Vi gjorde en skogsutflykt. Jag vet ett ställe där hjortronen brukar finnas. Inte mycket, men ibland tillräckligt för att det ska bli en liten burk hjortronsylt att spara till jul. Någon enstaka gång har jag kunnat plocka såpass att det blivit ytterligare en liten burk som jag har kunnat ge bort i present.
(To read this post in English, click here)
Nu gick vi dit där de säkrast brukar finnas. Den tidiga och långvariga värmen gjorde att jag gissade att hjortronen vid detta laget kunde vara ganska övermogna.
Det dröjde innan vi hittade några. Jo, mycket hjortronplantor men få bär. De vi hittade var verkligen fullmogna. Nästan som honung smakade de när de smälte mot gommen. Vi nöjde oss med det. Att smaka myrens och skogens nektar.
Det regnade när vi kom. Denna torra, torra sommar. Regn. Glesa stora droppar föll på sjöns yta. Vi hade kommit på den smala grusvägen genom skogen. Den obebodda skogen där ugglor och nattskärror trivs. Och där öppnade sig synfältet. Skogen vek undan. Längre fram sågs gårdar och ängsmark. Och nere vid sjön låg kyrkan. Här, nära gränsen mellan Dalsland och Värmland ligger 
Sakta föll en sommarskymning i den stilla kvällningen. Strax bakom udden, osynlig för oss men ändå nära, ropade storlommen sitt uråldriga alarm. En tornseglare slog sin svirrande blixtsnabba jaktflykt över vattenytan.
Återigen ett nattligt äventyr. Jag lockas ju av den nattliga stämningen. Ger mig ut igen till en plats där jag brukar kunna stå ostörd och luta mig mot broräcket och bara lyssna och insupa ljud och dofter. En kamrat har berättat för mig att han hörde en mycket sällsynt fågel här igår natt. En busksångare.
