – faktiskt påminnande mer om starkvin än likör.

 

Ellington

Välkommen 2018, det går som tåget!

Hej och välkommen 2018, Du, vårt nya år! God fortsättning vill jag faktiskt ropa från Mecklenburg till Dig vårt nya år, och till Dig som läser det vi skriver! 2018 blir året då dimmorna skingras. Ska vi tro på det? Det gör jag!

(Read this post in English)

”Det går som tåget!” ”Det går som på räls!”  Vi jobbar! Vi kör!

Här kommer tåget Molli, som skapar dimfigurer. I kväll far jag hem.

Nyårsdagshälsningar

Arletta

Tåget Molli i Bad Doberan, Mecklenburg, Tyskland (foto Arletta)