Isfritt – nu förtränger vi väl vintertankarna

Nu har isarna äntligen gått upp på sjön hemma. Den senaste veckan har det varit isfritt, och det är dags att sjösätta ekan. Ännu finns det dock ställen i skogen där det ligger lite snö kvar. Och i minnet dröjer bilderna av den vinter som nyss höll oss i ett grepp.

Mitt eget minne försöker nu förtränga vintertankarna. Det är ju vår! Men en sak med vintern är ändå skönt att erinra sig nu när våren tagit ordentlig fart.

Jag njuter lite extra av att minnas just de dagar när vintern vände till vår. Ibland tar våren jättekliv på bara några dagar, och jag vill gärna hålla kvar just själva övergången. Då, när kölden släpper, när de första råkarna går upp och några modiga flyttfåglar vågar ta vägen hitåt.

Just i den övergången var jag ute. Det var vid Tydjesjön vid E45-an strax söder om Tösse. Då kom där en ensam trana inflygande, gjorde några lovar över sjöisen och gick ner för landning.

Alldeles vid iskanten ställde den sig. Vid kanten av råken som nyligen öppnat sig där som strömmen är lite starkare där ån rinner ut under järnvägsbron.

isfritt 1

Där tog den rast. Det var inte isfritt, men det fanns öppet vatten. Och jag föreställde mig att den hade en lång dagsresa bakom sig. Var hade den startat denna dags morgon? Helt nyligen hade den stått i Nordtyskland, väntande på sydliga vindar. Nu var den här.

Jag hade inte min kamera med mig. Men lyckades få några bilder med mobilen genom min tubkikare. Det kallas digiskopi. Det finns utrustning för det. Jag försökte på fri hand, och det var inte helt enkelt.

isfritt 2

 

Platsen och hur den talar till oss

En nattlig bild. En barnkammare någonstans. En utsikt ut i kvällningen. Så är det varthelst man kommer – små tecken säger oss något om platsen där vi är. Om människorna som bor här nu och de som har bott här förr. Allt är en gåta. Vi kan bara gissa. Hur tänkte man? Vad ville man? Och barnet. Det som växer upp här. Jag undrar hur tankarna går i hans eller hennes huvud.

Själv ser jag mig runt i rummet och tittar ut. I morgon vill jag gå på upptäckarstråt i denna by.

Så här ter det sig i dagsljus en vårmorgon i april år 2018. Här finns en kontrast mellan  nu och då. Jag dras till den kontrasten. Hur lever människorna här nu? Och vad kan väl det gamla betyda i deras liv?

Jag dras som sagt till den kontrasten. Och ser hur det nya inramar det gamla. Och tittar noga och ser hur det nya har något gammalt och lite slitet över sig. Och hur det gamla kanske verkar ha mera energi än det nya.

Jag söker vidare och vill veta. Vad är, och vad har varit här?

Jag börjar tro att jag kan se vad som har varit. Och ja, jag läser och ser att här var maktens fundament. Kyrkan, tänker jag var inte bara tro. Det var den som genom den konungsliga makten styrde och bestämde hur människor fick tolka sina upplevelser av det heliga. Hur de fick skapa mening i livets gränssnitt mellan födelse och död.

Och vad mer?

Vi går närmare och ser. En tiondebod är detta. Tionde. Det skulle alla lämna. En tiondedel av skörden till prästen, till kyrkan. Det var medeltiden det. Den tidens skatteverk. År 1239 fälldes de träd som ännu utgör bodens timmerväggar. Och då gick ännu en del av tiondet till sockenes fattige. När Gustaf Vasa gjort reformation, gick den delen istället till Konungen.

Här fanns det lås och bom. Och nu talar dåtiden till oss och vi får betrakta det märkliga och det mäktiga, som människor kunde skapa då som nu.

 

 

 

 

 

 

 

Så betraktar vi på närhåll och på tidens avstånd. Och vi återvänder till barnkammaren mot kvällen. Och vi ser små tecken som säger något om oss och om platsen där vi är.

platsen
Utsikt mot kyrkspiran i Ingatorp utanför Eksjö

Café Repris och Nästa Destination

café repris
A.W. – Aran Wehby 24, rappare från Göteborg fångad i motljus på Café Repris med min gamla Iphone.

Sjuttio bast är jag. Och jag säger ”bast” för jag tillhör en grupp, en generation, en kultur eller vad du vill. En tid, då man sa ”jag tar tricken in till stan”, ”de kostar en å femti”. Finns vi ens, vi som gillade Povel Ramel och sjöng ”Rönnerdal han skuttar” och kunde alla verserna utantill? Ja, igår fanns vi! Alltså igår den 12 april 2018 fanns vi och vi satt – lämpligt nog – på café Repris i Göteborg. Vi satt där och samtalade med rapparen AW. Han fick nyligen ett genomslag med låten Pirater tillsammans med artisterna Wahlberg och Mick C.

Finns! När finns man? När man sitter i spelhörnan på COOP med sina generationskamrater och minns Legolas, Ego Boy och Copiad? När man hänger på Femman och lyssnar på ”mannen” och hoppas – eller skräckslaget räds – att bli rekryterad.

Det är för mycket, säger Aran Wehby. För mycket snack om skillnaderna – skillnaderna mellan Majorna och Biskopsgården. Det låter som om det inte var samma värld. Jag undrar hur de hänger ihop.

I mig hänger de ihop, fortsätter Aran och berättar om sin musikvideo Nästa Destination, som han gjorde 2016. Och han vill förklara att all skit som händer inte är det enda. Att visst finns det människor som behandlar en som luft. Människor som sviker. Människor som utnyttjar en. Men om man ser det positiva, betonar han, då orkar man att vara sig själv. Då kan man skriva poesi.

Och jag, som är sjuttio, förstår ju hur han menar. Jag ser ju positivt på mig själv, egotrippad som jag alltid är.

Men å andra sidan. Jag är uppvuxen i en familj och i en tradition som alltid vill och måste undersöka allt till botten. Så jag ser en annan sida av det positiva tänkandet. Och frågar – tror du inte att man måste vara negativ också?

Aran förstår strax hur jag tänker. Och du min läsare, hur tänker du? Finns det inte en massa, som jag måste sålla bort? Som jag måste säga nej till för att över huvud taget se mig själv mitt ibland alla krav och trender och se vad faktiskt jag vill?

Hur som helst. Jag kan mina Evert-Taubeverser utantill. Aran kan sina dikter. Vi är olika och lika. Vi sitter och pratar på café Repris.

Ellington

 

Utanför det invanda – en vårvintersaga

Fotografering är en konst. Själv räknar jag mig inte som konstnär på området.  Ibland presenterar dock naturen själv motiv, som sätter fantasin i rörelse. Fantasin, ja! Fantasin, som gärna ger oss en skjuts att se utanför boxen. Utanför det invanda.

utanför 1Vad är till exempel detta?

”Vad är … ?”

Fråga hellre ”Vad ser du här?” Beroende på vem du är, ser du kanske något som inte jag ser.

Jag skulle kunna berätta en liten saga om var jag ser här. Den sagan börjar med ett spår.

utanför 2

Och nu styr jag vad du ska se. Du kan föreställa dig var jag befinner mig. Tänk lite på vad du får reda på här. Det är en del information i den bilden. Och jag är på väg någonstans. Utanför det invanda.

utanför 3

På väg. Någonstans därborta, där inne, utanför mitt synfält. Jag vet inte vad som väntar. Jag tror jag vet, för jag har varit här förut. Men idag är verkligheten som en saga, och skogen har sina hemligheter.

En gång i tiden var människor övertygade om att skogen var en själ. Att skogen var som ett levande väsen. Inte som nu, en massa träd och stenar utan personlighet.

utanför 4

Bäcken där nere i dälden pratar och låter. Har den något att säga mig som kommer här på besök? Behöver jag fråga den? Om jag var markägare och ville räta ut den för att undvika översvämningar i snösmältningen. Översvämningar och vattensjuka områden, som dödar trädens rötter.

Bäcken pratar med mig. Just här sorlar den glatt, men längre fram hör jag att den viskar.

utanför 5

Här har den kastat sig ner. Den har fångats, men nu hör jag den sakta lirka sig loss ur vinterns järngrepp. Lirka, lirka låter det när den börjar droppa sig loss och släppa sin hårda omfamning av berget.

utanför 6

”Än håller jag dig fast!” säger berget

”Min kraft är större än din!” svarar bäcken och känner med droppande fingertoppskänsla längs sprickor den öppnat i berget. ”Där ska små träd få fäste med sina rötter och fortsätta spränga det jag har öppnat.” Och isens ande drömmer.

utanför 7

Här ska det snart krylla av liv, drömmer isen. Och känner sig förvandlas.

utanför 8

Känner sig förvandlas. Från materia till liv.

Och jag. Jag styr kosan längs ännu djupa drivor.

utanför 9

På sina ställen nödgas jag inte längre pulsa.

Längre fram bryts förtrollningen.

Eller gör den det?

utanför 10

 

”Det var längesen någon bodde här.”

Tänker jag, och fortsätter drömma.

Ellington

Fantasin och verkligheten

Hur upptäcker vi egentligen verkligheten? Ser vi den ”som den är”, eller skapar vi den med hjälp av fantasin? Lionardo da Vinci, som var en praktisk man och därtill visionär och uppfinnare lade stor vikt vid fantasin.

(Read this post in English)

Han konstruerade broar. Han konstruerade kanalsystem och slussar. Krigsmaskiner och flygplan. Förnuft, logik och undersökande forskning var hans redskap. Samtidigt såg han fantasin som ett medel att upptäcka oväntade sidor hos verkligheten.

I boken Konsten och dess föremål läser jag  Richard Wollheims diskussion om  Lionardo da Vinci och hur han såg på fantasin:

fantasin 1
Petter Olssons hatt

”I en berömd passage i sin Trattato ger Leonardo den blivande konstnären rådet att ‘öva sin förmåga till upptäckter’ genom att betrakta väggar med fuktfläckar eller ojämnt färgade stenar, för att i dem finna himmelska landskap, stridsscener och märkliga gestalter i livlig rörelse” *

fantasin 2
Nude by running water

Var det så Lionardo skapade sin världsbild? Så som vi gör när vi tittar på himlens molnformationer och tycker oss se lejon, brottare och drakar. Kanske var det sådant som behövdes för att se utanför boxen. Utanför den tidens trångsynta kyrkliga världsbild.  Och för oss om vi vill se utanför vår tids normer för hur världen borde se ut.

fantasin 3
”Se utanför boxen!”

För Lionardo var det nog kombinationen av logik, förnuft och fantasi som öppnade hans sinnen för världen.

Ellington

.

*) Wollheim, Richard. Konsten och dess föremål. Stockholm: Thales 2006, 31.

Här hittar du nätversionen av Leonardos Trattata della Pittura
(Italiensk utgåva 1786, först publicerad 1651)

.

Alyssa Chloé and Voguing in Sweden

This is an interview made by Tatiana Pismenskaya. She is a student at Kulturverkstan, Gothenburg. Here she interviews her student colleague Alyssa Chloé.

I met Alyssa Chloé at Kulturverkstan education centre in Gothenburg where we are both in the two-year course for international cultural project management. I saw Alyssa introducing her dancing at the Gothenburg Stora Teatern recently. I was fascinated by the dance style. So I wanted to know more.

Video from Urban Anarchy/Stora Teatern Presentation : ”Werk: Expression from Oppression.”

Alyssa Chloé is a dancer and a top ambassador for Voguing on the  Swedish dance scene. Born and raised in the USA, she grew up in Chicago, started dancing when she was 7 in Jazz, modern, ballet. As she moved to NYC, she was introduced to the underground dance scene.  After years of establishing herself as a dancer and teacher in NYC, she moved in new directions. London in 2012, then Sweden in 2013. Now she lives in Gothenburg where she works as a dancer and teacher and also as event producer and student.

Vogue is a dance and performancebased style that was created and developed by the Black and Latino LGBTQ+ community in NYC’s underground. The style is directly influenced and inspired from Vogue Magazine, as well as fashion and runway.

Vogue gained attention in the mainstream through Madonna’s Vogue video, while movies such as Paris is Burning and the most recent Kiki and Strike a Pose have brought attention to the artform. In Sweden Vogueing was first introduced about ten years ago.

To my first question – Alyssa, what does Voguing mean for you? – the answer comes with the dancer’s precision of striking a pose:

 An empowered expression of self, an escape, a tool for survival, artistic armour, avant garde …

Next, as I ask – Why did you choose specifically  this type of dancing? – there’s the beginning of her story:

It chose me. I was introduced to the scene shortly after I moved to NYC in 2003. There I became deeply involved in the underground dance scene. I met and saw lots of legends and icons of the dance and ballroom scene there. I established a friendship with the Grandfather of the House of Ninja, Archie Burnett, and the current Father of the House of Ninja, Javier Ninja,  through hanging out in the clubs.

In 2006, the legendary founder Willie Ninja passed away; after that Benny Ninja, the Father of the House of Ninja at the time, began opening their house to train more dancers outside of just Vogue because many opportunities were coming their way for performances.

Alyssa Chloé 1
Alyssa Chloé. Photo Credit : 1145 East Photography. Accessories and mask : Firebird Fusion

I was eventually recruited and was invited to join the house in 2011 by Benny – funny enough in Sweden, lol.  Benny, Archie, and Javier began training many to Vogue – from all over the world, especially in Europe.

Voguing being such a great part of her life, it seemed evident that there was a beginning for her long before she was eventually recruited to the House of Ninja. So, how did you first get in contact with it?

It was first through TV, when I was 9. Willie Ninja was then a part of a documentary that I saw on PBS, and he was explaining about Vogue. The documentary was called Everybody Dance Now. Then when I moved to NYC, I was introduced to it through friends and gatherings like parties, balls,etc.

At  the time the Vogue scene was separate from the hip hop and  house scene. Vogue was presented mainly in Harlem and Midtown Manhattan.There was a  place in Harlem called the Clubhouse that was mainly a gathering of young people.They played mainstream hip hop till 2 am, and then transformed into a Vogue event, a kind of mini ball. There was also Escuelitas in Manhattan that had regular events for a while, where the bigger balls took place – like the Latex Ball, in which all the major houses would come and participate.

Alyssa Chloé 2
Alyssa Chloé.Photo credit: Model House

Today Alyssa Chloé is a main figure in Swedish Vogue. And I want to know how did she become an expert in the field? I’d say, there’s both humility, self-appreciation and ambition in her answer:

I do not call myself an expert. I am work in progress. The style that I have had the longest time practicing is Vogue’s sister style from LA, Punking/Whacking, which was the most difficult to learn because it was based from LA. Many of its originators and pioneers were gone, and there was very little information about it, but I really took to that one. I resisted Vogue for a while, so I would not mix up the dances because the intention and mindset of these styles are quite different.

So, when I finally felt I learned that style, I was able to immerse myself in Vogue authentically. It was a challenge to keep my autonomy. I had to learn the hard way not to get caught in the Svengali effect many teachers have, and do my thing alone. Not out of disrespect to the elders, but to fulfill my contribution to the art in a greater way and learn through experience.

Voguing is not just a dance but a life style. So, how did it influence her life? Again, her answer comes with precision:

It has  given me confidence to handle life’s tests and face the world. It is also giving me an opportunity to enhance my creativity and self expression greatly.

Alyssa has mentioned some of the artists she found the most fascinating in the community at the time when she started Voguing. So I ask her to  tell me a little more about them.

All of them were and still are special and gifted for different reasons. There were so many in scene who were just brilliant and unusually gifted. But I will have to say Willie Ninja was such a gift, not only as an artist but as a human being and ambassador for this art. He was a game changer in a huge way. His passing was and still is painful, a great loss to community in NYC and at large.

Willie was actually  the one who brought Vogue in the 1980s all over the world. Archie and Benny Ninja continued to introduce the dance to mainly Europe and Asia through workshops for the last 10 years. Voguing was first introduced to Gothenburg  in 2009 or 2010, then I moved here in 2013 and been teaching mainly since.

Sweden, right! How were things for you here to begin with?

In Stockholm it was pretty successful because many Swedish dance students traveled over to NYC for training . When I came to Gothenburg  however, things were very slow and Voguing still unheard of. There was an interest from people who had nothing to do with Vogue culture. They just would try to appropriate it for different things, so that, to me, was a cue to keep going with it and really find the right audience for it.

First I started  by teaching in various schools in Gothenburg and conducting workshops in various parts of Sweden, then finally organizing events and balls here.

You have your own company now, what kind?

Urban Anarchy is my own company,  and Exposé is now an organization. Well…nothing difficult yet, but tax season is  making me nervous. LOL

Can you compare doing business of this kind in the USA/UK and in Sweden? What differences are there?

Well for starters, most dancers that come over from the States are invited by organizers, sometimes illegally, but nonetheless, long time ago one could make really good money and travel. Now the standards have changed completely: artists now coming from the States are earning less, or have to lower their rates to stay relevant, which I am against. I think, if you have put in the time and are an expert in your field, you should be paid top dollar, and have everything taken care of. But now highly talented world class artists are coming out of pocket to just say they are out here. It should not be that way.

Also, in Europe there are more resources for culture specifically, and organizers here are not as honest as they could be about that. They do cut corners, or mislead a lot of Americans on the business end.

It is much easier for someone like me to do more with my craft, and think outside of the box business-wise, because there are more resources that can be accessed. Versus in the States where finding spaces and resources is very difficult.

There is more of an opportunity in Europe to establish a niche than back home if you learn how the business and how organizations work.

Were there any people who gave you inspiration or support on your way to developing Voguing  in Sweden? In Gothenburg?

Creatively, my inspiration comes from my life situations mainly. My memories and experiences from NYC inform and influence me as well, but people such as Martina at my base, World Dance Company, K.Sun, who is DJ, dancer and organizer, were instrumental and supportive in helping me establish myself here. It is very difficult to do since most people in the dance scene here are very separate and closed on a certain level. Often, people are very hesitant to give anyone a chance no matter how established you are.

What kind of events did you and your team arrange or take part in?

Exposé was an event I organized first with K.Sun and another dancer Nicole. It was the first ball in Gothenburg. The second year, along with Edwin Safari, we organized the Revolution Ball: Fashion not Fascism for West Pride at the Världskulturmuseét which was quite huge. This year we will team up with Europride at  Stora Teatern and Gothenburg Dans och Teater Festivalen to curate the Decades Ball: A History of Slay-Age at Pustervik Friday 17 August. My team are mostly dancers and performers who are active either in the streetdance or Vogue ballroom culture scene or the LGBTQ+ community.

So – I ask – what’s happening now and in the future?

Right now I have to take a break to focus on my education, so I had to peel back. But it depends on the season. Sometimes I have classes, workshops or rehearsals, or I have to organize an event. That can take up a lot of time as well, and as an independent artist, when it rains it pours, so I am either super busy or I have downtime period.

Alyssa Chloé 3
Alyssa Chloé. Photo: Martin Thunarf. Kimono and Accessories: Firebird Fusion

What, then, are your most immediate plans?

Finish my education, produce more work here, and then maybe head back home.

Before finishing, I’m curious to know from Alyssa, what she has learned on her journey towards success.

Is there anything you wish you did another way?

Yeah 😊 But when you know better you do better and it will hopefully inform your journey further.

Anything  you would like to improve?

My Swedish, my bankkonto and my ability to make genuine connections and friends here LOL

As I ask my last but one question – Is there anything you are proud of? Sad?  – Alyssa gives me a list that rounds up her experience as an artist and performer in Sweden:

Proud of :

  • my ability to survive in a foreign land especially Sweden for this long. That was not really my choice … but wound up being where I was supposed to be.
  • where I come from and my experiences
  • to be able to follow my passion and share my gift in all these different areas, different  people, different cultures and in other ways
  • to be able to take a risk and have faith in my talent
  • to stay strong when things are very uncertain
  • not conforming

Sad:

  • of the relationships and situations with people I face – from abuse, betrayal, dishonesty. To disrespect for me as an artist and a person … normally it would not phase me so much, but when you are new to a country, it is really hard. I am still processing that … but again these dances and staying creatively focused helps me stay balanced and sane.
  • That the dance scene here is not very supportive beyond themselves and do not see a greater vision or purpose beyond their ego. I come from that world, and at the end that selfish mentality does more damage than good.
  • that I cannot relate to this society in a way I am comfortable with, but then again it drives to stay sharp creatively and  shake it up.

And finally – Do you have anything to advise your colleagues in the field of arts, especially those who have just come here ?  

Learn about the society so you can understand how to relate what you do, within its structure. Document everything because people will take advantage of you if you have a great idea, especially new people. Establish some kind of formality with your business like a company or certification. And lastly be patient. People can be very slow to new ideas here, more than usual. So give it time.

Interviewer: Tatiana Pismenskaya

Editing: Tatiana Pismenskaya and David Dickson

.

Here’s a list of links to some of our recent posts about current art and artists (there’s much more, so you’re welcome to browse freely):

AW, Wahlgren, Mick C: Pirater;  Nadja Itäsaari: Talking to TreesJessica Fleetwood;  Alexander BardEllinor KarlssonThe Soft Revolution of Goth Punk PoetryCarolina Falkholt at Thomassen’s GalleryUlrika Hydman Vallien VIDA konstmuseumVästsvenska Filmdagarna 2017 – Virtual Reality

.

Visa mig ditt hus

Visa mig ditt hus, så ska jag säga vem du är!

(Read this post in English)

ditt hus 1
Komarken, Kungälv

”Little boxes”, sjöng Pete Seeger 1963 och raljerade med den amerikanska medelklassen och deras hus och liv och åsikter som alla var så hopplöst mainstream.

Så vackert, ja! Och så effektivt.

Banjovägen, Falkenberg

Vi människor har en tendens att anpassa oss till mängden.  Anpassa oss, och utan att vi ens märker det har vi byggt in oss. Hur anpassar jag mig? Och du?

Människor bygger in sig i att vara som andra.

Fönsterputsning, Wallingford Ct USA

Några av oss bygger in sig i att vara annorlunda.

Kombivilla, Skåpafors

”Den moderna människan är fri. Föds utan smärta, av en positiv och välinformerad mor. Och är välplanerad i den personliga utvecklingen. Och ingår i samhällets tillväxt, som består av kvalité, service, och vetediet.” (Lina Ekdahl) *

Kulturens fasad och innehåll
”pepparkakshus”, Skåpafors

Vad säger ditt hus, ditt hem om dig? Går det att helt enkelt vara fri?

Ellington

*) Lina Ekdahl: ”En fri människa”. Diktsamling. Wahlström & Widstrand, 2012.

 

Pirater: lyckliga rivaler erövrar livet

Hur gör man musik om cancer? En människa kämpar i 14 år och kommer tillbaka till livet, utmattad men friskförklarad. Man kan göra som artisterna A.W., Wahlberg och Mick C i låten Pirater som släpptes på Spotify/Youtube fredag 23 mars 2018.

(Read this post in English)

pirater 1Låten är en hyllning. En hyllning till de stunder, de sekunder då livet är fullt närvarande. En hyllning till den intensiva upplevelse av liv man kan ha när man befinner sig på gränsen – innan livet kanske går under.

Låten är också en hyllning till vänskap och gemenskap. För sju månader sen var Aran Wehby och Mick Corneliusson rivaler i musikbranschen. Idén att hylla kampen för livet fick dem att samarbeta.

Att vänskap och gemenskap boostar kreativiteten vill Aran Wehby gärna berätta om. Inte bara i låten Pirater. Den är en blandning av hiphop/dancehall och afrobeats, berättar Aran. Den här musiken är kopplad till människors drömmar. Att utöva den musiken, att dikta den, att spela och sjunga den – det är en väg att hitta sig själv.

Att hitta sig själv och inte falla för frestelsen att viljelöst följa med strömmen, säger Aran, och vi kommer in på hans arbete med musik och ungdomar i förortsområdena. På det viset hänger den nya låten Pirater samman med livet som en fest. En fest som man hjälper varann att finna vägarna till.

Aran berättar att låten Pirater är sponsrad av distributionstjänsten Spinn Up, och alla intäkter går till Barncancerfonden.

Ellington

.

Läs om låten PiraterSkanker News

Wahlberg –  Mot toppen (2015):

 

Mick Corneliusson Vi kommer aldrig att dö (2016):

 

Aran Wehby Måste rensa luften (2016):

Pirater, av Aran Wehby, Pontus Wahlberg och Mick Corneliusson:

Färger – vad är det?

Dansande hav.

Vad är färg? Konstnären, som målat tavlorna här, talar om ”längtan efter färg”, och att färger är en drivkraft för henne. Och man anar att det är en drivkraft inte bara i hennes måleri, utan också i livet.

Sjöbris över öppet vatten.

Wikipedia säger att ”Färg och ljus skapar tillsammans vår visuella upplevelse av rum och föremål”. Och det är klart att om det är på det viset, så är ju färg en förutsättning för att vi över huvud taget ska uppleva verkligheten omkring oss. Och då – då blir väl färg just detta; en drivkraft för att se och uppleva var vi befinner oss.

Våren spritter.

Men är det sant som det sägs, att färger inverkar psykologiskt på människor? Titta på de här bilderna och försök att avgöra vad slags intryck de gör på dig. Och om de gör något intryck, är det då färgen som får dig att reagera? Eller är det formerna? Eller en kombination?

Kanske är det så att upplevelser då en färg haft betydelse faktiskt stannar kvar i minnet och gör att vi associerar den färgen med känslan av just det minnet. Så om du upplever lugn och ro när du ser färgen blå, då kanske du egentligen minns den blå skymningskvällen då du och och dina vänner satt och vilade ut efter höbärgningen i juli 1966.

Eller om du upplever oro av den blå färgen, kanske du kopplar ihop den med minnet av det blå lupinfältet du satt och tittade på som liten, när din kanin hade försvunnit och du oroligt väntade på om den skulle komma tillbaka eller inte.

Dalslandsmyren glittrar.

I Wikipedia läser jag om den amerikanska filosofen Susanne Langer som beskriver det jag talar om i teoretiska termer. Hon ”talar om expressiva symboler – de perceptuella mönster som väcker vår uppmärksamhet i konst och design genom att erinra om våra levande sinnliga erfarenheter i omvärlden och därför kan fungera som symboler för ‘upplevt liv’.”

Vänd hjärtat mot solen.

I tavlorna, som jag visar på denna sidan associerar jag ibland till tidigare upplevelser i mitt liv. Känner igen. Samtidigt blir jag lite överraskad av formerna och av färgkaskaderna. De visar något som jag sett tidigare, men här ser jag det på ett nytt sätt.

Det är kanske det att jag får se dalslandsmyren, vårfärgerna, solvärmen, vattnet och ljusbrytningen i vågsvallet genom en annan människas ögon.

Ellington

P.S. Ellinor Karlssons utställning ”Längtan efter färg” visas på biblíoteket i Dals Ed fram till 7 april 2018.

 

Kajorna och tibastbusken har vårvinterkonversation

Den här vintern! Orkar vi vänta på att den ska ta slut? ”Vet ni vad!” säger kajan. ”Jag ger mig av!” De övriga kajorna konfererar. ”Ska vi också?” ”Nej, inte jag!” ”Varför inte? Jag tycker vi har väntat länge nog nu.” ”Men se! Jag hittade ett gammalt ekollon här i grenklykan!”

kajorna 1
Kajornas konferens i eken

”Hör ni ni!” viskar tibastbusken knappt hörbart, ”jag får liksom stanna här jag.”

”Jag har sovit hela vintern – men idag kom en liten solstråle och väckte mig. Den var lite varm!”

kajorna 2
Tibastbusken vågar nätt och jämt väcka sina knoppar

”K´Ja, ja, ” svarar kajorna. ”Vi får väl ge det några dar till, men kommer inte våren snart, så drar vi!”

Ellington