Performance, rosa tånaglar och ensamhet tillsammans

Rätt nyligen fick jag en slags tillrättavisning av min ena vuxna dotter. Det var när jag hade skrivit om en intressant föreställning som jag varit på. ”Pappa,” sa hon, ”hur går det när du hela tiden ska fotografera och dokumentera?” Där gjorde hon en kort paus för att poängen skulle ta bättre. ”Vill du inte uppleva också?” Vilket fick effekten att idag, när jag gick på performance på Konstepidemin i Göteborg så tillät jag mig att måla mina tånaglar rosa. Och jag fick uppleva – ensamhet tillsammans.

(Read this post in English)

Performance 1
Henric Mimerson och Nadja Häikiö Itäsaari i The Soft Revolution of Goth Punk Poetry

Det var The Soft Revolution of Goth Punk Poetry som drog mig till 13Festivalen för performance på Konst-epidemin. Louise Halvardsson, Nadja Häikiö Itäsaari och Henric Mimerson. Jag var upplagd för att uppleva och fick betalt för mödan.

”Jag förstår inte människor som stannar på ruta ett!” ”Jag förstår inte människor som aldrig dricker så att hjärnan känns som att den ligger utanpå skallen!” ”Jag förstår inte varför det bara ska finnas en väg!”

Det är lite typiskt att jag inte kommer ihåg ordagrant hur Henric Mimerson lade orden. Jag hade ju lagt ifrån mig anteckningsblock och kamera. Men helt klart var det så jag upplevde det han ville säga. Att livet väl ändå är mer än att alltid ha koll på läget och alltid vara duktig.

Performance 2
Louise Halvardsson i The Soft Revolution of Goth Punk Poetry

”Jante står bredvid mig när jag ser mig i spegeln!” ”Jante talade om för mig att jag inte läste korrekt när jag skulle läsa högt i skolan, så jag var noga med att vara tyst!” Detta var Louise Halvardssons röst. ”Jante låter mig inte tycka att mina bröst är vackra!” ”Jante kryper med mig ner i sängen …”

Så minns jag min upplevelse av hennes ord, när hon rasande drev iväg Nadja Häikiö Itäsaari, i skepnad av Jante med sin lag, som förminskar oss i våra egna ögon.

Performance 3
En i publiken har tagit på sig Jante-masken

Performance är en konstform där happening är en avgörande del. Till synes gav The Soft Revolution of Goth Punk Poetry till formen en konventionell föreställning med diktläsning, sceniskt agerande och sång. Nej, Nadjas sång var inte konventionell. Med sin kraftfulla altröst gav hon ett djup i sitt ackompanjemang åt poesin på scen. Det skapade en trolsk stämning och gav kraft och känslomättnad till Louise och Henrics självreflektion, förtvivlan och motstånd.

Men det som i ett drag gjorde detta till en happening, och som gjorde publiken till aktör i dramat om vad livet kan vara förutom duktighet, mätbarhet och validering – det var en liten flaska med nagellack! Den kom alla att dra efter andan som med ett överraskat skratt. Och den kom som ett svar på varför jag var där och varför jag lagt ifrån mig anteckningsblocket, kulpennan och kameran.

”Nu vill jag att vi ska uppleva ensamhet tillsammans,” mässade Louise med, som jag tyckte, en ironisk blinkning till Birgit Friggebo om ni minns när hon ville släta över folkmassans frågor med ”We shall overcome”. Den gången blev det ingen performance.

Performance 5
Hon har nyckeln till performance

Idag blev den lilla flaskan med rosa nagellack nyckeln som låste upp mellan aktörer och publik. ”Nu ber jag er alla i publiken att ta av er valfri sko och socka och måla valfri tå.”

Performance 4
Den magiska nagellacksflaskan ger sin kraft åt Nadja Häikiö Itäsaaris saga, efter att ha gått laget runt bland publikens tånaglar

 

 

Och medan nagellacksflaskan gick laget runt blev vi höga, inte på ångorna från lösningsmedlet så mycket som på upplevelsen att vara just – ensamma tillsammans. Och när jag målat min högra stortånagel och lämnade vidare nagellacket till den prydligt skäggprydde killen bredvid mig fick jag en blick som sa mig att vi överskred ensamhetens gräns tillsammans. Helt kort, men skönt.

Det var min upplevelse, och det var först efter föreställningen, som jag återgick till att dokumentera och fotografera. Men jag har en rosa höger stortånagel som minne.

Ellington

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.

3 reaktioner till “Performance, rosa tånaglar och ensamhet tillsammans”

  1. What an interesting way to experience and participate in a theatrical performance. For most of these shows the audience participation is limited to interior, solitary dialogue between the viewer and the actors.

    1. I agree with you, Bespoke Traveler, that these artists are doing a very good job. They take the communication of actors visavi the audience to a new level. Performance art, generally, does this, and this particular performance did it both with a sense of humor and with a serious mind. A very fine combination.
      Ellington

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.