Yxnaholma

Yxnaholma 1
Yxnaholma 112 (foto Eliington)

Inlägget innehåller en reklamlänk till Yxnaholma Rum.

På rummet på Yxnaholma vaknar vi klockan nio av en försiktig knackning på dörren. Vi har vaknat ett par gånger på natten. Kanske någon oro på grund av alla framtidsplaner som ligger i den så kallade stöpsleven. Och kanske stördes magens nattro av den lite väl sena middagen på restaurang Jernkällaren i Hörby. Men nu är klockan nio och vi vaknar utsövda av Yxnaholmavärdens vänliga besked att frukosten är färdig.

Yxnaholma 2
Frukostbrickan (foto Arletta)

Vi öppnar dörren, och utanför står en tvåvånings frukostbricka fylld av allt vi kan önska oss av en frukost. Medan vi dukar upp på bordet frågar Arletta: ”Hör du musiken?”

Från nedre våningen hörs en stråke ta en tonslinga i dur. Strax följer en dragspelston. Den är mer i moll, och vi dras med i känslor som sitter djupt i våra själar. Som ofta i svensk folkton finns det en dansgädje mitt i molltonarten, och på golvutrymmet mellan trinettköket, diskbänken och frukostordet får vi en dansstund till morgontonerna från nedre botten.

Nästa melodi är Sjösala vals av Evert Taube. Och jag, Ellington, ryser av glädje att äntligt få sjunga denna favorit, som jag sjungit i barndomen och ungdomen. Orden sitter ganska bra fortfarande fast det nog var 25 år sedan. Sist kommer där en tango och vi kapitulerar villkorslöst. Kapitulerar villkorslöst för detta amalgam av livskraft och vemod i svensk-finsk tappning med en knivsudd argentinsk och kanske rysk dramatik.

Innan vi lämnar Yxnaholma, sitter jag en stund och pratar med värdparet. Jag bjuds på förmiddagskaffe i deras kök, och det visar sig att Mats Larsson och Sylvia Loft har en lekfullhet gemensamt, och det är musiken. Hennes fiol är det första man hör i den arla morgonkonserten och sen kommer hans dragspel in. Tillsammans spelar de på danskvällar, men de är också gatumusiker. Så har de spelat i Köpenhamn och på kontinenten. Men lever man tillsammans, så vill man också ge utrymme för sin lekfullhet även på egen hand. Mats finner stor glädje i att bygga estetiskt spännande experimentella vedstaplar. Sylvia finner en egen glädje i experimentell stickning i vackra kulörer och egenfärgat garn.

Yxnaholma 3
Natt och Dag heter blomman vi hittade i närheten (foto Ellington)

I mitt samtal med Mats och Sylvia hör jag också en ständigt närvarande glädje. Det är en glädje över deras möten med människor och över musikens förmåga att skapa mening i livet. Och det är ganska tydligt också en glädje över att kunna ge varandra utrymme och möjlighet till kreativitet och lustfyllt skapande.

Yxnaholma. Idag är det ett mysigt Bed&Breakfast. Men namnet har en historia. Ett stycke upp i skogen finns en stenhäll med skålgropar från forntida boende på platsen. En sägen förtäljer att här har varit en kultplats, troligen under bronsålder och järnålder. Då lär det ha varit annan musik. Och namnet ska också ha kommit av att här genomfördes avrättningar.

Så griper gångna tider tag i nuet, och glädjen, gästfriheten och experimentlusten får en allvarlig bakgrund. Värdet av njutning och generositet får något av sin rätta vikt i det ljuset. Den trevliga frukostbrickan och den morgontidiga musikaliska överraskningen symboliserar detta.

Ellington

.

Länk till Yxnaholma Rum

.

.

.

FRUKOST UTANFÖR HÖÖR

HÄR I HÖÖR TRÄFFADES VI IDAG OCH VI JOBBAR TILLSAMMANS MED VÅRA PROJEKT. DET ÄR GANSKA VARMT OCH SOLIGT.  I MORGON SKA VI TILL EN VERNISSAGE I MALMÖ. VI DISKUTERAR FÖRSTÅS FRAMTIDEN OCKSÅ.

Arletta: Frågar du mig ifall om jag kommer att sakna Skåne?

Ellington: Jag undrar förstås efter att du har levt här i 10 år?

Arletta: Både ja och nej. Men jag vill förstås berätta om det bästa jag har upplevt här.

Ellington: Låt mig gissa! Stranden och havet kommer du väl att sakna?

Arletta: Nej! Det blåser för mycket vid havet. Jag ska aldrig sakna den typiskt skånska blåsten. När jag kom hit då fick jag veta att här i Skåne är frågan inte OM det blåser utan hur starkt det blåser.

Ellington: Kommer du att sakna Malmö och Turning Torso?

Arletta: Turning Torsos utsikt är ju något speciellt. Längst däruppe var jag ovanför molnen. Och måsarna svävade orörliga i vinden alldeles nära utanför fönstren. Fast Malmö var annars aldrig min drömstad. Det jag kommer att sakna mest är det sagolika landskapet. Det är det som gör att denna lilla del av jorden finns så nära mitt hjärta. Det, som skapar en känsla av frihet och samtidigt en känsla av hemlighet. Vad finns det bakom denna kullen eller djupt inne i denna bokskogen eller gömt i rågåkern ute på den milsvida slätten? Man vet ju aldrig. Efter 10 år av vandring här omkring, kan jag inte hävda att jag har upptäckt allt. Och det finns såklart favoriter, dit jag gärna har velat återkomma och där jag alltid hittar något nytt.

Ellington: Något nytt idag?

Höör 1

Arletta: Ja! Yxnaholma. Nära Höör. Inte så långt från Ringsjön. Hit kan jag tänka mig att återkomma.

Ellington: Jag också! Det är just en sådan hemlighet som bokskogen gömmer.

Höör 2

Arletta: Vägen hit. Visst är den speciell i sig! Jag älskar en sådan lövtunnel.

Ellington: Det var en känsla av vällust när vi körde genom den.

Höör 3

Höör 4

Höör 5

Arletta: Och framme på gården – de vedstaplarna är unika, byggda som hus. Du lade ju märke till hur njutningsfullt ägaren berättade om dem. Att bygga vedstaplar är bara hans hobby.

Ellington: Ja, annars spelar han musik tillsammans med sin fru. Vad tyckte du om att de spelade nere i köket när vi åt frukost.

Arletta: Som du! Du dansade ju och sjöng!

Ellington: Oavsett vad du säger. Jag kommer att sakna Skåne.

.

.

Fjärilen förebådar födelse

Den här dagen började med ett Skypemeddelande från Arletta. Det handlade om fjärilen, som hade kommit in i hennes rum.

[2017-08-09 08:34:29] Arletta: Oj                                                            [2017-08-09 08:34:37] Ellington: vad?                                                    [2017-08-09 08:34:44] Arletta: Fjäril i mina kläder                             [2017-08-09 08:34:58] Arletta: Stor!                                                      [2017-08-09 08:35:00] Ellington: du kanske blir en fjäril                   [2017-08-09 08:35:09] Ellington: kan du släppa ut den?                     [2017-08-09 08:35:20] Arletta: Hon försöker                                       [2017-08-09 08:35:36] Arletta: Jag vill undersöka henne                    [2017-08-09 08:35:50] Ellington: hur ser den ut vilken färg?             [2017-08-09 08:36:10] Ellington: kan du fota henne?                          [2017-08-09 08:36:23] Arletta: Svart.                                                    [2017-08-09 08:36:31] Arletta: Hon rör sig jättesnabbt

[2017-08-09 08:37:02] kom bilden

Fjärilen på fönsterbrädet
Fjärilen just innan den hittar friheten (Foto: Arletta)

[2017-08-09 08:38:32] Ellington: Påfågelöga heter den fjärilen på människornas språk (i Sverige)                                                                                      [2017-08-09 08:40:55] Ellington: Den ska ut på äventyr i världen utanför lägenheten.                                                                                               [2017-08-09 08:47:30] Arletta: Precis. Istället för mig.                       [2017-08-09 08:49:17] Ellington: Nä, inte istället för – precis som du, tänkte jag! 🙂                                                                                              [2017-08-09 09:09:10] Arletta: Jo det blir en äventyrlig resa.

Vart Arletta ska resa är en annan historia. Men idag fick Ellington tanken att en sådan kontakt med ett djur, ett vilt djur, en fjäril inne i huset, det känns som att det symboliserar något. Ellington är ju inte vidskeplig, men han låter gärna en upplevelse bli meningsfull oavsett om den är vetenskapligt logisk eller totalt illusorisk.

Det är ju en enkel symbolik när man, som Arletta, ska påbörja något nytt, att just en fjäril blir sinnebilden för att resa. Skör, utsatt och bräcklig känner man sig, och samtidigt oväntat och nästan otänkbart stark.

Som Tistelfjärilen. Om den fjärilen hittade Ellington följande upplysning:

”En långflygare som flyger ända ifrån Nordafrika under våren och försommaren. Och den flyger ända till Island tillsammans med Sorgmantel och Amiralen. På sensommaren flyttar en del söderut.”    (källa)

Av en sådan gåtfull kraft ville jag ju inspireras inför en resa, tänkte Ellington.

Och då hittar han detta! En bloggare som skriver om hur det är. Hur det är att stå inför något helt nytt i sitt liv.

”Jag har aldrig känt mig så naken och blottad som jag gör idag. Som om min insida på något sätt har hamnat utanpå huden. Jag är ut-och in. Det är en ovan upplevelse, men inte på något sätt oönskad. Som om att jag har skalat bort lite av det som inte var jag. Mina skal och masker ligger i remsor runt fötterna medan vinden smeker mig i håret. Skinnet stramar och spänner, det som fanns där under alla murar har aldrig tidigare fått se solen.

Och i ögonblicket uppstår det en ny förnimmelse. Som om nyfödd, nästan hudlös. Lukten av blött sommarregn på varm asfalt. Granbarr under barfota fötter i skogen. Jag dansar fram genom daggvåta löv, lätt trippandes på tå.  Sårbar och ömtålig. Jag är ett foster. En blind kattunge som ännu inte har slagit upp sina ögon och skådat världen i all dess storhet. Skönheten i att finnas till. Att vara precis det som man är, utan att behöva gömma sig för det som finns utanför. Avskalad. Naken. Rå.”

”Welcome to borderline city!” heter bloggen och stycket har titeln ”Född till fjäril – Uppvaknandet – Jag är hemma nu.” [läs gärna vidare här]

Arletta / Ellington

.

.

 

Kärlek, är det att våga se?

kärlek
Dolls in dark (foto: Arletta)

Vad är kärlek? tänkte jag häromkvällen.

Det var när jag läste FlowerAlleys blogginlägg om gullighet och spindlar och kaniner. Är det att gulla med små barn och små kaninungar? Är det att sitta på en restaurang och dricka vin och prata och sen ta en promenad i kvällsljuset genom staden ner längs älven och gå hem och lustfyllt leka kärlekslekar? Ja, det är det väl.

Och Arletta gav ett svar till Kristallina på den frågan –  kärlek det är till en början kärlek till mig själv.

Så tänkte jag en annan tanke. Från ett annat perspektiv. Att vem är hon? Hon som jag älskar. Ska jag någonsin förstå vem hon är? En annan människa! Hon är mig totalt främmande. Som en spindel. Hon är för mig som Amerika för Columbus. En helt annan värld. En värld, en människa jag inte känner.

Och vad är kärlek då!? Att öppna ögonen och se. Att låta allt det som är hon – allt främmande, allt som jag skräms av, allt det som inte är jag och som jag inte känner – att låta henne ställa allt det öppet så att jag kan se. Låta henne stå i ljuset. Och när jag ser, och vill rygga tillbaka – att jag står kvar, och ser. Ser vem hon är. Då är jag inte Columbus. Då styrs min handling utav kärlek.

Och hon? Hon, som jag älskar, så att jag vågar se det som är annorlunda, okänt, främmande? Hon har en tillit när hon visar sig så öppet. Är det kärlek? Eller exhibitionism? Kanske båda?

Och hela världen är ju så där främmande. Är den inte det? Det som jag vet något om, det som jag känner är en bråkdel, en obetydlighet. Och – om jag tittar in i allt det som jag inte känner. Har jag då kärlek nog att se? Se allt nytt och främmande som står där inför mina ögon?

Ellington

.

Pretty, tänkte hon om allt det främmande i världen

Nyss läste jag på bloggen FlowerAlley om vad som är gulligt. Flowers blogg är annorlunda. Hon berättar om vardagliga ting som så många andra. Trädgården förstås. Resor. Drömmar ibland. Någon gång om möten med människor. Och bilder, sköna bilder, bilder. Det som lockar mig hos henne är att hon ofta gör ett slags poesi av sina små rapporter.  ”Cute” skriver Flower om sina kaniner. Och ”cute” skriver hon – om spindlarna i sin trädgård.  Spindlar. Så tänkte hon kanske på allt det främmande i världen – det som hon inte känner. ”Cute,” säger hon om detta. Då tänker jag ”pretty.” Så får hon mina tankar att söka sig vidare.

Pretty 1
PRETTY! (foto: Ellington)

Därför går jag in och läser Flowers inlägg. Och denna gången kommer jag att tänka på en dikt jag läste för längesen. Den har inget med kaniner och spindlar att göra, men så får hon mina associationer att gå ibland. I riktningar som överraskar mig och gör mig nyfiken på mer.

Ellington

.

Pretty

Why is the word pretty so underrated?                                                          In November the leaf is pretty when it falls                                                  The stream grows deep in the woods after rain                                            And in the pretty pool the pike stalks

He stalks his prey, and this is pretty too,                                                   The prey escapes with an underwater flash                                                But not for long, the great fish has him now                                             The pike is a fish who always has his prey

And this is pretty. The water rat is pretty                                                      …  (Läs hela dikten på Poetry Foundation)

Stevie Smith 1962

.

Bloggen FlowerAlley

Om Stevie Smith

.

Jordgubbarna och grädden

jordgubbarna och grädden”Jag skär dem i halvor”, säger hon och lägger jordgubbarna en och en i skålen allteftersom hon delar dem med kniven. Det hänger en röd vätskedroppe på knivspetsen. Han känner en samman-dragning i spottkörtlarna när han ser jordgubbarna safta sig och när den syrliga doften når in i näsborrarna.

Hon fyller deras två skålar och tar en bärhalva mellan läpparna. Suger på den och låter den glida in över tungan. ”Det behövs inget socker till dessa”, säger hon och smackar lätt med överläppen mot undre tandraden.

”Vi vispar inte grädden?” frågar hon. Han tar gräddpaketet och ruskar det. Han ruskar det länge medan hon tar fram skedar. ”Jag tar teskedarna”, säger hon och ler, och han skakar gräddpaketet en stund till.

”Den blir lite simmigare så här”, säger han och slickar med tungspetsen mot överläppen. ”Det blir bra så”, säger hon. Hon ställer fram skålarna så nära så att han kan hälla upp grädden och båda vidgar sina näsborrar och drar in lite extra luft när de känner den lite råa gräddoften.

Grädden är bubblig när hon tar skeden och rör lätt så att bär och grädde blandas. Han gör likadant. Han tittar så skeden fylls med grädde när han tar bärhalvan. Lyfter den till munnen. Hon ser på honom och gapar som om hon ville hjälpa honom att smaka.

Under tystnad äter de sakta. Utan all brådska låter de en bärhalva i taget mosas mellan tungan och gommen. Syrligt och sött blandas med gräddens fyllighet. De tittar upp samtidigt och drar in luft genom näsan. Det blir en stund som fylls av smaker, arom och konsistens. Jordgubbarnas mjukhet, deras saftighet, deras doft. Gräddens förhöjning av arom och sötma. De små fruktkärnornas knastrande. En lång stund äter de. Långsamt och ändå girigt. Till sist skrapar de noga upp den sista saftmättade grädden som är kvar på skålens botten.

Hon lyfter den tomma skålen upp under näsan och andas in de sista aningarna av jordgubbsdoften. De ser på varandra. ”Ska vi ta kaffet?”

Utanför köksfönstret slår skatan en lov över jordgubbarna i trädgårdslandet.

Ellington

.