Maria Sveland skrev sin roman Bitterfittan 2007. Jag läser den nu. Att det tagit mig 11 år!! Vad det dröjsmålet inte beror på kunde jag skriva spaltmeter om. Men det beror på en enda enkel sak. Jag har låst mig i ett ointresse för Maria Sveland. Och varför då?
Ingen minns väl intervjun som Hanna Hellqvist gjorde med henne i TV-serien Jakten på lyckan. Det var 2011, så du är förlåten om du har glömt vad Maria sa den gången. De pratade om relationer mellan man och kvinna, när Maria Sveland sa att ”det som är farligt är när vi har det här idealet att det här ska vara livet ut”. ”Det är ju jättefarligt för då kan man ju ge sig på att man kan bli besviken”.
Det här etsade sig fast. För jag tänkte att ”vad fan säger du!” Jag förväntade mig kanske att hon skulle säga något klokt som att ”det verkligt farliga är när vi har det här idealet att vi alltid måste vara så jävla lyckliga”. Och så sitter hon istället och ger rådet att inte engagera sig för mycket för att man ska slippa bli besviken. Är det detta livet går ut på, tänkte jag upprört den gången. Att inte bli besviken!
Det är därför jag inte har läst Bitterfittan förrän nu. Jag hade detta intrycket av en kvinna som inte ville eller vågade satsa helhjärtat.
Det var poeten Louise Halvardsson som fick mig på andra tankar. I en diskussion vi hade om just Bitterfittan vaknade jag till när Louise sa: ”I böckerna framstår huvudpersonen som att hon är väldigt passionerad och vill älska och också gör det, men sen … har hon väl blivit sviken alltför många gånger …”
Precis detta med passionen hade jag ju saknat hos Maria Sveland den gången. Och jag litade på Louise när hon såg passionen hos romanens huvudperson. Därför läste jag boken. Och blev glad!
Det är väl inte alltid man kan uttrycka precis vad man tänker och känner när man sitter i en TV-studio. Men i romanen Bitterfittan är Maria Sveland tydlig. Huvudpersonen Sara söker verkligen vägar för att kunna leva, med sin passion för livet i behåll. Det är precis det romanen handlar om. En kvinnas försök att bejaka passionen i sitt liv och inte alltid bara anpassa sig till andra.
Jag har inte läst Bitterfittan 2 än. Men det ska jag.
Ellington
Vad gör en bild? René Magritte målade en pipa och ställde ut den målningen med texten ”Ceci n’est pas une pipe” – ”detta är inte en pipa”. Vilket ju är helt logiskt. Det var ju ingen pipa utan en bild.
Detta är en bild som jag tog när jag först gick förbi trädet. Visst uppstod en rörelse när jag fick för mig att fotografera det. Rörelsen då, som bilden skapar i din eller min hjärna.
Först den lilla bron över en rasande kraftfull ström i den trånga strömfåran.
Sedan fångades våra blickar totalt av den breda vitskummande forsen nedanför den långa gångbron mot ön med slussvaktarstugan.
Att se det yrande, skummande, forsande vattnet. Det kändes i hjärtat som en återklang av något vi kände igen och som vi saknat. Vi överrumplades och vi skrattade och våra skratt klingade ikapp med vattnets brusande. Vattnets våld och kraft när det sprutade mot stenar och träd fortplantade sig i våra kroppar. Vi dansade lyckliga i strandbrinken.
Men hur fångar man detta forsande, strömmande vatten på bild? Vi försökte, men blev knappast nöjda. Inte med bilderna. Men det betydde mindre just denna gången.
Upplevelsen själv var åt det euforiska hållet. Frågan om fotandet tar vi som en utmaning.
