Höstkavalkad 1
Här börjar årets höstkavalkad (foto Ellington)

En höstkavalkad när årets blomsterprakt närmar sig sitt slut. Lövens sista sprakande färgkaskader efter första frostnatten.

Höstkavalkad 2
Dalsländskt fyrverkeri (foto Ellington)

Nu avlöses blommornas fägring av frukternas mognad.

Höstkavalkad 3
Tomatskörd (foto Ellington)
Höstkavalkad 4
Kronärtskocka i halländsk skogsbygd (foto Elliington)
Höstkavalkad 5
Mogna krikon i Lund (foto Ellington)

Krikonträdet erbjuder saftig njutning.

Höstkavalkad 6
Sena björnbär i Okome (foto Elliington)

Och i björnbärssnåren finns ännu sommarens lagrade sötma.

Höstkavalkad 7
Slånbär på hemlig växtplats i Dalsland (foto Ellington)

Slånbären väntar alltjämt tills starkfrosten ska omvandla surt till socker.

Höstkavalkad 8
Nypon i Ellingtons trädgård (foto Ellington)

Nyponen blir fågelmat i år också.


Höstkavalkad 9
Oxelbär i Kungälv (foto Ellington)

Och oxelträden är avlövade.




Creativity, what is it?

creativity 2
Wall painting in Hammarkullen, Göteborg (photo Ellington)

Ellington: Arletta, I wonder what is creativity?

Arletta: To me, it is when I come up with an idea that I never thought of before. Why do you ask?

Ellington: Because I’ve discovered that there are very different kinds of creativity.

Arletta: Yes, of course there are! In addition to the kind I just mentioned, there’s the creativity that takes place when two people really converse with each other and, together, they understand something new that none of them would have come to think of on their own.

Ellington: Right. And then there’s the inspiration to action in the face of danger.

Arletta: But listen! What I’m interested in is artistic creativity. One that makes you see beauty where others see nothing or even ugliness. And then there’s the ability that allows you to express what you see so that others can begin to see it too.

Ellington: But what then do you call the kind of creativity that makes you see how you can sell your visions of beauty?

Arletta: Isn’t that a kind of political knowledge? And social? I mean, feeling and expressing what’s beautiful is one thing. Feeling how you can sell it is another.

creativity 1
Bengt Renander’s model of creativity (photo Ellington)

Ellington: This is exactly what I thought when I heard Bengt Renander speak about creativity at Västsvenska Filmdagarna last Friday. I’m not sure he cares about that difference.

Arletta: So what’s the difference, then?

Ellington: It’s the difference between artistic and entrepreneurial creativeness.

Arletta: Yes, I know. But how exactly are they different?

Ellington: I thought Gina Kim …

Arletta: You mean Gina Kim, the Virtual Reality film-maker?

Ellington: Yes. There were some things she said that made me see what artistic creativity is about. Like when she said she needed to let the viewer know that the film wasn’t shot in the room where the girl was actually murdered.

Arletta: How did this show her artistic creativity?

Ellington: She needed to be honest with the viewer that this was fiction and not wholly documentary. And at the same time it was important for her not to lose the viewer’s belief that this was real.

Arletta: I understand that she could solve this dilemma only with artistic creativity. But how did she do it?

Elliington: By moving from documentary to fairy-tale. She let the dying woman leave her body and go out in the streets in search of someone to be at her side when she died. And in this Virtual Reality art-work this someone is the viewer.

Arletta: Does she manage to do this? To make the viewer experience being there with the woman when she dies?

Ellington: She does!

Arletta: I understand that what artistic creativity does here is to show what dying was for this woman. And being actually there, VR-wise, creates empathy in the viewer. So tell me now what’s the difference between this and entrepreneurial creativity!

Ellington: Entrepreneurial creativity is when you look at the market and its players to see who will buy your work, you look at the time and money invested in your work to see what’s your price, and you look at the future of your genre and then you decide how to do business with your work.

Arletta: I can see that these are different kinds of creativity. Do we need to care about that difference?

Ellington: Do we?

creativity 3
Art glass and its creator at VIDA museum, Öland (photo Ellington)










Virtual Reality story-telling – for everybody?

Virtual Reality (VR). It is the sharpest tool that ever existed for telling a story. Ever! That’s what VR film-maker Gina Kim says. Successfully, she makes us viewers experience – with full viewer particiption – the last moments in the life of a South Korean sex worker who bleeds to death after having been fatally assaulted by her sex customer, a US soldier.

The sharpest tool ever for telling a story! The sharpest tool ever for creating empathy. That’s what Gina Kim wants to do with VR. And she does it!

Virtual Reality 1
Gothenburg Studios at Lindholmen Science Park

At Västsvenska Filmdagarna 2017 the announcement for day two was to discuss how to create Virtual Reality narratives: ”VR-experiences are increasingly produced and consumed. Billions are being invested in VR technology. But what happens with VR narrative content?”

Swedish and international VR pioneers were gathered this day. Saleen Gomani and Ellen Subraian, with their VR work Billy – sponsored by Svenska Filminstitutet (SFI). Paul Blomgren DoVan, one of the creators of the ”Håkan Hellström in VR”-concept. Roger Wallén, representing SVT VR innovation. Viktor Peterson, executive at CLVR Works, and Gina Kim (on Skype) with her prize-winning VR-production Bloodless.

When all was said and done at Västsvenska Filmdagarna 2017 the VR issue was not ”how can we create good VR stories?” Good stories were exhibited. Narrative Virtual Reality can be done. We saw it. The question that no one could answer yet was ”Can VR stories, with full viewer participation, be made available to a general audience?”

Those who have got somewhere in this direction are Nobelmuséet and CLVR Works, making educational VR in collaboration with the Sheik of Dubai who sponsors a VR project for educating future Nobel prize winners in Asia.

But this is still a long way from making VR story-telling available to the general public. To most people, the equipment needed is still too complicated for regular use at home. The major question, then, is not if good VR stories can be made, for they can. The major question is, will enough people see the VR stories? Will the money a producer invests in Virtual Reality stories produce any profit? Will investors even get the invested money back?

Until there’s a reasonable chance for this, VR narrative productions will be viewed by a rather narrow audience. Yes, the Swedish Film Institute (SFI) does sponsor a few productions. Yes, Gina Kim won the Best VR Story Award in Venice 2017 for her stunningly empathetic VR story Bloodless. And yes, the Nobel Museum and CLVR Works make educational VR stories for the sheik of Dubai.

But Roger Wallén and Swedish Television (SVT) are not ready. He tells us they’re experimenting with Mixed Reality (MR) in connection with sports events and big concerts. But not yet with VR storytelling. And Paul Blomgren DoVan is more or less doing the same thing as Roger and SVT in entertainment. And Viktor Peterson says neither Nobelmuséet nor CLVR Works have any staff nor money particularly for VR narratives.

So, how and when will this narrative tool materialize in its full capacity? How and when will Virtual Reality story-telling be made available for the general public? It’s  said to be the sharpest story-telling device ever! The answer is blowing in the wind.


Virtual Reality 2
Lindholmen Science Park seen from the quay where the ferry lands


Lindholmen Science Park

Gothenburg Studios

Nobelmuséet VR

CLVR Works

Read also our report from Gina Kim’s lecture on her VR film Bloodless.


Narrative Virtual Reality and empathy

”I use VR to enable empathy”, says Gina Kim, creator of the narrative Virtual Reality (VR) film Bloodless. She’s speaking on Skype to us – an audience of about thirty-five people at Västsvenska Filmdagarna in Göteborg, Sweden.

narrative virtual reality 1
This is the location of the conference Västsvenska Filmdagarna

Västsvenska Filmdagarna is a conference for film creators, sponsored by the authorities of Region West in Sweden. The final day, the entire afternoon is dedicated to narrative Virtual Reality and Gina Kim as the last major speaker of the conference defines this medium’s potentials for narration.

”I wanted to show the room where she was murdered”, Gina Kim says. She speaks about the South Korean prostitute who was bestially mutilated and left to die of massive blood loss and whose last moments in life are the subject of Gina’s VR film.

Media exploited this woman’s case and her dead body, and what Gina wanted to do was tell about this death and show how the victim herself experienced it. This, Gina explains, is what VR makes possible. The viewer is not a passive viewer. VR allows people to experience without aesthetic distance. The horror, the loneliness, the sadness of the victim is actually felt.

Gina Kim found major obstacles in the way of this film project. The area and neighborhood of the crime scene where she shot her film was the lawless land of brothels and drugs. What she tried to do there was not actually criminal. But there was no help or protection from authorities or police to be had if there was any kind of conflict with locals. Because of such dangers, she had to be meticulous in her planning, not to draw unsolicited attention to her doings there.

narrative virtual reality 2
Screen picture of the main actress of the VR film Bloodless

”It was a dilemma”, says Gina, ”that it was not the actual room of the murder that we used for shooting the film. We had to make this clear to the viewer”, she says. The dilemma was solved by letting the dying woman walk out of her body, out of her room, roaming as a ghost, looking for someone to be with her at her last. ”And”, says Gina with some emphasis, that someone is YOU!”

One thing that she underscores at this point is the effect on the VR viewer of being thus chosen by the dying woman. ”Now you embody her”, says Gina. ”You don’t become her. You embody her, and then she takes you to her room”. ”The viewer”, says Gina, ”does not become the victim. That would be sadistic. I do not want to produce the violence”, she says.

narrative virtual reality 3
Neighborhood of the crime. Gina Kim on Skype inserted.

In Gina Kim’s view, narrative Virtual Reality is a powerful tool. It is a powerful tool that she uses to create empathy. As a tool for experiencing the pain of others. ”It is”, says Gina Kim, ”the sharpest tool of narration. The sharpest of a million years”. And the way she wants to use this, the sharpest narrative tool of all ages, is she says – ”to make a better world”.

And I? I say yes. That’s definitely the way she uses it.



Gina Kim Wikipedia

Västsvenska Filmdagarna 2017 (English)


Kyrkogårdsvandring i Vinberg ger lite perspektiv

Vad händer när jag dör? Ja, jag förenas på ett eller annat sätt med jorden, vattnet, havet och materien som allt levande en gång uppstått ur. Jag kanske lever ett tag i människors minne. Jag bleknar bort och även minnet dör så småningom. Ungefär där började Vinberg-Ljungby Församlings kyrkogårdsvandring för mig igår.

Kyrkan och bygden

Själv tänker jag att några spår har en människa kanske satt. I Snorres Edda drar man till ordentligt och säger att ”ett vet jag som aldrig dör – domen över död man”. Så evigt är kanske inte ens eftermäle. Men någon sorts spår sätter man. Något man gjort eller sagt, som andra kanske minns även sen de glömt vem man var. Men även spåren av det sagda och det gjorda blandar sig nog så småningom i ett gigantiskt flöde där det är få förunnat att få sitt namn ihågkommet.

Några vars ord och namn man minns längre än de flestas är religioners apostlar och profeter. William Shakespeare tillhör en annan kategori och är fortsatt ihågkommen, både genom de mängder av enkla vardagsuttryck som han berikat det engelska språket med och genom citat som alltjämt förknippas med hans namn. ”To be or not to be”; ”There’s something rotten in the state of Denmark”; ”Full fathom five my father lies”.

De flesta av oss lever inte alls på detta sätt efter vår död. Men på något sätt lever vi nog som rottrådar för familj och en del andra närstående. Rottrådar, som de levande kan behöva för att hitta rätt och förstå något om vem de kan vara. Rottrådar att dra näring och goda impulser ur. Rottrådar att stänga av för det gift de fortsätter att sprida. Rötter till en grund som de levande behöver se och ta ställning till för att gå vidare.

Så filosofiskt djuplodande var kanske inte anslaget till Vinberg-Ljungby Församlings dramatiserade kyrkogårdsvandring igår den 11 oktober 2017. Men det var ett möte med minnet av några personer. Detta var en hembygdens kulturhistoria från 1950-talet. Och det väckte minnen, som hade betydelse för oss  närvarande.

Församlingens annons för dagens kyrkogårdsvandring

Att få se din far kärleksfullt gestaltad genom andras ögon. Hur skulle du uppleva det? Så som han upplevdes av grannar och de människor som levde i bygden? Just det fick jag uppleva igår.

Den hatten förknippade många med min pappa

Nästan 30 år efter hans död fick jag nu signaler från min barndomsbygd om vem han varit där och då. Och vad hände? För mig? Det var några rottrådar som fick nytt liv. Rottrådar till min far, och även till människorna i bygden där jag växte upp. Där finns näring jag mår gott av.

Så, vad händer när jag dör? Kanske kan vänner träffas och minnas. Till viss del kan detta vara nostalgi. Men om det ger grogrund för vänskap är det värdefullt. Och att hålla minnet levande är också att forska i oss själva, och det kan skapa en klarhet som kanske bara kan fås på det sättet. Är det det som händer när vi dör? Du och jag. Att vi blir en sorts rottrådar i våra efterkommandes liv. Som alltid kommer att finnas kvar fast vi själva med tiden blir alltmer anonyma. Det har min pappa kommit till ro med, och det kan nog jag med



Äpplen, äppelpallare och vilda äppelträd

Ett vinteräpple (foto Ellington)

Om du planterar en äppelkärna i jorden och det då växer upp ett nytt äppelträd, då blir det en ny äppelsort. Så sa grannen till mig när jag var liten och han kom på mig med att palla hans fina Transparent Blanche. Han talade med mig som till en vuxen och jag fick respekt för honom. Istället för att fortsätta palla hans äpplen, blev jag intresserad av äpplen och deras förökning.

I kanten av tomten, intill komposten står detta äppelträd, som Ellington sådde genom att lägga skrotten av ett italienskt äpple i jorden för många år sedan. Trädet växer lite avigt intill en stor ask, och har de senaste åren burit ca fem äpplen varje år. Detta är den första skörden att tala om. Det blev en stor korg full med frukt (foto Ellington 2014)

Inte så att jag blev äppelodlare, men när jag stötte på ett vildsått äppelträd i skogen, ville jag alltid pröva vad för sort det hade blivit. Inte sällan smakade de så surt att de inte gick att äta. En gång stötte jag på ett träd med äpplen som visserligen var underbart stora, vackra och gula, men som var så torra i köttet att det kändes som att äta papper.

De vildsådda träd jag stöter på är inte vildaplar. Vildapeln är en särskild art. Vildsådda träd kan komma från skogsvandrare eller bärplockare som har kastat ifrån sig en skrott som sedan grott och växt upp till ett träd. Rätt många skogsaplar är kanske rester efter övergivna trädgårdar.

Jag minns att grannen sagt att de allra flesta gångerna blir nya äppelsorter mer eller mindre oanvändbara, men att någon enstaka gång blir det en ny och god sort. Om man då vill ha den sorten på sina träd, då ympar man kvistar från det trädet till stammar som kanske inte själva bär så god frukt. Så har man gjort med Sävstaholm, Ingrid Marie, Katja, Åkerö och alla andra sorter som är kända för sin goda smak.

Själv blev jag aldrig någon ympare. Men fortfarande när jag hittar ett vildsått äppelträd vill jag smaka och pröva.

äpplen 3
Arletta, äppelpallaren (foto Ellington)

Arletta är av någon anledning likadan. När hon kommer ut i skogen är hon som ett djur – en björn, en ekorre eller en äppel-vecklarlarv. All frukt och alla bär hon ser vill hon plocka. Allt ätligt vill hon smaka på.

Idag hittade vi flera vildsådda äppelträd.

äpplen 4
Arletta klättrar efter äpplen (foto Ellington)

Med full energi och fart klättrade Arletta och klängde tills hon fick fatt på ett äpple hon kunde avsmaka. ”Det smakar sött och friskt och utmärkt,” hojtade hon och hystade ett till mig så att jag också kunde smaka.

Det var ett riktigt vinteräpple. Mycket syrligt. Fast i konsistensen, och sött med fin arom i eftersmaken. Hon sträckte sig efter flera och hystade sen ett efter ett till mig. ”Jag sparar några” ropade hon, ”så kan vi komma tillbaka om två veckor och se om de blivit ännu sötare”.

Vi hittade ytterligare ett sådant självsått träd. De flesta äpplena hade fallit av och ätits av fåglar. Men några hängde kvar på trädet. Vi smakade. Det var riktiga sommaräpplen. Mjuka, saftiga, söta, aromrika. Vi skulle ha varit här för två veckor sen, så hade vi kunnat plocka med oss en hel kasse hem.

Nu väntar jag ett par veckor till. Då ska jag plocka äpplena på mitt vinteräppelträd hemma i min trädgård.

Detta är den första egna äppleskörden. Detta självsådda träd bär fasta, syrliga vinteräpplen som lämpar sig bra till äpplemos. De är även friska och goda att äta färska, men när de kokas ger de en överraskande stark sötma. (foto Ellington 2014)

Det trädet kommer från en äppelskrott jag grävde ner i marken för 35 år sedan. Det var ett äpple av någon italiensk sort som vi hade köpt på Domus som jag vill minnas att det hette då. På det trädet växer ett utmärkt friskt och aromatiskt matäpple, som det heter om sorter som lämpar sig bäst till äppelmos och äppelkaka.




Höstsol och ärtsoppa i Göteborgs city

Höstsol i Göteborgs city 1
Höstsol på Göteborgs Energi

Ellington står inte långt från Järntorget och betraktar de höga skorstenarna till Göteborgs energiverk. Han älskar deras ståtlighet och lyskraft, som idag mot klarblå himmel. Han sätter sig på en bänk i skön höstsol.

Arletta kommer ut från skolan. Det var bara sju minuter sen hon gick in där och Ellington satte sig i solen för att njuta och arbeta. Uppkoppling på nätet på Göteborgs Stad har man vid alla myndigheter, bibliotek och skolor om man har lånekort på Stadsbiblioteket. Så Ellington har tänkt sig att sitta och jobba i denna dagens höstsol medan Arletta har lektioner. Ett par timmar i vart fall.

Arletta: Hej där, Ellington

Ellington: Skolkar du eller?

Arletta: Neeej! Det är ju svensklektion, vilket jag behöver för att bli proffs på språket. Nej, men jag tog fel på tiden. Klockan tre börjar vi.

Ellington: Perfekt!

Arletta: Jag vill att vi upptäcker stan. Vi har ju tre timmar.

Denna höstdag är Göteborgs city helt underbart. En lätt vind smeker kinden och solen värmer kropp och sinne.

Höstsol i Göteborgs city 2

Rakt i söder tornar Masthuggskyrkan och i sydsydväst pekar sjömanshustrun på kampanilen emot skyn.

Höstsol i Göteborgs city 3
Sjöfartsmonumentet eller ”Sjömanshustrun”

Bortanför Järntorget klättrar Arletta och Ellington uppför den ganska branta backen till Johanneskyrkan.

Ellington: Är det öppet? Kan vi gå in?

En städerska kommer ut med ett knippe skräppåsar: Gå runt hörnet så hittar ni ingången.

Arletta: Förstås ska vi gå in. Jag är särskilt intresserad av vad kyrkan hittar på nuförtiden. De tappar medlemmar nu och behöver göra saker så det märks att de behövs. Ibland tror jag att de gör spännande saker.

Utmed kyrkoväggen står en stor rostig container. Där ser vi dagens första graffiti.

Höstsol i Göteborgs city 4
Ellington frågar: Varifrån kommer vår energi?

Inne i kyrkorummet sitter människor. Där finns bröd och kaffe. Några sitter och diskuterar Donald Trump och någon läser en tidning. En man i 45-årsåldern i gul jacka och mörkt halvlångt lockigt hår sjunger ett par strofer ur något som låter som en operaaria. Man sitter runt bord och äter och pratar. I kyrkbänkarna ligger flera personer och sover. Ellington och Arletta går längst fram i koret och betraktar de många värmeljus som brinner där, upplagda på gatstenar i form av ett kors. En konstinstallation som bryter av mot de färgrikt målade glasfönstren i fonden.

Höstsol i Göteborgs city 5
Koret i Johanneskyrkan

En man kommer fram och tittar på Ellingtons kamera: Du fotograferar väl inte våra gäster? Han säger det med en auktoritet som kräver åtlydnad.

Utanför kyrkan fortsätter en stig uppför den branta bergssluttningen.

Höstsol i Göteborgs city 6
Upp mot Stigbergets topp

Arletta och Ellington går uppför trapporna.

Höstsol i Göteborgs city 7
Tät skog i bergssluttningen

Det är så nära regnskog som man kan komma i det här landet. De sitter en stund på en bänk och pustar.

Ellington: Är det parasiter, de här växterna som slingrar sig upp i det döda trädet?

Höstsol i Göteborgs city 8
Arletta: ”Det finns mycket liv i ett dött träd”

Arletta: Nej, det är gröna växter med egen fotosyntes. Men de behöver hjälp för att ta sig närmare ljuset.

Höstsol i Göteborgs city 9
Klättrande grönska

Tillbaka i stan, på väg ner förbi Stigbergstorget säger Arletta: här är också en fin park. Kom!

Höstsol i Göteborgs city 10
Vid Gatenhielmska parken

Det är Gatenhielmska parken. Här sjunger höstens sista gransångare för full hals.

De går vidare nedför Stigbergsliden.

Arletta: Nu blev jag hungrig!

Ellington: Vi smiter in här.

Höstsol i Göteborgs city 11
Här åt Arletta och Ellington god och billig ärtsoppa

Lite okonventionellt blev det eftersom de inte hittade entrén. Men ett stort fönster stod öppet. Det gick ända ned till golvet, så Ellington trodde det var dörren. Personalen skrattade: ”Vill ni ha ärtsoppa?

Ellington: Ja tack.

Servitrisen: Hör ni till konferensen?

Ellington: Konferensen? Nej.

Servitrisen: OK. Lunchen är egentligen slut, men vi har soppa kvar. Ni får den lite billigare.

Så njöt Arletta och Ellington av höstsol och ärtsoppa i Göteborgs City torsdagen den 5 oktober 2017.


Tisselskog, arkeologi och nutida akrobatik

Tisselskog. I Dalsland. Vad får man höra på en sådan plats? Det tisslar förstås och tasslar, och mycket tisslades det vid hällristningarna där.

Tisselskog 1
Arkeologen Tommy Andersson på hällen med voltigörer (foto: Ellington)

Arkeologen Tommy Andersson, för dagen klädd i chock-cerise skjorta och tuff keps, tisslade och 19 personer tasslade. Vi frågade honom om han visste vilka som huggit in ristningarna i berget och varför.

Det finns ingen som vet så mycket om hällristningarna i Tisselskog som Tommy. Och han menade att om där finns bilder på båtar, då har det varit en plats dit man kom med båt. Och om där är bilder av fötter på klipporna, då har detta varit en plats dit människor har gått.

Tisselskog 2
Fotspårshällen (foto: Ellington)

Men vad är det för skepp med fjäderprydda soldater runt omkring och figurer som ser ut att slå volter på däck?

Tisselskog 3
Processionsvagn med voltigör (foto: Ellington)

Tommy menar att det kanske är vagnar i en procession. Det har levt kvar långt fram i modern tid på kontinenten att man haft karnevalsprocessioner med vagnar där olika scener spelats upp. Om Tisselskog var en mötesplats för 2500 år sedan, dit man kom till fots och med båt, då kan det nog ha varit tillfälle för högtid med någon slags processioner och festspel.

Tisselskog 4
Ytterligare en processionsvagn med voltigör (foto: Ellington)

Och de här figurerna som ser ut som att de hoppar. Vad är det för några?

Nu tisslas det och tasslas igen och någon säger att det ska ha funnits en gammal gumma i Tisselskog, som visste allt om hur de gamla hedniska riterna här skulle gå till. Ja, hon levde visst så sent som 1867, när det var missväxt här … och hon styrde och ställde så att man kunde hålla en högtid för fruktbarhet och bättre skörd. På det gamla viset.

Nu kommer vi ifrån de här hoppande figurerna. ”Jag såg en sådan i Göteborg när jag var där senast” säger jag.

Tisselskog 5
Nutida voltigör i Göteborg (foto: Ellington)

Så hoppar akrobater idag. Och för 2500 år sen kunde man nog slå en saltomortal. Även om ordet inte förekom förrän på 1800-talet.  Tommy menar att de hoppande figurerna nog kan ha varit någon slags gycklare som fanns redan på den tiden för 2500 år sedan. Och det stärker kanske hans teori om att de här ristningarna visar en procession med vagnar som man haft här på samlingsplatsen i Tisselskog. ”Kan det ha varit en procession med båtar i stället för vagnar?” frågar någon. Men den frågan blir obesvarad. Jag vet inte vad det var. Men jag tyckte att det kom en tordyvel flygande utifrån sjön och trasslade in sig i Tommys skägg.




Shopping spree med Ellington och Arletta

Inlägget är reklam för Bubbleroom och innehåller annonslänkar. En virtuell shopping.

Ellington: Arletta, du vet, idag vill jag att vi firar!

Arletta: Ha! Jag vet.

Ellington: Jag har sällan varit med om något mer tålamodsprövande.

Arletta: Jag såg det på dig. Du höll på att bli ett nervvrak?

Ellington: Tja. Verkade det så? Jag trodde allt var slut.

Arletta: Du menar häromkvällen, när jag berättade hur deprimerad jag känt mig.

Ellington: Ja! Men idag vill jag att vi firar. Allt har ju ordnat sig.

Arletta: Ska vi fira med en promenad i det härliga solskenet?

Ellington: Det också. Men först vill jag ta dig på en shopping spree! Jag vet vad du helst av allt vill ha.

Arletta: Har du blivit synsk?

Ellington: Kanske. Nej, men uppmärksam. Vad säger du om SKOR?

Arletta: SSSSSSSSS-Kor!

Ellington: Din orm!

Arletta: Vart ska vi gå?

Ellington: Virtual shopping!

Här kan ni se hur Arletta tänkte sig att förverkliga sina skodrömmar. Någon skulle kanske säga att hon redan har ganska många, men om du frågar henne så anger hon både praktiska, emotionella och sociala skäl till sin längtan att fira på detta sätt – i alla fall med window shopping. Man måste få drömma!

Första – bingo direkt ”Jag måste ju bara ha de här”: Have2have

”Det blir ju inte solsken varje dag, så nu var jag praktisk … eller ska jag vara lite mer – GLOSSY?”

”Ska du inte vara lite mer förståndig?” ”Det är jag! Förståndig och lyxig.”

”Här är nåt! De röda vill jag prova.” ”Minns du inte sagan om de röda skorna? Det gick ju inte så bra för henne.”* ”Menar du att livet får ett bättre slut om jag inte väljer dessa flashiga röda?” ”Nej! Men du kanske får råd att leva den här månaden också.”

”Men vad ska jag ha på måndag när jag söker jobb?” ”Prova ett par riktigt eleganta! Eller vill du hellre ha de här snygga!” ”Vad tror du det är för ett jobb jag söker? De här tror jag nog gör mig trovärdig.”

”Eller vad säger du om ett par mer stilrena?” ”Jo, dem provar jag förstås också.”

”Jag tänkte mig också några att ha inne, när jag är på skolan.” ”Vad säger du? Här är väl ett par fina?” ”Nej, dem tar jag när jag går på teater. Men här.”

Ellington: ”Då går vi väl till kassan?”

Arletta: ”Du är inte klok! Nej, men när jag har fått det där jobbet på måndag så går jag hit igen förstår du väl.”

Ellington: Känner du så varmt det är ute idag? Det är ju brittsommar.

Arletta: Nu promenerar vi. Oavsett vad vi har på våra fötter. Du kanske skulle köpa dig ett par riktiga höstkängor.


* Se Clarissa Pinkola Estès: Kvinnor som slår följe med vargar