Den passionerade Bitterfittan

bitterfittanMaria Sveland skrev sin roman Bitterfittan 2007. Jag läser den nu. Att det tagit mig 11 år!! Vad det dröjsmålet inte beror på kunde jag skriva spaltmeter om. Men det beror på en enda enkel sak. Jag har låst mig i ett ointresse för Maria Sveland. Och varför då?

(Read this post in English)

Ingen minns väl intervjun som Hanna Hellqvist  gjorde med henne i TV-serien Jakten på lyckan. Det var 2011, så du är förlåten om du har glömt vad Maria sa den gången. De pratade om relationer mellan man och kvinna, när Maria Sveland sa att ”det som är farligt är när vi har det här idealet att det här ska vara livet ut”. ”Det är ju jättefarligt för då kan man ju ge sig på att man kan bli besviken”.

Det här etsade sig fast. För jag tänkte att ”vad fan säger du!” Jag förväntade mig kanske att hon skulle säga något klokt som att ”det verkligt farliga är när vi har det här idealet att vi alltid måste vara så jävla lyckliga”. Och så sitter hon istället och ger rådet att inte engagera sig för mycket för att man ska slippa bli besviken. Är det detta livet går ut på, tänkte jag upprört den gången. Att inte bli besviken!

Det är därför jag inte har läst Bitterfittan förrän nu. Jag hade detta intrycket av en kvinna som inte ville eller vågade satsa helhjärtat.

Det var poeten Louise Halvardsson som fick mig på andra tankar. I en diskussion vi hade om just Bitterfittan vaknade jag till när Louise sa: ”I böckerna framstår huvudpersonen som att hon är väldigt passionerad och vill älska och också gör det, men sen … har hon väl blivit sviken alltför många gånger …”

Precis detta med passionen hade jag ju saknat hos Maria Sveland den gången. Och jag litade på Louise när hon såg passionen hos romanens huvudperson. Därför läste jag boken. Och blev glad!

Det är väl inte alltid man kan uttrycka precis vad man tänker och känner när man sitter i en TV-studio. Men i romanen Bitterfittan är Maria Sveland tydlig. Huvudpersonen Sara söker verkligen vägar för att kunna leva, med sin passion för livet i behåll. Det är precis det romanen handlar om. En kvinnas försök att bejaka passionen i sitt liv och inte alltid bara anpassa sig till andra.

Jag har inte läst Bitterfittan 2 än. Men det ska jag.

Ellington