Med örat mot marken på Thomassens Galleri

Vi är på Thomassens Galleri i Göteborg. Men historien börjar tidigare. Året var 2014. På väggen till en högstadieskola i Nyköping dök det upp en graffiti. Det kvinnliga könsorganet var representerat i jättestorlek. I starka färger och mycket uttrycksfullt. Bilden var utmanande och såklart chockerande i ögonen på kommunens representanter.

Människor som passerade förbi visade olika reaktioner på konstverket. Till saken hör att målningen var beställd och konstnären hade getts fria händer. Nu ville man dock att hen skulle göra om målningen med ett annat motiv. Konstnären blev bestört över censuren. Kommunen beslutade att målningen skulle målas över.

Vid ungfär samma tid hade samma konstnär engagerats av högstadieskolan i sin före detta hemkommun Bengtsfors. Uppdraget var en workshop med elever. Ellington, som själv var lärare på en annan skola i Bengtsfors vid den tiden minns att han skulle ha uppskattat en diskussion bland eleverna om de könsord de brukade använda till varandra i nedvärderande syfte. När konstnären anlände till sin workshop i en läderjacka med texten ”Min jävla fitta” på ryggen, kom en helt annan diskussion igång.

Liksom i Nyköping fick konstnären inte föra sin diskussion om nutida konst med eleverna. Hen blev beordrad att lägga bort jackan eller försvinna från skolan och valde då det senare.

Konstnärens namn är Carolina Falkholt. Idag träffade vi henne på Thomassens Galleri på Götabergsgatan i Göteborg.

Paul Thomassen har just öppnat. Vi pratar lite och Paul nämner att det är Carolinas cykel som står utanför. Vi vet att Carolina Falkholt är på väg till USA på ett ettårsstipendium. Vi går runt och Ellington fotar hennes utställda verk.

Thomsssens 1
Carolina Falkholts utställning ”Din jävla hora”  på Thomassens 26 aug 2017

Här finns porträtt …

Thomassens 2
Carolina Falkholts utställning på Thomassens 26 aug 2017

… här är kvinnliga könsorgan i karmosinrött. Här finns dokumentation från hennes arbeten med könsord och nedvärdering i skolan.

Thomassens 3
Carolina Falkholts utställning på Thomassens 26 aug 2017

Här finns också annat. Nästan litografiskt detaljerade bilder av händer, öron i svartvitt i en färgkontext av blod eller intensivt redlight-district-rött.

Thomassen 4
Carolina Falkholts utställning  på Thomassens 26 aug 2017

Ellington erinrar om bilderna från Kairo 2014, där Carolina Falkholt skapade graffiti tillsammans med lokala kvinnliga konstnärer.

Thomassens d
Carolina Falkholt i Kairo 2014 (foto Mia Gröndahl)

Ellington nämner att han ser nu att hennes bilder idag befinner sig i rörelse.

Thomassens 7
Carolina Falkholts utställning på Thomassens 26 aug 2017

När vi sitter i det meditationsrum som hon inrett i galleriets nedre environger, då kommer Carolina. Det är lite, lite surrealistiskt att hon glider fram liksom ur kulisserna. Hon är dock helt verklig.

Carolina Falkholt 26 aug 2017 (foto Ellington)

”Du är väl på väg till USA nu,” säger Ellington. Vi ser att hon är i arbetskläder. Hon arbetar nu. Hon har arbetat hårt för att nå dit där hon är idag. En omdebatterad, älskad och hatad konstskapare.

Hon säger, ”Det blir en sorts semester. I ett år. Jag ska försöka gå tillbaka till mina rötter”

Thomassen 6
”Ear 2 the ground”. Carolina Falkholts utställning på Thomassens 26 aug 2017

Och vi  ser hennes verk, nyss hängda, här på Thomassens. Här finns hennes etablerade teman, den färgrika graffitin. Uttrycket av det kvinnligt kroppsliga. Protesten mot det som tvingar kvinnligheten in i ofarligt acceptabla banor.

Men kroppsdelarna, händer och öron i svartvitt blir bilder av något nytt. Som rötter. Här ser man också de fotografiska porträtten av en ung, stark kvinna med något sökande i blicken. Med örat mot marken. Vad rör sig? Vart söker hon sig? Svaret återstår att se.

Arletta och Ellington

.

Länk till Galleri Thomassen

Länk till en artikel på bloggen ”What Comes Naturally” om Carolina Falkholt i Kairo

Kan människor tänka nya tankar?

Jag är fortsatt på Öland. Dagen börjar med att jag tar en fika tillsammans med konstnären och forskaren Magali Ljungar-Chapelon på Himmelsberga museicafé. Över kaffet diskuterar vi en fråga som vi båda har med oss sen gårdagen – Kan man se världen som den är? Eller ser man den alltid genom ett filter, som bestäms av den plats och den tid man lever i? Och varför är detta viktigt? Därför att vi vill kunna ställa frågan: Kan människor tänka nya tankar?

Nya tankar. Finns det ens?

nya tankar 1

Vi är båda överens om att det vi ser silas så att det blir anpassat till värderingar som gäller. Så säger de flesta filosofer och forskare att vårt seende fungerar. Och visst accepterar vi det.

Frågorna kvarstår när vi reser oss från vårt morgonkaffe. Konstnären, som öppnar vår ögon för skönheten. Forskaren, som ser hittills okända samband och strukturer.  Politikern, som visar oss oprövade vägar till avspänning och fred. Tänker de nya tankar?

Vi tror ändå att det kan uppstå ögonblick när vi kan se världen klart och utan att styras av förutfattade meningar. Vi diskuterar detta, och berättar för varandra vad vi vet om några olika filosofers tankar kring seendet.

Kant menar att det i alla fall finns en värld utanför våra medvetanden, där han tror sig ana ”Das Ding an sich” – ”tinget i sig”. Den världen tror han finns på något sätt, men vi kan inte se den oförfalskad. Ungefär så tror vi att Kant ser på saken, men vi ler åt oss själva och att vi bara tror att vi vet vad Kant tror.

Befinner vi oss på säkrare mark när vi talar om den amerikanske filosofen Ralph Waldo Emerson, som jag skrev om i min doktorsavhandling från 1998? Knappast! Emerson räknas ofta som förlegad, och det är i min tolkning som han kan ha någon betydelse för människor nu. Men vi är båda ganska lyckliga just nu att det kanske går att tolka honom så. Som att det finns enstaka tillfällen i en människas liv då våra ögon rensas från påbjudna mönster. Benådade ögonblick då vi kan se befriat och klart.

När vi kommer till ”Hedvigs Hus” där dagens möte om vetskap och vidskepelse ska äga rum, så är det en stund kvar innan något händer. Solen värmer så vi sätter oss på trappen och pratar. Vi lämnar filosofin för ett tag och Magali berättar om sin morgon. Hon och Bodil stannade upp på vägen vid en gammal borgruin. Sandbyborg. In i modern tid har ortens folk betraktat den som en farlig plats och undvikit att besöka den. På 400-talet mördades flera hundra personer här.

Bodil Petersson, som är arkeolog ställde sig på toppen av den höga trappan där man klättrar över kreatursstängslet, berättar Magali. Där stod hon i morgonsolen med håret och kjolen fladdrande i vinden. Magali lyssnade till hennes berättelse om platsens grymma historia.

nya tankar 3
Vad ser du i molnen?

På en skyddad plats lade hon sig i gräset, såg upp i himlen på molnens formationer, hörde havets brus helt nära. Upplevde en rofylld stund där och då.

nya tankar 2
De växer i gräset vid Sandbyborg

Så berättade hon för mig, och vi pratade vidare om annat. Om konstens villkor. Om hur samhällsnyttan försöker kidnappa konsten, och hur den ensamma konstnären som vill skapa konst för konstens skull ändå behöver orka ställa frågor om sin konst och dess roll i samhället.

Där. Just där hörde vi att något hade börjat komma igång om dagens ämne inne i Hedvigs Hus. Det var dags för nya perspektiv. Och nya tankar?

Ellington

Skånekalender

Ja, jag har flyttat. Och jag kommer att sakna vårens, sommarens och den tidiga höstens växlingar som är mycket speciella i Skåne. Enligt min egen skånekalender, finns det magnoliadagar, syrénperioden, rapsveckor, jasminstunder, lindmånad och alla blommornas dagar. Sen har Skåne bärochfruktglädjedagarna, som jag inte vill missa. Det doftar så gott i luften då. Det smakar så sött och friskt när man plockar smultron och vinbär, äpplen och plommon – eller bara tittar på dem. Lysande i augustisolen.

Margretetorp

I Skånes bärglädjedagar är Margretetorp en favorit för mig.

Skånekalender 1
Hallonen mognar (foto Ellington)

Där kan man både smaka på de vilda hallonen och lyssna på det strömmande vattnet, som forsar kraftigt efter ordentligt regn.

Skånekalender 2
Kraftigt strömmande vatten (foto Arletta)

Regnet ökar vattnets kraft. Strömmen delas i tre älvar. Denna magnifika effekt, precis som om man står mellan tre ljudförstärkare – stereoeffekt.

Skånekalender 3
Vattnets kraft (foto Arletta)

Blunda och lyssna! Gå sen upp och undersök de fina husen. Där finns restaurangen med utmärkt skånsk mat. Fast om maten ska jag inte skriva här. Det gör du själv efter promenaden, en av de regndagar, vilka också förekommer ganska ofta i min skånekalender.

Skånekalender 5
Gästgiveriet, Margretetorp (foto Arletta)

Därinne i gästgiveriet känner jag mig som en resande, trött efter en lång vistelse på vägarna. På resa från Danmark, Österrike eller Tyskland. Som en grevinna, klädd för att kunna resa inkognito. Mina hästar vilar sig i stallet och snart ska jag få typisk skånsk måltid: sill, potatis och fasan.

Skånekalender 6
Här finns bastu (foto Arletta)

Sen går jag till bastun. Jag dricker örtte. Jag går till rummet och skriver ned det som hände mig på vägen hemifrån.  Jag skriver med fjäder (gåspenna) och kanske gör någon teckning i marginalen. Kanske spelar lite på min fiol innan jag somnar.

På morgonen börjar min dag med att jag hälsar solen och fåglarna med musiken. Min resa leder mig då till Helsingborg längs kusten. Här anländer mitt ekipage till havet vid byn som heter Råå. Där ska jag sätta mig vid hamnen och måla lite på en pannå. Jag ska träffa byns lokala invånare och skriva ned anteckningar om deras liv. Detta blir en annan historia här i nästa vecka, päronveckan.

Arletta

 

Himmelsberga mellan konst och vetenskap

Jag är på Öland igen. Senast var jag här vid midsommar, och nu körde jag hit igen i förrgår. Jag åkte hit för att gå på en ovanlig träff. På Himmelsberga Museum. En träff mellan forskare och konstnärer. Mellan vetenskap och konst.

Himmelsberga 1
Byggnader i Himmelsberga Radby på Öland (foto Ellington)

Själv är jag forskare. Nån gång ska jag berätta om det. Ni bloggläsare känner mig som en person som gärna berättar om starka upplevelser i livet. Detta mötet mellan vetenskap och konst var en sån stark upplevelse för mig.

Jag ska berätta. Jag ska inte bli mångordig.

Det var vi som träffades:

Himmelsberga 2
Magali Ljungar-Chapelon (foto Ellington)

En är dansare, performanceartist, digital konstskapare och konstforskare.

Himmelsberga 4
Bodil Petersson (foto Ellington)

En är forskare i arkeologi och expert på hur arkeologi används och kan användas i vår tid.

Himmelsberga 3
Ellington (foto: Kent-Åke Gustavsson)

Jag, som är disputerad forskare.

Himmelsberga 5
Walle, Ellingtons bror (foto Ellington)

Min bror. Han är en av dem som har arrangerat detta möte.

Huvudpersonen idag heter Magali Ljungar-Chapelon. Magali är konstnären som har arbetat tillsammans med vetenskapliga forskare. På Chalmers i Göteborg. På Lunds Tekniska Högskola. Hon berättar.  Bodil Petersson, arkeolog, sköter bildvisningen. Och berättar från sitt perspektiv. Vi börjar med att lyssna.

Vi lyssnar och frågar. Utbyter tankar. Hela förmiddagen. På eftermiddagen kommer fler intresserade. De vill veta. Och de har idéer om vad som händer när konst och vetenskap möts. Alla som var där kom med tankar och frågor om vetenskap och konst, vad de kan tänkas ha gemensamt och vad som kan tänkas skilja dem åt. Det blev ett samtal.

Himmelsberga 6
Ett påstående och en tydligt formulerad fråga
Himmelsberga 7
En ny idé
Himmelsberga 8
Ett försök till svar
Himmelsberga 9
Idéutbyte
Himmelsberga 10
Heureka!

Och du. Du som läser detta – vad tror du att konst och vetenskap har gemensamt och vad skiljer dem åt? Vad tror du kan hända när konstnärer och forskare samarbetar? Jag har visat lite hur ett sådant utbyte kunde börja. Jag kanske återkommer till det som Magali och Bodil berättade om. Ifall ni vill.

Ellington

.

Länk till Ölands Museum Himmelsberga

Yxnaholma

Yxnaholma 1
Yxnaholma 112 (foto Eliington)

Inlägget innehåller en reklamlänk till Yxnaholma Rum.

På rummet på Yxnaholma vaknar vi klockan nio av en försiktig knackning på dörren. Vi har vaknat ett par gånger på natten. Kanske någon oro på grund av alla framtidsplaner som ligger i den så kallade stöpsleven. Och kanske stördes magens nattro av den lite väl sena middagen på restaurang Jernkällaren i Hörby. Men nu är klockan nio och vi vaknar utsövda av Yxnaholmavärdens vänliga besked att frukosten är färdig.

Yxnaholma 2
Frukostbrickan (foto Arletta)

Vi öppnar dörren, och utanför står en tvåvånings frukostbricka fylld av allt vi kan önska oss av en frukost. Medan vi dukar upp på bordet frågar Arletta: ”Hör du musiken?”

Från nedre våningen hörs en stråke ta en tonslinga i dur. Strax följer en dragspelston. Den är mer i moll, och vi dras med i känslor som sitter djupt i våra själar. Som ofta i svensk folkton finns det en dansgädje mitt i molltonarten, och på golvutrymmet mellan trinettköket, diskbänken och frukostordet får vi en dansstund till morgontonerna från nedre botten.

Nästa melodi är Sjösala vals av Evert Taube. Och jag, Ellington, ryser av glädje att äntligt få sjunga denna favorit, som jag sjungit i barndomen och ungdomen. Orden sitter ganska bra fortfarande fast det nog var 25 år sedan. Sist kommer där en tango och vi kapitulerar villkorslöst. Kapitulerar villkorslöst för detta amalgam av livskraft och vemod i svensk-finsk tappning med en knivsudd argentinsk och kanske rysk dramatik.

Innan vi lämnar Yxnaholma, sitter jag en stund och pratar med värdparet. Jag bjuds på förmiddagskaffe i deras kök, och det visar sig att Mats Larsson och Sylvia Loft har en lekfullhet gemensamt, och det är musiken. Hennes fiol är det första man hör i den arla morgonkonserten och sen kommer hans dragspel in. Tillsammans spelar de på danskvällar, men de är också gatumusiker. Så har de spelat i Köpenhamn och på kontinenten. Men lever man tillsammans, så vill man också ge utrymme för sin lekfullhet även på egen hand. Mats finner stor glädje i att bygga estetiskt spännande experimentella vedstaplar. Sylvia finner en egen glädje i experimentell stickning i vackra kulörer och egenfärgat garn.

Yxnaholma 3
Natt och Dag heter blomman vi hittade i närheten (foto Ellington)

I mitt samtal med Mats och Sylvia hör jag också en ständigt närvarande glädje. Det är en glädje över deras möten med människor och över musikens förmåga att skapa mening i livet. Och det är ganska tydligt också en glädje över att kunna ge varandra utrymme och möjlighet till kreativitet och lustfyllt skapande.

Yxnaholma. Idag är det ett mysigt Bed&Breakfast. Men namnet har en historia. Ett stycke upp i skogen finns en stenhäll med skålgropar från forntida boende på platsen. En sägen förtäljer att här har varit en kultplats, troligen under bronsålder och järnålder. Då lär det ha varit annan musik. Och namnet ska också ha kommit av att här genomfördes avrättningar.

Så griper gångna tider tag i nuet, och glädjen, gästfriheten och experimentlusten får en allvarlig bakgrund. Värdet av njutning och generositet får något av sin rätta vikt i det ljuset. Den trevliga frukostbrickan och den morgontidiga musikaliska överraskningen symboliserar detta.

Ellington

.

Länk till Yxnaholma Rum

 

FRUKOST UTANFÖR HÖÖR

HÄR I HÖÖR TRÄFFADES VI IDAG OCH VI JOBBAR TILLSAMMANS MED VÅRA PROJEKT. DET ÄR GANSKA VARMT OCH SOLIGT.  I MORGON SKA VI TILL EN VERNISSAGE I MALMÖ. VI DISKUTERAR FÖRSTÅS FRAMTIDEN OCKSÅ.

Arletta: Frågar du mig ifall om jag kommer att sakna Skåne?

Ellington: Jag undrar förstås efter att du har levt här i 10 år?

Arletta: Både ja och nej. Men jag vill förstås berätta om det bästa jag har upplevt här.

Ellington: Låt mig gissa! Stranden och havet kommer du väl att sakna?

Arletta: Nej! Det blåser för mycket vid havet. Jag ska aldrig sakna den typiskt skånska blåsten. När jag kom hit då fick jag veta att här i Skåne är frågan inte OM det blåser utan hur starkt det blåser.

Ellington: Kommer du att sakna Malmö och Turning Torso?

Arletta: Turning Torsos utsikt är ju något speciellt. Längst däruppe var jag ovanför molnen. Och måsarna svävade orörliga i vinden alldeles nära utanför fönstren. Fast Malmö var annars aldrig min drömstad. Det jag kommer att sakna mest är det sagolika landskapet. Det är det som gör att denna lilla del av jorden finns så nära mitt hjärta. Det, som skapar en känsla av frihet och samtidigt en känsla av hemlighet. Vad finns det bakom denna kullen eller djupt inne i denna bokskogen eller gömt i rågåkern ute på den milsvida slätten? Man vet ju aldrig. Efter 10 år av vandring här omkring, kan jag inte hävda att jag har upptäckt allt. Och det finns såklart favoriter, dit jag gärna har velat återkomma och där jag alltid hittar något nytt.

Ellington: Något nytt idag?

Höör 1

Arletta: Ja! Yxnaholma. Nära Höör. Inte så långt från Ringsjön. Hit kan jag tänka mig att återkomma.

Ellington: Jag också! Det är just en sådan hemlighet som bokskogen gömmer.

Höör 2

Arletta: Vägen hit. Visst är den speciell i sig! Jag älskar en sådan lövtunnel.

Ellington: Det var en känsla av vällust när vi körde genom den.

Höör 3

Höör 4

Höör 5

Arletta: Och framme på gården – de vedstaplarna är unika, byggda som hus. Du lade ju märke till hur njutningsfullt ägaren berättade om dem. Att bygga vedstaplar är bara hans hobby.

Ellington: Ja, annars spelar han musik tillsammans med sin fru. Vad tyckte du om att de spelade nere i köket när vi åt frukost.

Arletta: Som du! Du dansade ju och sjöng!

Ellington: Oavsett vad du säger. Jag kommer att sakna Skåne.

 

Fjärilen förebådar födelse

Den här dagen började med ett Skypemeddelande från Arletta. Det handlade om fjärilen, som hade kommit in i hennes rum.

[2017-08-09 08:34:29] Arletta: Oj                                            [2017-08-09 08:34:37] Ellington: vad?                                    [2017-08-09 08:34:44] Arletta: Fjäril i mina kläder               [2017-08-09 08:34:58] Arletta: Stor!                                       [2017-08-09 08:35:00] Ellington: du kanske blir en fjäril     [2017-08-09 08:35:09] Ellington: kan du släppa ut den?       [2017-08-09 08:35:20] Arletta: Hon försöker                         [2017-08-09 08:35:36] Arletta: Jag vill undersöka henne      [2017-08-09 08:35:50] Ellington: hur ser den ut vilken färg [2017-08-09 08:36:10] Ellington: kan du fota henne?            [2017-08-09 08:36:23] Arletta: Svart.                                      [2017-08-09 08:36:31] Arletta: Hon rör sig jättesnabbt

[2017-08-09 08:37:02] kom bilden

Fjärilen på fönsterbrädet
Fjärilen just innan den hittar friheten (Foto: Arletta)

[2017-08-09 08:38:32] Ellington: Påfågelöga heter den fjärilen på människornas språk (i Sverige)                             [2017-08-09 08:40:55] Ellington: Den ska ut på äventyr i världen utanför lägenheten.                                              [2017-08-09 08:47:30] Arletta: Precis. Istället för mig [2017-08-09 08:49:17] Ellington: Nä, inte istället för – precis som du, tänkte jag! 🙂                                             [2017-08-09 09:09:10] Arletta: Jo det blir en äventyrlig resa.

Vart Arletta ska resa är en annan historia. Men idag fick Ellington tanken att en sådan kontakt med ett djur, ett vilt djur, en fjäril inne i huset, det känns som att det symboliserar något. Ellington är ju inte vidskeplig, men han låter gärna en upplevelse bli meningsfull oavsett om den är vetenskapligt logisk eller totalt illusorisk.

Det är ju en enkel symbolik när man, som Arletta, ska påbörja något nytt, att just en fjäril blir sinnebilden för att resa. Skör, utsatt och bräcklig känner man sig, och samtidigt oväntat och nästan otänkbart stark.

Som Tistelfjärilen. Om den fjärilen hittade Ellington följande upplysning:

”En långflygare som flyger ända ifrån Nordafrika under våren och försommaren. Och den flyger ända till Island tillsammans med Sorgmantel och Amiralen. På sensommaren flyttar en del söderut.”    (källa)

Av en sådan gåtfull kraft ville jag ju inspireras inför en resa, tänkte Ellington.

Och då hittar han detta! En bloggare som skriver om hur det är. Hur det är att stå inför något helt nytt i sitt liv.

”Jag har aldrig känt mig så naken och blottad som jag gör idag. Som om min insida på något sätt har hamnat utanpå huden. Jag är ut-och in. Det är en ovan upplevelse, men inte på något sätt oönskad. Som om att jag har skalat bort lite av det som inte var jag. Mina skal och masker ligger i remsor runt fötterna medan vinden smeker mig i håret. Skinnet stramar och spänner, det som fanns där under alla murar har aldrig tidigare fått se solen.

Och i ögonblicket uppstår det en ny förnimmelse. Som om nyfödd, nästan hudlös. Lukten av blött sommarregn på varm asfalt. Granbarr under barfota fötter i skogen. Jag dansar fram genom daggvåta löv, lätt trippandes på tå.  Sårbar och ömtålig. Jag är ett foster. En blind kattunge som ännu inte har slagit upp sina ögon och skådat världen i all dess storhet. Skönheten i att finnas till. Att vara precis det som man är, utan att behöva gömma sig för det som finns utanför. Avskalad. Naken. Rå.”

”Welcome to borderline city!” heter bloggen och stycket har titeln ”Född till fjäril – Uppvaknandet – Jag är hemma nu.” [läs gärna vidare här]

Arletta / Ellington

 

 

Kärlek, är det att våga se?

kärlek
Dolls in dark (foto: Arletta)

Vad är kärlek? tänkte jag häromkvällen.

Det var när jag läste FlowerAlleys blogginlägg om gullighet och spindlar och kaniner. Är det att gulla med små barn och små kaninungar? Är det att sitta på en restaurang och dricka vin och prata och sen ta en promenad i kvällsljuset genom staden ner längs älven och gå hem och lustfyllt leka kärlekslekar? Ja, det är det väl.

Och Arletta gav ett svar till Kristallina på den frågan –  kärlek det är till en början kärlek till mig själv.

Så tänkte jag en annan tanke. Från ett annat perspektiv. Att vem är hon? Hon som jag älskar. Ska jag någonsin förstå vem hon är? En annan människa! Hon är mig totalt främmande. Som en spindel. Hon är för mig som Amerika för Columbus. En helt annan värld. En värld, en människa jag inte känner.

Och vad är kärlek då!? Att öppna ögonen och se. Att låta allt det som är hon – allt främmande, allt som jag skräms av, allt det som inte är jag och som jag inte känner – att låta henne ställa allt det öppet så att jag kan se. Låta henne stå i ljuset. Och när jag ser, och vill rygga tillbaka – att jag står kvar, och ser. Ser vem hon är. Då är jag inte Columbus. Då styrs min handling utav kärlek.

Och hon? Hon, som jag älskar, så att jag vågar se det som är annorlunda, okänt, främmande? Hon har en tillit när hon visar sig så öppet. Är det kärlek? Eller exhibitionism? Kanske båda?

Och hela världen är ju så där främmande. Är den inte det? Det som jag vet något om, det som jag känner är en bråkdel, en obetydlighet. Och – om jag tittar in i allt det som jag inte känner. Har jag då kärlek nog att se? Se allt nytt och främmande som står där inför mina ögon?

Ellington

 

Pretty, tänkte hon om allt det främmande i världen

Nyss läste jag på bloggen FlowerAlley om vad som är gulligt. Flowers blogg är annorlunda. Hon berättar om vardagliga ting som så många andra. Trädgården förstås. Resor. Drömmar ibland. Någon gång om möten med människor. Och bilder, sköna bilder, bilder. Det som lockar mig hos henne är att hon ofta gör ett slags poesi av sina små rapporter.  ”Cute” skriver Flower om sina kaniner. Och ”cute” skriver hon – om spindlarna i sin trädgård.  Spindlar. Så tänkte hon kanske på allt det främmande i världen – det som hon inte känner. ”Cute,” säger hon om detta. Då tänker jag ”pretty.” Så får hon mina tankar att söka sig vidare.

Pretty 1
PRETTY! (foto: Ellington)

Därför går jag in och läser Flowers inlägg. Och denna gången kommer jag att tänka på en dikt jag läste för längesen. Den har inget med kaniner och spindlar att göra, men så får hon mina associationer att gå ibland. I riktningar som överraskar mig och gör mig nyfiken på mer.

Ellington

.

Pretty

Why is the word pretty so underrated?                                                          In November the leaf is pretty when it falls                                                  The stream grows deep in the woods after rain                                            And in the pretty pool the pike stalks

He stalks his prey, and this is pretty too,                                                   The prey escapes with an underwater flash                                                But not for long, the great fish has him now                                             The pike is a fish who always has his prey

And this is pretty. The water rat is pretty                                                      …  (Läs hela dikten på Poetry Foundation)

Stevie Smith 1962

.

Bloggen FlowerAlley

Om Stevie Smith

 

Jordgubbarna och grädden

jordgubbarna och grädden”Jag skär dem i halvor”, säger hon och lägger jordgubbarna en och en i skålen allteftersom hon delar dem med kniven. Det hänger en röd vätskedroppe på knivspetsen. Han känner en samman-dragning i spottkörtlarna när han ser jordgubbarna safta sig och när den syrliga doften når in i näsborrarna.

Hon fyller deras två skålar och tar en bärhalva mellan läpparna. Suger på den och låter den glida in över tungan. ”Det behövs inget socker till dessa”, säger hon och smackar lätt med överläppen mot undre tandraden.

”Vi vispar inte grädden?” frågar hon. Han tar gräddpaketet och ruskar det. Han ruskar det länge medan hon tar fram skedar. ”Jag tar teskedarna”, säger hon och ler, och han skakar gräddpaketet en stund till.

”Den blir lite simmigare så här”, säger han och slickar med tungspetsen mot överläppen. ”Det blir bra så”, säger hon. Hon ställer fram skålarna så nära så att han kan hälla upp grädden och båda vidgar sina näsborrar och drar in lite extra luft när de känner den lite råa gräddoften.

Grädden är bubblig när hon tar skeden och rör lätt så att bär och grädde blandas. Han gör likadant. Han tittar så skeden fylls med grädde när han tar bärhalvan. Lyfter den till munnen. Hon ser på honom och gapar som om hon ville hjälpa honom att smaka.

Under tystnad äter de sakta. Utan all brådska låter de en bärhalva i taget mosas mellan tungan och gommen. Syrligt och sött blandas med gräddens fyllighet. De tittar upp samtidigt och drar in luft genom näsan. Det blir en stund som fylls av smaker, arom och konsistens. Jordgubbarnas mjukhet, deras saftighet, deras doft. Gräddens förhöjning av arom och sötma. De små fruktkärnornas knastrande. En lång stund äter de. Långsamt och ändå girigt. Till sist skrapar de noga upp den sista saftmättade grädden som är kvar på skålens botten.

Hon lyfter den tomma skålen upp under näsan och andas in de sista aningarna av jordgubbsdoften. De ser på varandra. ”Ska vi ta kaffet?”

Utanför köksfönstret slår skatan en lov över jordgubbarna i trädgårdslandet.

Ellington