Gröna Lampans samtalsaktivister nu i Kungälv

samtalsaktivister
Thomas Söderberg var en av de samtalsaktivister som kom till  första Gröna-Lampanträffen i Kungälv

”Köp aldrig billiga varor! Det är alltid nåt lurt med det,” utbrister Thomas. Han påstår samtidigt att det är aldrig för sent att göra något som man inte hunnit med när man var ung. ”Jag var klokare när jag var yngre” säger David. ”Då var jag försiktig; nu vågar jag mycket mer.” Så var det denna kväll i Kungälv. På lördagen, tjugondedag Knut, samlades samtalsaktivister hemma hos Bengt Lagerholm på Östra Gatan i ljuset av GRÖNA LAMPAN för att tala öppet om vad de hade på hjärtat.

(Read this post in English)

“Det var planerat så att vi som träffas ska representera olika generationer”, säger Tatiana Pismenskaya, som initierade  projektet. För jag är övertygad om att det finns mycket att lära när man samtalar över generationsgränser”.  Hon bor i Älvängen och studerar på Kulturverkstan i Göteborg. “Det var synd att de ungdomar som vi bjöd in blev upptagna med sitt arbete. Då blev det ju nästan bara pensionärer kvar”, säger hon med ett litet skratt. “Samtalet  fick en annan riktning, vilket var jättespännande!”

samtalsaktivister
Bengt Lagerholm var värd för Gröna Lampan i Kungälv

Gröna Lampan har påbörjats i Dals Långed och fortsatte nu i Kungälv. I Dalsland blir det en fortsättning i Nössemark. Sen är Falkenberg näst i tur. Idén är att på olika orter samla personer från olika generationer och olika erfarenhetsområden kring frågor som ligger deltagarna varmt om hjärtat. “Gröna Lampan innebär grönt ljus för alla frågor och samtalsämnen”, säger Tatiana. ”När vi samlar Gröna Lampan”, säger hon, ”så har alla med sig var sin liten lampa att ge till någon i sällskapet som en symbol för samtal som ljusspridare”.

Samtalet denna kväll kom att röra både existentiella och praktiska frågor.

“Finns det något som du ångrar att du inte gjorde när du var ung och hade ork och förmåga?”

“Jag ångrar att jag aldrig provat på någon extrem idrottsaktivitet. Särskilt att jag aldrig hoppade fallskärm, fast jag hade chansen och ville”,  berättade en av deltagarna.

“Jag ångrar att jag vände i dörren när jag hade bestämt att lära mig spela cello”, berättade en annan.” Varför gjorde jag så? Jag var ju där för att hämta låneinstrumentet. Min lärare hade ordnat det. Min pappa hade kört mig dit. Men jag vände i dörren för där var en massa folk i begravningskläder. Och jag kom inte tillbaka. Jag var 11 då”.

“Ska du nöja dig med att ångra!” frågar Thomas. “Vad tror du om att testa att spela cello nu när du har tid?!

samtalsaktivister
Samtalsaktivister

“Hur är det då att vara pensionerad?” Så föll frågorna denna kväll.

“Jag har ju mitt hopp och mina rädslor inför detta. Vi ska  nog aldrig bli yngre, men vi ska säkert bli äldre. Betyder det att vi blir klokare?”

“Inte självklart. Kanske om vi lär oss lyssna på både yngre och äldre”.

”Det ska vi testa nästa gång”, säger Tatiana.

 

Trettondagsafton på Konstepidemin.

Det var kolsvart i bortre änden av Seminariegatan när jag skulle upp till Konstepidemin på kvällen på Trettondagsafton. Där stod ett par killar i en port. Det såg ut som en verkstad, och jag frågade dem om jag var på rätt väg. Jo, jag skulle bara gå längs slingan en bit upp mot berget, och sen var där en lång brant trappa upp till vänster och däruppe skulle jag hitta de olika stationerna i performanceutställningen 13Festivalen.

(Read this post in English)

trettondagsafton 1
Brinnande eldkorgar visade vägen till performancefestivalen denna trettondagsafton

Väl däruppe, såg jag små eldkorgar här och var. Jag såg inget folk men jag förstod snart att eldkorgarna markerade var man skulle gå in om man ville besöka en performance. Jag smög längs väggarna och kände mig lite som en tjuv i mörkret, eller en fönstertittare.

En dörr stod på glänt, och jag öppnade och gick in. Här höll folk på att söka platser i ett litet rum utan stolar. Några satt på golvet och jag följde ders exempel. Själva rummet låg i mörker, men på väggen hängde en karta som var starkt belyst. Det var en karta över Göteborgs stad.

Två kvinnor satt tysta på var sin stol framför kartan.  Den ena började läsa högt. ”Vegagatan 32, där ramlade jag med min cykel och bröt benet den dagen när jag fyllde 10.” ”Jag födde min son Anders på Friskväderstorget 6. Det var den 9 oktober 1974.” ”På Övre Husargatan 8 gjorde jag mitt första jobb som murarlärling och jag fick 4:50 i timmen. Det var 1971.” *

trettondagsafton 3
I den skumma belysningen turades kvinnorna om att läsa

Som vanligt kan jag inte ta gift på att det var precis så orden föll. Men i 14 minuter satt de två kvinnorna och turades om att läsa upp korta meningar om adresser i Göteborg där människor upplevt viktiga saker i sina liv. På väggen bakom dem projicerades bilder från de adresser som nämndes. Den ena efter den andra lästes upp, med ganska entonigt mässande röst. På flera av bilderna figurerade en återkommande liten vit boll. Det såg ut som en pingisboll som det stod skrivet saker på.

Kvinnornas röster tystnade och de satt så tysta en stund. De flesta i publiken satt på golvet och jag såg att flera satt med lite gapande mun som om de undrade om det var över nu eller om något mer skulle bli sagt eller visat.

Då rasslade det till. Från en obestämd plats i mörkret uppe vid taket regnade det ner små vita bollar. De studsade några gånger och blev liggande på golvet. De två kvinnorna instruerade. Vi som var publik skulle ta varsin boll. Och en penna som man nu såg att det fanns tillgängligt. ”Skriv en adress i Göteborg som ni har ett minne ifrån. Adressen och en kort beskrivning av minnet ska få rum på bollen.” Bollarna räckte till de flesta. Jag tog en och visste genast vad jag skulle skriva och jag skrev: ”Snickaregatan 23 i Annedal. Där träffade jag kvinnan som sen blev min fru. Nyårsdagen 1971.”

När vi var klara lämnade vi över bollarna till de två kvinnorna. ”Nu kommer vi att göra så att vi tar oss till de adresser ni har skrivit …

trettondagsafton 4
Några i publiken hjälpte kvinnorna att hitta sina adresser på kartan.

… Vi fotograferar platsen, och vid vår nästa performance visar vi de bilderna och läser upp det ni har skrivit.”

Det slog mig då att Snickaregatan finns ju inte mer. Stadsdelen Annedal revs  i början av 80-talet.

Ellington

* Christin Wahlström och Lovisa Johansson gjorde sin performance 100 bollar på 13Festivalen på trettondagsafton.

Mitt barndomshem

Jag vill beskriva utsikten från mitt barndomshem.

(Read this post in English)

mitt barndomshem 1
Nattligt snölandskap. Smensgårdslyckan 22/1 1967. Bländare: 8, tid: 12 min. Foto Ellington ”från mitt sovrumsfönster kl 00:20 – 00:32”

De här bilderna tog jag från mitt sovrum på andra våningen det året jag fyllde 20. Då bodde jag inte hemma längre, men var ofta på besök. Den första bilden är lite speciell. Den är tagen med en slutartid på 12 minuter mitt i natten den 22 januari 1967.

mitt barndomshem 2
Marsvinter från mitt sovrumsfönster – Smensgårdslyckan. Korset till höger, Pansarns till vänster. Stafsinge kyrka skymtar på åsen. Foto Ellington 1967

Den andra bilden är samma vy en och en halv månad senare. Åkern närmast heter Smensgårdslyckan och det är precis innan tjällossningen. Bortanför åkrarna ser man den vita mangårdsbyggnaden till gården dit Smensgårdslyckan hörde. Korset heter gården, och bonden kallades ”Kórsen”.

mitt barndomshem
”Tjällossningens koral”. Tjällossning vid Stafsinge kyrka. Foto: Gillis Häägg i boken Solaglaning av Walter Dickson och Gillis Häägg, 1964

Just tjällossningen var ett tillfälle vi brukade se fram emot. Det var sagolikt att se hur det ångade från jorden när tjälen släppte och solen spelade i de älvalika former som bildades av dimmorna över fältet. När jag pratar med min yngre bror om detta, minns han hur vi en dag ringde till falkenbergs-fotografen Gillis Häägg och tipsade honom om att han skulle komma för ”nu lossar tjälen”.

mitt barndomshem 3
Smensgårdslyckan med framkörsvägen mot Gläntan, där jag bodde. Oxelträd i motljus. 5/5 1967. Foto Ellington
mitt barndomshem 4
Pestilensörten blommar vid framkörsvägen till Gläntan. I bakgrunden, Smensgårdslyckan. 9/5 1967. Foto Ellington
mitt barndomshem 6
Höhässjor på Smensgårdslyckan 12/6 1967. Foto Ellington

Smensgårdslyckan och de andra åkrarna framför mitt föräldrahem öppnade för ljuset. Solen över Stafsingeåsen och de öppna fälten färgar mina minnen.

mitt barndomshem 7
Anders Karlsson vid Korset var bonden som ägde och brukade Smensgårdslyckan. Här ses en av hans mjölkkor fotad av Ellington i augusti 1966.
mitt barndomshem 8
Möte i kvällssol i kanten av Smensgårdslyckan 1966. På kvällen och eftermiddagen låg solen alltid på så fint över åkrarna mot Gläntan. Foto: okänd.
mitt barndomshem 10
Författarparet Céline-Marie och Walter Dickson med sonhustru Eva och barnbarnet Anna i kvällssolen vid Smensgårdslyckan, sommaren 1973. Foto Ellington

Ibland gör jag en avstickare till mina gamla hemtrakter. Någon gång har jag knackat på hos en granne, och över en kopp kaffe har vi knutit ihop nuet med det som var. När jag sen kommer hem tar jag fram mina analoga fotoalbum och minns.

Kvällssol genom havreåkern Smensgårdslyckan. Foto Ellington 1966

Minns möten och dagrar, och människor och känslor kommer tillbaka. Vemod, sorg och glädje, och framför allt är det ljuset som finns med i alla minnena.

Häromdagen besökte jag föräldrahemmet igen.

mitt barndomshem 11
Barndomshemmet nu. Foto Ellington 2/1 2018
mitt barndomshem 12
Björkängen och Dals Ängar ska det nya området heta. Smensgårdslyckan hade väl varit ett bra namn! Att det hette Smensgård kom sig av att där låg en smedja berättade min förre granne Karl-Einar Karlsson som bodde i Skärslidarna.

Det är svårt att hitta ett bättre ord än chock för det jag upplevde. Visst lyste ljuset, om än januariblekt, men från huset, trädgården, och den lilla framkörsvägen var ljuset borta.

Visst! Man måste ju bebygga den bördiga åkermarken. Men man kan också släppa fram ljuset.

Mitt barndomshem skymtar i skuggan. Och jag tänker: ”den dyrbara matjorden har de lagt på hög, ja”. Foto Ellington 2/1 2018

Det är förstås vemodigt när allt det gamla förändras. Det är lätt att tänka ”trampat och skövlat, fördärvat och skändat”.  Eller så kan man tänka ”Det kommer aldrig att bli som förr, nä bara bli bättre

mitt barndomshem 14
Mitt barndomshem. Köksingången. Foto Ellington 2/1 2018

Och jag pratar en stund med två kvinnor som bor i huset idag. ”Är det sant att du har bott här som barn?” Och jag berättar. Och de berättar. Och då börjar ljuset komma tillbaka.

Ellington

Performance, rosa tånaglar och ensamhet tillsammans

Rätt nyligen fick jag en slags tillrättavisning av min ena vuxna dotter. Det var när jag hade skrivit om en intressant föreställning som jag varit på. ”Pappa,” sa hon, ”hur går det när du hela tiden ska fotografera och dokumentera?” Där gjorde hon en kort paus för att poängen skulle ta bättre. ”Vill du inte uppleva också?” Vilket fick effekten att idag, när jag gick på performance på Konstepidemin i Göteborg så tillät jag mig att måla mina tånaglar rosa. Och jag fick uppleva – ensamhet tillsammans.

(Read this post in English)

Performance 1
Henric Mimerson och Nadja Häikiö Itäsaari i The Soft Revolution of Goth Punk Poetry

Det var The Soft Revolution of Goth Punk Poetry som drog mig till 13Festivalen för performance på Konst-epidemin. Louise Halvardsson, Nadja Häikiö Itäsaari och Henric Mimerson. Jag var upplagd för att uppleva och fick betalt för mödan.

”Jag förstår inte människor som stannar på ruta ett!” ”Jag förstår inte människor som aldrig dricker så att hjärnan känns som att den ligger utanpå skallen!” ”Jag förstår inte varför det bara ska finnas en väg!”

Det är lite typiskt att jag inte kommer ihåg ordagrant hur Henric Mimerson lade orden. Jag hade ju lagt ifrån mig anteckningsblock och kamera. Men helt klart var det så jag upplevde det han ville säga. Att livet väl ändå är mer än att alltid ha koll på läget och alltid vara duktig.

Performance 2
Louise Halvardsson i The Soft Revolution of Goth Punk Poetry

”Jante står bredvid mig när jag ser mig i spegeln!” ”Jante talade om för mig att jag inte läste korrekt när jag skulle läsa högt i skolan, så jag var noga med att vara tyst!” Detta var Louise Halvardssons röst. ”Jante låter mig inte tycka att mina bröst är vackra!” ”Jante kryper med mig ner i sängen …”

Så minns jag min upplevelse av hennes ord, när hon rasande drev iväg Nadja Häikiö Itäsaari, i skepnad av Jante med sin lag, som förminskar oss i våra egna ögon.

Performance 3
En i publiken har tagit på sig Jante-masken

Performance är en konstform där happening är en avgörande del. Till synes gav The Soft Revolution of Goth Punk Poetry till formen en konventionell föreställning med diktläsning, sceniskt agerande och sång. Nej, Nadjas sång var inte konventionell. Med sin kraftfulla altröst gav hon ett djup i sitt ackompanjemang åt poesin på scen. Det skapade en trolsk stämning och gav kraft och känslomättnad till Louise och Henrics självreflektion, förtvivlan och motstånd.

Men det som i ett drag gjorde detta till en happening, och som gjorde publiken till aktör i dramat om vad livet kan vara förutom duktighet, mätbarhet och validering – det var en liten flaska med nagellack! Den kom alla att dra efter andan som med ett överraskat skratt. Och den kom som ett svar på varför jag var där och varför jag lagt ifrån mig anteckningsblocket, kulpennan och kameran.

”Nu vill jag att vi ska uppleva ensamhet tillsammans,” mässade Louise med, som jag tyckte, en ironisk blinkning till Birgit Friggebo om ni minns när hon ville släta över folkmassans frågor med ”We shall overcome”. Den gången blev det ingen performance.

Performance 5
Hon har nyckeln till performance

Idag blev den lilla flaskan med rosa nagellack nyckeln som låste upp mellan aktörer och publik. ”Nu ber jag er alla i publiken att ta av er valfri sko och socka och måla valfri tå.”

Performance 4
Den magiska nagellacksflaskan ger sin kraft åt Nadja Häikiö Itäsaaris saga, efter att ha gått laget runt bland publikens tånaglar

 

 

Och medan nagellacksflaskan gick laget runt blev vi höga, inte på ångorna från lösningsmedlet så mycket som på upplevelsen att vara just – ensamma tillsammans. Och när jag målat min högra stortånagel och lämnade vidare nagellacket till den prydligt skäggprydde killen bredvid mig fick jag en blick som sa mig att vi överskred ensamhetens gräns tillsammans. Helt kort, men skönt.

Det var min upplevelse, och det var först efter föreställningen, som jag återgick till att dokumentera och fotografera. Men jag har en rosa höger stortånagel som minne.

Ellington

Tuggummifläckar och slånbärsbrännvin

tuggummifläckar 1
Slånbär har väl inget med tuggummifläckar att göra

Under en av mellandagarna inträffade något av en katastrof. Jag var ensam hemma. Jag vet att jag hade tuggat tuggummi, vilket jag nästan aldrig gör annars. Men jag hade hittat ett och var väl lite i behov av nån slags tidsfördriv när alla kära julgäster hade åkt hem.

(Read this post in English)

Jag är säker på att jag lade det uttuggade tuggummit på kanten till diskbänken. Jag var säker. Varför inte soppåsen, tänker jag nu. I alla fall lugnad av tuggandets effekt, satte jag mig i köket och läste en tidning på nätet och kollade facebook bland annat. Jag satt där länge. Rätt så, i alla fall. En timme kanske.

När jag skulle resa mig för att göra mig en kopp té, hände det oväntade. Stolen, som jag satt på följde med upp. Stolen satt fast i byxbaken. Detta var mina finare jeans. Svarta. Finare, för jag hade ju haft gäster.

Nu stod det inte länge på förrän jag upptäckte hur det hela förhöll sig. Där låg ju inget tuggummi på diskbänkskanten, där jag är säker på att jag lagt det. Tuggummit satt ordentligt fastkletat i byxbaken. Så ordentligt, alltså, att stolen följde med när jag reste mig upp.

Ordentligt fastkletat. Alltå inte bara satt det fast. Det hade blivit uppvärmt när jag satt så länge på det, att det sjunkit in helt och hållet i tygfibrerna.

Så var läget. Jag tog förstås av byxorna och försökte pilla loss det. Det var lönlöst. Det var som ingrott. Det var snart kväll och jag orkade inte befatta mig mer med eländet.

Dagen därpå var jag piggare igen. Det måste ju stå något på nätet om detta. Jag sökte ”tvätta bort tugummi”. Vid 22 träffar slutade jag räkna. Det var samma visa överallt: ”När det rör sig om tvätt är tuggummi den största fienden. Det är ett elakt klister som fäster sig rakt in i tyget på dina kläder och vägrar att släppa taget.”

Tipsen var legio. Ett tips som återkom var att frysa ner plagget och sen pilla bort tuggummit. Säkert bra, men inte när gummit kletat in sig i tygfibrerna.

Ett annat tips var att värma upp plagget med en hårfön. Sedan skulle det funka att ta loss det med fingrarna. Dock med risk att bränna sig eftersom tuggummin har en förmåga att bli himla heta.

Upphettning skulle också kunna ske med strykjärn. Man ska då lägga den inkletade tygsidan neråt mot en bit kartong och sen värma plagget med strykjärnet. Enligt det som uppgavs skulle tuggummit då kleta fast sig på kartongen istället.

En metod som drog till sig min uppmärksamhet, var att fukta det inkletade stället med brännvin. Nu dricker jag i stort sett aldrig brännvin, men jag hade en slatt Eau de Vie konjak hemma. Vi hade hittat slånbär och plockat på vår juldagspromenad, och konjaken hade jag köpt för att göra slånbärslikör enligt ett recept jag tidigare prövat med framgång.

Enligt tuggummitipset, skulle man efter infuktning med spriten sedan ånga plagget på nåt sätt som jag inte förstod, och då skule man kunna torka bort tuggummit med en trasa.

Jag hade inget större hopp om framgång, men envis som jag är prövade jag nu en egen kombinationsmetod enligt följande:

Jag fuktade en trasa med konjak. Jag gnuggade det tuggummiangripna stället. Länge och noga. Ja, lite tuggummi rullade loss, men det mesta satt fast. Då fick jag snilleblixten att gnugga in stället med tvättmedel. Detta genomförde jag länge och noggrant. Lade på  tvättmedelspulvret och gnuggde in det med fingrarna. Gång på gång. Snilleblixt, ja. Men efter en halvtimmes behandling satt tuggummit fortfarande fast. Då gav jag upp. Stoppade i viss desperation och uppgivenhet in byxorna i tvättmaskinen. Satte den på 40 grader och körde igång utan några förhoppningar alls.

Men heureka! Det var detta som gjorde susen. När tvättprogrammet var klart fanns inte ett spår av tuggummi på byxorna. De såg faktiskt ut som helt nya! Döm om min förvåning. Och glad blev jag att slipppa kassera ett par nästan nya svarta snygga jeans.

Alltså:

Gnugga in med konjak. Gnugga vidare med tvättmedelspulver – länge. Kör i tvättmaskin i 40 grader.

Och slånbären:

Slånbären plockas efter att de fått frost. Fyll en glasburk med slånbär. Fyll på brunt farinsocker tills burken är full (flera matskedar). Skaka ordentligt så att bären sockrar sig. Fyll burken ända upp med billig konjak.  Skruva på locket.

Skaka tills sockret löst sig. Låt stå i rumstemeratur i 3 – 6 månader. Skaka då och då. Sila därefter genom tesil och häll upp på flaska.

tuggummifläckar 2
Mitt slånbärsbrännvin påminner i smaken om ett lyxigt starkvin

Du får en härlig dryck med ca 20% alkohol och med utsökt smak – faktiskt påminnande mer om starkvin än likör.

 

Ellington

Välkommen 2018, det går som tåget!

Hej och välkommen 2018, Du, vårt nya år! God fortsättning vill jag faktiskt ropa från Mecklenburg till Dig vårt nya år, och till Dig som läser det vi skriver! 2018 blir året då dimmorna skingras. Ska vi tro på det? Det gör jag!

(Read this post in English)

”Det går som tåget!” ”Det går som på räls!”  Vi jobbar! Vi kör!

Här kommer tåget Molli, som skapar dimfigurer. I kväll far jag hem.

Nyårsdagshälsningar

Arletta

Tåget Molli i Bad Doberan, Mecklenburg, Tyskland (foto Arletta)

Möte i den virtuella världen 31 dec 2017

Nu är det dags. Nu när jag har ätit nyårskvällens och årets sista måltid vill jag vidarebefordra till alla er läsare en nyårshälsning. Den är från Arletta och mig från dagens virtuella möte. Arletta reser i Tyskland och njuter en välförtjänt vila. Från henne får jag dagliga rapporter. Inte bara om vila och nöje, utan även om tankar kring det vi ska ta itu med på det nya året.

(Read this post in English)

Arletta: Jag ska uppdatera dig, Ellington. Det gör jag regelbundet. Eller hur?

Just när jag fick detta meddelandet var jag i färd med att göra mig redo för dagens utmaning – en utflykt till Dalslands högsta berg. Men jag svarade och vi hann bestämma tid och plats för vårt nästa möte irl. Så går det till, och vi var nöjda.

Arletta: Nu är det regn och rätt så kallt i Bad Doberan. Jag övade yoga i ett stort bubbelbadkar, i varmt vatten. Så började jag min sista dag på året. Nu passerar ett gammalt tåg här utanför. Ett riktigt gammalt med mycket rök! Så fint. Känns som att jag är ett hundra år tillbaka i världen. Själva staden ser ut så också. Mycket fint.

***

Nu, hade jag kommit fram och stod på berget. Så här blev vårt möte i den virtuella världen den 31 december 2017:

Ellington: Tack för dina rapporter. Här kommer en rapport från mig. Jag har just gått upp på Dalslands högsta berg.

Arletta: Du har varit där tidigare minns jag, och i verkligheten nu sitter jag på det tåget som jag rapporterade om förut.

Ellington: På årets sista dag tänkte jag att jag skulle få utsikt här ifrån den höga toppen, och kanske se något av det året som snart ska börja. Men här ser jag ingenting. Precis som till vardags ser jag bara det som finns allra närmast. Allt är gömt i dimma.

Härifrån toppen av Dalslands högsta berg har man annars en vidunderlig utsikt (foto: Ellington)

Arletta: Tåget jag åker med har ett namn. Molli. Det kör i Mecklenburg. Jag ser min framtid också i dimma, fast dimman kommer från ett tåg med ett ånglok.

Ellington: Så måste det väl vara. Att framtiden – den kan vi inte se innan den är här. Här anar jag inte ens något i fjärran.

Arletta: Det är så spännande att vara på resa vid årets slut. Det har jag gjort många gånger och skulle vilja göra varje nyårsafton. Tåget går genom gamla byar, förbi skogen också så att man kan förvänta sig att skogstrollen ska komma och hoppa upp på tåget. Ångan från tåget sprider sig över hela området och skapar hela tiden nya former.

Ellington: Nya former, som vi inte kan ana i förväg.

Dimhöljda former (foto: Ellington)

Arletta: Precis! Och som förra nyåret så blir mitt nyårslöfte att jag ska vara alert och vaken så att jag kan agera när det behövs i nuet.

Ellington: På långt avstånd hör jag ropet från en korp. Det är Dalslands landskapsfågel, och jag tror att den är också alert och vaken precis som jag! Och du – Blåbärslingon vill jag kalla dig idag!

Arletta: Jag fattar. Här sitter bäret i värmen och mognar. Det som vi upplever är vackert. Du Dalslandsfågel. Observera mera!

Ellington: Nu tar jag en kopp kaffe och bereder mig för nuet. Slut på denna rapporten. Vi hörs!

Arletta: Gott Nytt År, Ellington!

Ellington: Gott Nytt År!

.

.

 

.

.

..

 

När jag inte ville gå och handla

Varför är denna med här? Kanske bäst att göra salladen först. 

Jag hade inte lust att gå och handla i eftermiddags, så jag kollade vad jag hade hemma.  Sista biten av julskinkan, tänkte jag.

(Read this post in English)

 

 

 

Sista biten. Ca 200 gram tror jag.

Den var lite torr i år tyckte jag men den hade ju god smak med alla kryddnejlikorna instuckna i fettet så den kan jag väl göra nåt med gick tankarna medan jag kollade efter potatis. Potatis går ju alltid att göra en gratäng eller nåt med, och se där, där fanns sju stycken kvar i påsen, och ett par gula lökar hade jag också kvar. Tittade i kylen och hittade en halv förpackning med champinjoner som började se lite brunfläckiga ut, så dom är det nog dags att ta nu om jag tänker använda dem. Jag hade fyra deciliter mjölk kvar, så det räcker precis ju. Vitlök? Måste jag åka och handla i alla fall? Nej, det ligger ju några klyftor här. Ser fina ut.

Julosten

Och så ost då. Julosten har jag ju inte mer än påbörjat, så det blir ju bara bra om jag tar en bit av den.

När jag skivat potatisen och löken och tärnade upp skinkan, såg jag att vissa bitar var bara fett. OK då. Två fettärningar gick till att smöra formen och tre la jag i stekpannan istället för smör när jag skulle bryna champinjonerna. Det låter fettigt värre, men det var ju i fettet nejlikorna satt och jag ville pröva att få med så mycket smak av dem som möjligt. Medan jag varvade upp allt i den smorda formen höll jag ett öga på mjölken på spisen. Det är alltid ett vågspel eller vad man ska säja. Innan det kokat upp riktigt siktade jag på 3 matskedar vetemjöl som jag hittade i skåpet, la i kanske tio ostskivor i hetmjölken, rörde runt och lät det koka tills såsen tjocknat. Det blev riktigt smarrigt att hälla ovanpå alltsammans. Jag blev lite irriterad när jag såg att fast jag satt på ugnen hade jag glömt att sätta upp temperaturen. Ja, ja. Upp med temperaturen på 200 grader och in med alltsammans. Det blir nog bra.

Då hade jag tid på mig och kunde ta det lite lugnt med salladen. Annars vill det gärna bli stressigt med den. Ja, inte när jag har nåt i ugnen, men när jag steker kött eller fisk – och inte brukar jag fatta att jag skulle kunna göra salladen klar först. Men så vill jag ju ha den så fräsch som möjligt med allting nyhackat och salladssåsen på allra sist innan jag lägger upp på tallriken.

Ja, salladsidén hade jag fått genom en kompis på facebook. Det tunga julbordet skulle kunna balanseras fint med en blandning av hackat äpple, skivad selleristjälk och kuber av färsk vanlig gurka. Själv bestämde jag att jag ville ha citron på så det klämde jag över lite grann, mest kanske för att äppelbitarna inte skulle bli bruna.

Den potatisskinkgratängen blev bland det godaste jag ätit så här långt i jul. Allt blev som jag hade tänkt och bättre ändå. Den förut torra skinkan blev saftig och fin. Potatisen hade dragit till sig av aromen från det nejlikspäckade skinkfettet och smakade underbart. Perfekt balanserade smaker. Fick bara strö på en aning salt eftersom jag varit lite rädd att den rimmade skinkan skulle vara salt nog. Vad gott det var! Och den fräscha frasiga salladen till detta. Sen satt en halvflaska rosé som smäcken på det.

Så kan det bli kvällsmat utan att behöva handla!

 

Recept:

1 bit kokt julskinka med fett skärs i tärningar

7 st fint skivade potatisar

2 gula lökar i skivor

Några hackade champinjoner

4 dl mjölk

3 msk vetemjöl

ca 10 ostskivor

1-2 pressade vitlöksklyftor

salt och peppar

Sätt ugnen på 200°. Tärna skinkan och skiva potatisen och löken. Hacka champinjonerna grovt. Skär upp ca 10 lagom stora skivor av osten. Smörj formen antingen med smör eller med fett från skinkan. Bryn champinjonerna i lite smält skinkfett. Värm upp mjölken och håll ett öga på den medan du varvar potatis, skinktärningar, lök och champinjoner i formen. Pressa vitlöksklyftorna i mjölken. Sikta på mjölet genom en finmaskig sil. Rör om en stund tills det tjocknar. Lägg i ostskivorna i den heta såsen och rör om tills osten smält. Ta grytan av spisen innan det kokar över. Salta och peppra och rör om. Häll blandningen i formen. Sätt in i mitten av ugnen en dryg halvtimme. Gör i ordning salladen medan gratängen kokar i ugnen. Servera med rosévin eller ett glas porter.

Ellington

.

.

 

.

.

..

Mönster som väcker minnet

En morgon i december körde vi till Kungälv. Arletta hade ett ärende till sjukhuset, och vi krånglade oss igenom stan dit upp. Kungälv är verkligen krångligt nu, när det byggs överallt, med avstängda gator och alternativa köranvisningar och nya mönster för hur man ska köra i varje hörn. Jag har ju bott i Kungälv för många år sedan och stan har förändrats mycket.

(Read this post in English)

Det jag lägger märke till är att de gamla husen i Liljedal är borta. Kungälvsbagarn håller på att göras om till ett boningshus och kring Gamla Gärdesgatan har det blivit ett labyrintiskt mönster av enkelriktade smågränder, som man knappt kan ta sig ur om man trodde att man skulle kunna köra över bäcken på den lilla bron mot Komarken.

Östra Gatan är förstås som den alltid har varit, med gamla villor och trädgårdar, oftast snygga och välhållna. Västra Gatan har ändrat karaktär från stans butiksgata till cafégata.

Nu skulle vi till sjukhuset för en rutinkontroll. Att parkera där visade sig vara en utmaning. Av cirka 500 platser var ingen ledig. Efter tjugo minuter lämnade en bil parkeringen, så det fixade sig.

På Kungälvs sjukhus föddes min äldsta dotter för snart 47 år sedan. Tänk vad minnet sitter kvar. Allt finns kvar i bilder i mitt minne. En rolig sak var rådjuren som betade utanför fönstret till förlossningsrummet. Barnmorskan – hon hette Iris och var kompis med min svärmor, som också jobbade där den här natten. Iris berättade att en blivande pappa nyligen blivit så begeistrad av dessa rådjur, att han blivit stående och tittat på dem, helt glömsk av sin frus födslovåndor.

Sedan dess är sjukhuset ombyggt och mycket större än det var då. Jag sätter mig i caféet och väntar. Uppkoppling på nätet får jag. Så sitter jag där och jobbar. Läser bloggkommentarer och skriver egna kommentarer på andras bloggar. Jag stöter på några spännande genom att klicka på dem som har kommenterat bloggar som jag läser. En kvinnlig uggleskådare i England, en autistisk kille i Californien, en författare som publicerar sina noveller i bloggform. Det senare är väl lite grann besläktat med hur skönlitteratur publicerades i romanformens barndom under 1800-talets förra hälft. Charles Dickens var inte den ende som startade en egen tidning för att där publicera ett romankapitel i veckan. De flesta av hans romaner ska ha kommit till efter sådant mönster. Stor press var det förstås att skriva ett kapitel i veckan. Och sen, när romanen var klar, så kunde den komma ut i bokform.

När Arletta kommer till caféet där jag sitter, blir hon stående och gapar. ”Ser du inte?!” nästan ropar hon.

mönster 1
Sitter i tankar (foto Arletta)

Och jag, som suttit försjunken i mitt bloggande ser väl helt ut som fallen från skyarna. ”Draperiet!” säger hon bara. Jag tittar mig omkring, liksom yrvaket, och följer hennes blick med min. Och då ser jag. Min döda frus shoppingväska, som jag ärvt efter henne, och som jag vårdar ömt som ett minne, den har ett ovanligt mönster.

Och här har jag suttit utan att se. Hela fonden i caféet är som en display av detta mönster.

mönster 2
Mönstret (foto Arletta)

Detta mönster, som ligger mig varmt om hjärtat och som nu omfamnar mig. Jag stirrar som förhäxad. Den estetiska upplevelsen går som en känsloladdning genom mig. En liten stund är jag någon annan stans tills jag hör Arlettas kamera knäppa. Sen tar vi fram vår lunchlåda som vi gjorde i ordning innan vi körde från Bengtsfors i morse.

Ellington

 

.

 

.

.

..

Jul – vad betyder det?

Vid juletid tar jag mig ibland tillfälle att se tillbaka på mitt liv. Det vill gärna bli att jag känner lite vemod när jag gjort i ordning och pyntat och sitter och väntar på att barn och barnbarn ska anlända. Jag blev ju ensam, när min fru dog 2012, och nu kommer det förstås upp minnen från våra jular. Ett minne från vår sista jul tillsammans gör mig nu glad till sinnes. Vi hade många gemensamma intressen och satt gärna och spånade och spekulerade om livet och om språk och filosofi bland mycket annat.

(Read this post in English)

Vid frukostbordet för sex år sedan satt så min fru Eva och jag och pratade. Trots att det var dan före dan, kom solen fram och gav en aning om våren. Talgoxar och nötväckor lät som om de trodde att vintern var över. Ingen julvinter idag och ingen då heller. Men som pratet kom och gick kom vi i alla fall in på julen, och det var ordet jul som vi började undra över.

Jul säger vi ju här och tar av vana för givet vad det är vi firar. Att det på något sätt handlar om Jesu födelse och om kristendomens glädjebudskap till hedningar och andra som vandrar i dödsskuggans dal. Vi pratade om att i engelskan gör man ju den kopplingen direkt med begreppet Christmas, som ordagrant kan översättas som ”Kristusmässa”. Men, frågade vi oss – vad betyder det svenska ordet jul?

I bokhyllan har vi en gammal etymologisk ordbok i nytryck, och den gick ju jag och hämtade. Etymologi är vetenskapen om ords härstamning. Min koppling Christmas = Kristusmässa är just en sån etymologisk koppling. Och den visar ganska tydligt att ordet har kommit till i den katolska kyrkan. Med alla dess mässor var detta den stora mässan till Kristus minne och ära.

A Concise Etymological Dictionary of the English Language

I den här ordboken hittade vi också ett annat engelskt ord för jul, nämligen det ålderdomliga ordet yule. Ordet är detsamma som det nutida svenska ordet. När vi läste mera noga visade det sig att ordet kommit till engelskan via Anglernas och Saxarnas gýlan.  Det ordet betyder att roa sig, skämta och festa. Det uttalas jyllan, och det säger vi ju även nu att man kan förgylla tillvaron med en fest när mörkret blir för påfrestande. Vi hittade också ordet jolen. I forntida germanska betydde det ordet att sjunga i falsett och göra sig till. Och där hittade vi också en koppling till ordet ’jul’ för i gammal isländska sa man jól och menade den stora hedniska midvinterfesten.

Jål i dalsländsk forntid – hällristning i Tisselskog

Eva och jag hade ju inte kommit från Dalsland ursprungligen, men bland de helt nya ord vi stötte på när vi flyttade hit 1980 var atel (äcklig) och jål eller jåla (fåneri, fåna sig) bland de mest uttrycksfulla. Aldrig att vi hade förknippat jål med jul tidigare. Men här tyckte vi att det stod ganska klart att jul nog sen gammalt har betytt sådant som har med fest och glam och lek och sång att göra.

Vi kollade vidare i den lärorika ordboken och stötte då på det lite ålderdomliga men ändå nutidsengelska verbet yawl. Det betyder ropa, gala, sjunga – kanske lite galet också. Och – det uttalas precis som det dalsländska jål och antagligen också som det gammalisländska jól. Själv är jag ju enveten i sådana här situationer. Så jag fastnade i ordletandet och hittade ett annat ord yawl (uttalas också som jål) eller jolly-boat. En jolle eller liten båt som brukat användas av barnen. Min tanke blev då att det var en båt att roa sig, eller jåla med, när de vuxna var ute på större fiskafänge.

Jul och Yule och yawl och jål alltså. Ord som de anglosaxiska invandrarna tog med sig till de brittiska öarna c:a 400 e. Kr. Och vi pratade om att ordet jål och jåla, som levt kvar i Dalsland i sin forntida ursprungsbetydelse nu kunde ge oss inblick i vad julen varit för något på den tiden. Anglosaxarna var knappt kristnade när de gjorde sina resor över engelska kanalen. Så det de tog med sig var den gammalhedniska vinterfesten som kunde hålla på i hela två månader. De kallade december månad för se ǽrra geóla (= förjulen) och januari se æftera geóla (= efterjulen).

Julen – ett jättejål med lek, fest, glam och sång – kanske en idé för att sätta Dalsland på turistkartorna. Så spånade vi då: vinterjål, Winter-yawl, julejål. En ravefest med gamla anor. Jolly good!

Så önskar vi våra bloggläsare en God JUL.

Ellington

.

.

 

.

.

..