Pirater: lyckliga rivaler erövrar livet

Hur gör man musik om cancer? En människa kämpar i 14 år och kommer tillbaka till livet, utmattad men friskförklarad. Man kan göra som artisterna A.W., Wahlberg och Mick C i låten Pirater som släpptes på Spotify/Youtube fredag 23 mars 2018.

(Read this post in English)

pirater 1Låten är en hyllning. En hyllning till de stunder, de sekunder då livet är fullt närvarande. En hyllning till den intensiva upplevelse av liv man kan ha när man befinner sig på gränsen – innan livet kanske går under.

Låten är också en hyllning till vänskap och gemenskap. För sju månader sen var Aran Wehby och Mick Corneliusson rivaler i musikbranschen. Idén att hylla kampen för livet fick dem att samarbeta.

Att vänskap och gemenskap boostar kreativiteten vill Aran Wehby gärna berätta om. Inte bara i låten Pirater. Den är en blandning av hiphop/dancehall och afrobeats, berättar Aran. Den här musiken är kopplad till människors drömmar. Att utöva den musiken, att dikta den, att spela och sjunga den – det är en väg att hitta sig själv.

Att hitta sig själv och inte falla för frestelsen att viljelöst följa med strömmen, säger Aran, och vi kommer in på hans arbete med musik och ungdomar i förortsområdena. På det viset hänger den nya låten Pirater samman med livet som en fest. En fest som man hjälper varann att finna vägarna till.

Aran berättar att låten Pirater är sponsrad av distributionstjänsten Spinn Up, och alla intäkter går till Barncancerfonden.

Ellington

.

Läs om låten PiraterSkanker News

Wahlberg –  Mot toppen (2015):

 

Mick Corneliusson Vi kommer aldrig att dö (2016):

 

Aran Wehby Måste rensa luften (2016):

Pirater, av Aran Wehby, Pontus Wahlberg och Mick Corneliusson:

Färger – vad är det?

Dansande hav.

Vad är färg? Konstnären, som målat tavlorna här, talar om ”längtan efter färg”, och att färger är en drivkraft för henne. Och man anar att det är en drivkraft inte bara i hennes måleri, utan också i livet.

Sjöbris över öppet vatten.

Wikipedia säger att ”Färg och ljus skapar tillsammans vår visuella upplevelse av rum och föremål”. Och det är klart att om det är på det viset, så är ju färg en förutsättning för att vi över huvud taget ska uppleva verkligheten omkring oss. Och då – då blir väl färg just detta; en drivkraft för att se och uppleva var vi befinner oss.

Våren spritter.

Men är det sant som det sägs, att färger inverkar psykologiskt på människor? Titta på de här bilderna och försök att avgöra vad slags intryck de gör på dig. Och om de gör något intryck, är det då färgen som får dig att reagera? Eller är det formerna? Eller en kombination?

Kanske är det så att upplevelser då en färg haft betydelse faktiskt stannar kvar i minnet och gör att vi associerar den färgen med känslan av just det minnet. Så om du upplever lugn och ro när du ser färgen blå, då kanske du egentligen minns den blå skymningskvällen då du och och dina vänner satt och vilade ut efter höbärgningen i juli 1966.

Eller om du upplever oro av den blå färgen, kanske du kopplar ihop den med minnet av det blå lupinfältet du satt och tittade på som liten, när din kanin hade försvunnit och du oroligt väntade på om den skulle komma tillbaka eller inte.

Dalslandsmyren glittrar.

I Wikipedia läser jag om den amerikanska filosofen Susanne Langer som beskriver det jag talar om i teoretiska termer. Hon ”talar om expressiva symboler – de perceptuella mönster som väcker vår uppmärksamhet i konst och design genom att erinra om våra levande sinnliga erfarenheter i omvärlden och därför kan fungera som symboler för ‘upplevt liv’.”

Vänd hjärtat mot solen.

I tavlorna, som jag visar på denna sidan associerar jag ibland till tidigare upplevelser i mitt liv. Känner igen. Samtidigt blir jag lite överraskad av formerna och av färgkaskaderna. De visar något som jag sett tidigare, men här ser jag det på ett nytt sätt.

Det är kanske det att jag får se dalslandsmyren, vårfärgerna, solvärmen, vattnet och ljusbrytningen i vågsvallet genom en annan människas ögon.

Ellington

P.S. Ellinor Karlssons utställning ”Längtan efter färg” visas på biblíoteket i Dals Ed fram till 7 april 2018.

 

Kajorna och tibastbusken har vårvinterkonversation

Den här vintern! Orkar vi vänta på att den ska ta slut? ”Vet ni vad!” säger kajan. ”Jag ger mig av!” De övriga kajorna konfererar. ”Ska vi också?” ”Nej, inte jag!” ”Varför inte? Jag tycker vi har väntat länge nog nu.” ”Men se! Jag hittade ett gammalt ekollon här i grenklykan!”

kajorna 1
Kajornas konferens i eken

”Hör ni ni!” viskar tibastbusken knappt hörbart, ”jag får liksom stanna här jag.”

”Jag har sovit hela vintern – men idag kom en liten solstråle och väckte mig. Den var lite varm!”

kajorna 2
Tibastbusken vågar nätt och jämt väcka sina knoppar

”K´Ja, ja, ” svarar kajorna. ”Vi får väl ge det några dar till, men kommer inte våren snart, så drar vi!”

Ellington

Nadja Itäsaari: ”where my home ought to be”

Nadja Itäsaari 1
(Copyright Nadja Itäsaari)

När Nadja Itäsaari sjunger hör jag att hon är släkt med vargar och med flygplanen som drar sina vita streck genom luften.

(Read this post in English)

När du sjunger som om ljuden kommer ifrån dina inälvor. När du ger ifrån dig ett läte från det undermedvetna. När du samtalar med träd. När din poesi och dina ord blir maskinljud. Vad är det då som händer? När naturljud, skogsljud, fågelljud och lockläten kommer ur din mun och ur din kropp. Vad innebär det?

Eller när sedan länge halvt glömda kulningstoner från sedan sekel övergivna fäbodar och skogsbeten blandas med Berthold-Brechttoner som väcker till liv associationer till den hämndlystna Sjörövar-Jenny. När energisk sorg flätar sig samman med dadaistisk ordglädje och samisk nåjdtrumma. Vad händer?

Du möter detta i Nadja Itäsaaris verk. Hon sjunger så. I den nya singeln Talking to Trees som släpps lördag 17 mars 2018 finns allt detta i botten. Naturen i hennes kropp. Naturen som hon lever i. Naturen i uråldrig kultur och i nutida konstuttryck. Dessa är samtalspartners i hennes sång.

Nadja Itäsaari 2
(Copyright Nadja Itäsaari)

Hon kallar det samtal med träd. Och samtalet med träd hjälper henne att söka något hon kan kalla hem.

Den nya singeln heter Talking to Trees. Från lördag 17 mars 2018 kommer den att ligga på alla kanaler från Spotify till Bandcamp! Där ligger redan nu Nadja Itäsaaris tidigare album Songs From the Woods of Inner Mind.

”Fan vad bra!”

Ellington

.

P.S. Läs gärna min recension av Louise Halvardsson, Nadja Häikiö Itäsaari och Henric Mimerson – The Soft Revolution of Goth Punk Poetry – och deras performance på 13Festivalen på Konstepidemin i Göteborg på trettondagsafton 2018.

.

 

 

Kroppen

kroppenEllington: Jag tänker på kroppen. Vad är min kropp?

Arletta: Min kropp är mitt bästa verktyg för att njuta av livet.

Ellington: Är kroppen bara ett verktyg?

Arletta: [ler] Nej! Förstås inte. Jag är ju min kropp. Och den tjänar mig. Lite komplext för den som inte tänker som jag, men så är det.

Ellington: Många vill göra skönhetsoperationer. Kan du tänka dig det?

Arletta: Nej!

Ellington: Varför inte?

Arletta: Tänk dig att jag skulle förstora mina bröst med silikon. Eller fylla mina läppar med botox. Många gör det. Av vilken orsak?

Ellington: För att behaga mannen.

Arletta:  Vad är kroppen för dig? Om min man vill att jag opererar mina läppar för att han ska älska mig, då är det ju inte mig han älskar.  Om min man inte behagas av mina bröst – vet du vad? – då byter jag hellre man.

 

Jessica Fleetwood på Internationella Kvinnodagen

Jessica Fleetwood
Jessica Fleetwood på Not Quite, 8 mars 2018

Not Quite kan man få för sig att saker skulle hända till hälften eller inte nå riktigt ända fram.  Men när Fröskogs Kulturförening har ett kulturarrangemang på Not Quite i Fengersfors, då blir det gärna kvalitet och angeläget. Idag, på Internationella Kvinnodagen hade man annonserat föredrag av Jessica Fleetwood, smideskonstnär. Och med Jessica Fleetwood  på scen, fick den här högtidsdagen ett innehåll som kan sammanfattas i kvinnlig livsglädje, skaparkraft och fri energi och styrka.

Hennes konstnärskap är i stål. Inte enbart. Det vi fick ana av hennes skisser antyder ett  bildseende som speglar en egen upplevelse, vilket skisser till stora konstverk ofta gör. De krokier hon visade gav också en aning om en formkänsla som nog är fri i sitt förhållande till konventioner.

Jag skriver ”antyder” och ”som nog är fri”. I sitt föredrag framhävde Jessica Fleetwood nämligen inte sin konst. De olika konstverken fanns där som en bakgrund till hennes burleskt sköna berättelse. Den om hur hon på krokiga vägar, men med någon slags inneboende kompass, klarat och klarar att skapa ett liv där konsten är en styrka och en glädje. Och tidvis också en inkomstkälla.

Hennes konstnärskap är i stål. Jag hoppas att någon gång få se mer. Hennes opus magnum, Ståltheten i Oxelösund, hennes smideskonstverk.

När jag körde hem i snöyra och många tankar, tänkte jag på Alexandra Kollontay. Hon var en av dem som skapade Internationella Kvinnodagen. Jag tror att hon skulle kunna se på kvinnors situation i Sverige idag och säga not quite, men Jessica Fleetwood är på god väg.

Ellington

Livskraft

Hur gör sig livet påmint? Knoppar som brister. Blomning, lövverk och humlor som surrar. Dignande fruktträd och fågelsträck. I sådana tider påminns jag tydligt om livet och dess kraft. I andra tider är det svårare att se. Det kan krävas ett nästan synskt öga för att se livskraft där döden ser ut att ha makten.

Skogen har dött
En bäverdamm längre bort har skapat översvämning. Vattnet har dränkt trädens rötter.
På denna mark, som nu är vattensjuk, växte sig träden höga förut.
Undan för undan murknar trädstammarna
En murken trädstam ger både bo och mat åt hackspettarna.

I de döda och döende trädstammarna finns liv som inte jag kan se. Men hackspetten vet. Den knackar och äter och lever av larverna som lever där inne.

Här gick jag en vinterdag och gladdes åt de döda träden som ger livskraft åt allt som kryllar och kämpar och väntar på våren.

Ellington

.

Alexander Bard – filosofisk rökpuff eller inspirerande provokatör?

Alexander Bard har jag alltid tyckt ärligt illa om.

(Read this post in English)

Ända sen han först gjorde sig synlig  i massmedia i början av 80-talet har jag ogillat den mannen. Hans självupptagenhet kändes påklistrad. En tom rökpuff utan fäste i verkligheten. Det var något plåtigt och artificiellt över hans musik. Hans politiska idéer fick mig att associera till  den asociala nyliberalismen. Och i backspegeln har jag fått intrycket att han och  hans Army of Lovers hade mer gemensamt med Fredrik  Reinfeldts första regerings provokativa Ayn Rand-liberaler än med någonting, som kunde associeras med kärlek. Ministrarna, det var de som fick avgå efter kort tid när det visade sig att de praktiserat Ayn Rands teori att skatt är stöld och  vägrat betala vissa skatter (och TV-avgiften). Utan humor eller självdistans.

Den uppfattningen hade jag av Alexander Bard. Får jag skriva så? Att jag tyckte illa om honom. Att jag tyckte han var provokativ på ett trist sätt. Att jag förknippade honom med en asocial nyliberalism.

Själv har Alexander Bard benämnt de svenska initiativtagarna till #metoo-rörelsen mytomaner och han har utnämnt kulturminister  Alice Bah Kunkhe till en demokratins dödgrävare. Då ger jag mig rätten att tala om varför jag alltid har tyckt så illa om Alexander Bard.

DET VAR INTE min idé att jag skulle lyssna på söndagsintervjun i P1, där han intervjuas av Martin Wicklin. Jag fick en fråga. Det var min körledare som sms-ade med hänvisning till det radioprogrammet: ”Nån gång skulle jag kunna tänka mig att diskutera Alexander bard med dig.”

När jag lyssnade på den intervjun hände något. Jag hörde honom säga att han  är nyfiken på livet. Han sa att han tycker särskilt mycket om att tala med personer som utmanar honom genom att tycka precis motsatsen till honom själv. Han vill kunna säga vad han tänker och stå för det utan krusiduller.

Alexander Bard
Att vara grundad i sin biologiska konstitution

Han tror att det är nödvändigt att människor idag har en fast punkt i sin egen biologiska konstitution.  Det är nödvändigt, säger han, om vi ska klara att leva med den teknologiska utvecklingen nu. Och han tror  att könet är en grund för en människas liv. En man ska vara en man och en kvinna ska vara en kvinna, menar han och säger ”Jag tror på könets återkomst!”

Jag noterar att jag skulle ha synpunkter på detta och fortsätter att lyssna. Hör honom säga att alla människor ska ha jämlika villkor att förverkliga sina möjligheter i livet. Någon gång under intervjun  säger han självklart att människor är ”jämlika och olika.” Han påpekar att han ”är marxist,” vilket överraskar mig något. Och fortsätter med att poängtera att visst har han förmågan att fokusera och undersöka mycket smala och djupa kunskapsområden, vilket dock inte är någon sorts elitism .

Han vill inte fastna i en uppfattning eller i ett sätt att vara. Han skapar hemkänsla åt sig, vart han än beger sig. Han vill utforska och lära känna världen. Hans projekt nu är ett djupgående filosofiskt arbete.

När jag lyssnade på söndagsintervjun med Alexander Bard fick jag en bild av en människa som det är värt att lyssna på.

Jag lyssnade på programmet en andra gång. Nu hörde jag ju att han alltjämt är självupptagen och jagcentrerad. Jag hörde också flera påståenden om livet och världen och politiken som jag vill opponera mig emot. Men intrycket kvarstår – att jag omvärderar min tidigare avsky för denne man.

Alexander Bard må vara en filosofisk rökpuff eller en inspirerande provokatör. Egentligen handlar detta inlägg inte om honom.  Det handlar om att jag på senaste tiden har funnit en viss glädje i en metod. En metod för ny kunskap. Kanske genom tillfälligheternas spel har jag tagit emot impulser från några kvinnor som jag känner – impulser som har lett mig till att läsa, se och lyssna på nytt. Lyssna på nytt till sådant som jag av någon anledning lagt i erfarenheternas skräpkorg. En metod för omvärdering.

Det upplever jag som användbart i livet.

Ellington

.

Länk till söndagsintervjun i P1 med Alexander Bard

.

Perfekt vinterestetik

Vinter! Snö! En riktig vinter. Det är perfekt.

(Read this post in English)

Isen börjar röra på sig 7 april 2013

Där jag bor hade vi en riktig vinter senast 2013, med halvmetertjock is på sjön, som låg långt in i april.

I år har vintern kommit sent, så isarna hinner nog inte bli så tjocka. Men snön har legat några veckor nu och de senaste dagarna har det kommit pudersnö, som har förvandlat landskapet.

perfekt 3
17 februari 2018

Jag ville se den här förvandlingen och gav mig ut. Ställde bilen och lät ögat dricka de rena linjerna och formerna.

perfekt 4Och ja, sjön ligger.

perfekt 5Snön, kylan, vintern griper tag i livet. Det är skört så här års, och det estetiskt sköna gömmer liv som tyst och osynligt och desperat håller andan, väntar, söker. På ytan är det lugnt.

Det är detta som är det perfekta. Sen kommer regn och tö. Då vaknar livet. Då trampar kossorna upp djupa spår i hagens mull. Då hittar stararna och ärlorna sin föda i den sargade marken. Då bildar blommorna och bladen sina kaotiska mönster överallt. Men nu är det perfekt.

perfekt 6Se den mjukt släta rundningen längs kullens fot. Det är perfekt.

perfekt 7Se diset över sjön och isen, så som det höljer allt i dimmor och rundar alla skarpa kanter. Det är perfekt.

perfekt 8Se hagens vita lakan breda ut sig och skuggorna som den låga eftermiddagssolen ritar på snön.

Och se hur konturerna på träd och grenar blir skarpa.

perfekt 9Det är perfekt.

Snart kommer livet tillbaka. Livet, som rör till och blandar om, förändrar och blir till. Ogreppbart, intressant och obegripligt.

Men nu är det perfekt.

Ellington