Kvarnen i Laxarby

Det var ingen hemma på kvarnen i Laxarby. Vi såg att den gamla kvarnen används som café. Men bara när ägarna är hemma, och det var de inte idag.

(Read this post in English)

 1
Laxarby kvarn 2018

Vi är intresserade av konstruktionen och av kvarnens historia. Men vi vet inte om kvarnen byggts om för elproduktion, vilket ju görs på en del ställen. Eller om den är helt nedlagd.

Kvarnen i Laxarby 2
Trädgården vid kvarnen är ett veritabelt museum med minnen över en epok av arbete och industri.

Kvarnen i Laxarby visar sig vara en omfattande anläggning. Vi promenerade omkring och kikade i skrymslen och buskage, och där fann vi minnen. Minnen som påminde om något som verkade vara en inte alltför avlägsen storhetstid.

Kvarnen i Laxarby 3
Det är något nästan magiskt med de kraftfulla transmissionsdelarna som gömmer sig i buskaget.

För några dagar sen råkade vi få ett samtal med en journalist, som visste en del om forsar och kvarnar och små elkraftverk. Själv har jag fått uppfattningen tidigare att nuvarande lagstiftning vill tvinga fram en modernisering av alla små kraftverk i åar och bäckar. Mina sagesmän har menat att detta gör det omöjligt att bygga sådan vattenkraft. I varje fall om man inte vill utplåna de åldriga dammkonstruktioner som ger dem deras  karaktär av kulturminne.

Journalisten vi talade med menade att det finns olika uppfattningar om den här lagstiftningen. Och att det kan vara nödvändigt för arbetsmiljö och  säkerhet att ålderdomliga konstruktioner byts ut mot nya. Huvudsyftet med den nya lagstiftningen, har vi just nu fått höra, är dock tydligen att återställa strömmarna i naturligt skick. Men då lär det förstås bli svårt att utvinna vattenkraft småskaligt.

Kvarnen i Laxarby 4
Dagens rännil motsvarar knappast kvarnens fulla kapacitet.

Kvarnen i Laxarby ser oansenlig ut när man först kommer in på gårdsplanen. Och ån, eller snarare bäcken där kvarnen ligger, ändrar inte på det intrycket. Hur har man kunnat utvinna kraft ur denna rännil?

Men intrycket av oansenlighet förändras när vi tittar närmare. Först är det maskindelar från utbytta turbiner som fångar vår blick. Så skymtar vi en vattenkulvert i trä, som skvallrar om en betydande kapacitet. Den verkar relativt intakt så här på lite avstånd i alla fall.

Kvarnen i Laxarby 5
Den intakta träkulverten skvallrar om möjlig elproduktion

Vi promenerar uppför en slänt, och där, bakom högvuxet sly och dignande vildhallonsnår gömmer sig en dammbyggnad av överraskande dimensioner.  Överraskande för oss, med tanke på den begränsade vattenföringen nere vid kvarnbyggnaden.

Kvarnen i Laxarby 6
Vi hittade dammbyggnaden
Kvarnen i Laxarby 7
Dammluckorna och en del av vattenmagasinet

När vi promenerar vidare uppför grusvägen ser vi att kvarnen har haft ett ordentligt vattenmagasin. Uppströms dammen och vägbron ligger en mindre sjö. Översidetjärnet, som helt säkert har gett tillräckligt kapacitet att driva kvarnen i Laxarby.

Det var en spännande inblick i vad som funnits och fortfarande finns att se här. Vi blev naturligtvis nyfikna på att veta mer om historien kring kvarnen i Laxarby. Vi får ge oss till tåls till nästa gång. Då hoppas vi att ägarna är hemma.

Vårviks kyrka i kvällningen

vårviks kyrka 1Det regnade när vi kom. Denna torra, torra sommar. Regn. Glesa stora droppar föll på sjöns yta. Vi hade kommit på den smala grusvägen genom skogen. Den obebodda skogen där ugglor och nattskärror trivs. Och där öppnade sig synfältet. Skogen vek undan. Längre fram sågs gårdar och ängsmark. Och nere vid sjön låg kyrkan. Här, nära gränsen mellan Dalsland och Värmland ligger Vårviks kyrka ute på en udde i sjön Västra Silen.

(Read this post in English)

vårviks kyrka 2

Dalsland genomkorsas av strömmande vatten och sjösystem. Från Östra Silen rinner vattnet genom Västra Silen och sedan genom den långa, smala sjön Svärdlång och vidare genom Laxsjön, Råvarpen och Upperudsälven ut i Vänern. Det är ett talesätt i norra Dalsland, att Svärdlång har det renaste vattnet ty ”det rinner genom två Silar”. Här, vid Vårviks kyrka, är det  långt till civilisationens föroreningskällor, och allt känns rent och orört.

Det var redan kväll när vi kom, men julikvällarna är ljusa. Det droppade sakta, sakta från skyn. Kyrkogårdens blommor har stålsatt sig mot torkan och tar längtansfullt emot fuktdropparna från himlen.

vårviks kyrka 3

vårviks kyrka 4

En kort stund tilltog regnet. Vi hörde fiskar vaka i sjön. När vi gick längst ut på udden hade regnet upphört och i den varma kvällen torkade fukten strax bort på stenarna och marken. Vi satte oss och betraktade utsikten över den stilla sjön.

vårviks kyrka 5

Den ljusa sommarhimlen speglade sig i vattnet i pastell, guld och platina.

vårviks kyrka 6Sakta föll en sommarskymning i den stilla kvällningen. Strax bakom udden, osynlig för oss men ändå nära, ropade storlommen sitt uråldriga alarm. En tornseglare slog sin svirrande blixtsnabba jaktflykt över vattenytan.

vårviks kyrka 7

När solen sakta gick ner över bergen i nordväst, och visade sig i molnspringan, då förvandlades allt.

vårviks kyrka 8

vårviks kyrka 9

Efter solens nedgång var det nya nyanser av ljus som målade himmel och vatten för våra ögon.

vårviks kyrka 10

Länge, länge satt vi och betraktade ljusets skiftningar i sommarnatten. Vårviks kyrka andades stilla. Drömde vi? Var det redan gryning?

vårviks kyrka 11

Busksångaren igen

Jag kunde inte låta bli! Jag hade besökt vänner i göteborgstrakten och var på väg hem. Det var sent. Närmare midnatt. Jag körde E45:an förbi Trollhättan och Vänersborg. När jag såg skylten till höger mot Gestad kom jag att tänka på min upplevelse med busksångaren härom natten. Viljan fanns väl med på ett hörn. Men det var som om bilen svängde av åt det hållet helt av sig själv.

(Read this post in English)

När jag kom till den lilla stenbron där jag hörde busksångaren sist, så var där helt tyst. Så jag nöjde mig med det som fanns. Blomdoft från ett närbeläget busksnår. Vattnets kluckande under bron. Något som rörde sig i vattnet därunder. Annars tystnad.

Jag körde upp till kyrkan 500 meter bort och parkerade. När jag steg ur bilen hörde jag nästan som en kakafoni av ljud. Tre kattuggleungar ropade efter mat precis som sist jag var här. Och på andra sidan vägen, i ett buskage 60 meter bort satt busksångaren. Dess kärva, nästan träiga lockläte ekade mot en stor lada en bit bort, så det lät som flera fåglar var i farten. Och mitt i allt oljud kom dess melodislingor.

busksångaren
I buskaget till höger satt busksångaren. Därbortom ses ett vindkraftverk sticka upp bland molnen.

Jag gick närmare över ängen intill den lilla ån. Den envisa sångaren lät sig inte störas. Inte ens när jag kom så nära som tio meter. Där stod jag länge och lyssnade till min bekanting från häromnatten.

Det blev sent innan jag kunde slita mig därifrån. Vid fyratiden på morgonen var jag hemma. Då var det ljust. Jag hade med mig några ljudfiler på min Iphone med fågelns sång. Där hördes även min andning. OK, tänker jag, jag var ju där.

Busksångare i julinatten

Busksångare 1Återigen ett nattligt äventyr. Jag lockas ju av den nattliga stämningen. Ger mig ut igen till en plats där jag brukar kunna stå ostörd och luta mig mot broräcket och bara lyssna och insupa ljud och dofter. En kamrat har berättat för mig att han hörde en mycket sällsynt fågel här igår natt. En busksångare.

(Read this post in English)

Det är strax före midnatt när jag anländer. Parkerar bilen och går sakta längs den smala landsvägen.  En lund av ask och lind på ena sidan och vidsträckta fält av korn och havre på den andra. Säden har just börjat gå i ax.

På håll ser jag växtligheten längs den lilla ån som slingrar sig genom fälten. På avstånd ser jag en figur vid bron. Är det en gammal grindstolpe? När jag kommer närmare ser jag att det är en person som står vid vägkanten.

Vi hälsar och det visar sig att personen – en man i 60-årsåldern – är ute i samma ärende som jag.

Vi står en stund och lyssnar i den tysta midnatten. Det är fullkomligt tyst. Nej – från den närbelägna kyrkogården hörs två kattuggleungar tigga efter mat. Och en av föräldrarna ger ifrån sig ett litet hoande.

Det är allt. Vi utbyter några ord ibland. Lyssnar på tystnaden. Efter en halvtimme stannar en bil. Ytterligare en person i samma ärende som oss. Vi konfererar en stund. Tar oss 600 meter österut längs en vindlande grusväg till en stenbro med buskage av sälg och vass längs den lilla ån.

Där får vi lyssna till busksångaren. I skymningsljuset ser vi den inte, men den sitter bara 5 meter bort. Den sjunger starkt och vackert.

Medan vi lyssnar, börjar andra nattsångare höras. Klockan blir halv tre innan vi drar oss därifrån.

 

Här kan du lyssna till just den busksångare som vi hörde. Inspelad av Håkan Krave den 2 juli 2018.

Här hörs en mer ekvilibristisk busksångare inspelad i Dalarna år 2017 av M. Litsgård.

Nattens ljus

Precis nu är nätterna som ljusast. Precis nu vill jag sova på dagen och vara vaken på natten. Jag vill ge mig ut till sjöarna och känna de nattliga dofterna. Ut till de stora grässlätterna och lyssna på nattens ljud från kornknarr och vaktel. Ut på de magra tallmoarna och höra nattskärrans surrande. Ut till de små flodkrökarna och brofästena och höra kärrsångare och sumphönor. Från hålträd på den närbelägna kyrkogården hörs hornuggleungarnas jämmerliga skri efter mat.

nattens ljus 1

En timme före midnatt går solen ner, men det blir knappast riktigt mörkt. Då vill jag sitta ute i min eka och höra plask och sug från öringar som fångar flugor i vattenytan och abborre som jagar.

nattens ljus 2

Nu står jag på land vid en åkant och betraktar himlen och det mörknande landskapet. Bort över åsarna glöder nattljuset. Åkrar och fält lägger sig i skugga. Nu sänker sig natten. Nu sänker sig tystnaden. Det blir aldrig riktigt mörkt.

Jag sätter mig på en sten och väntar. Vid horisonten är himlen alltjämt ljus, även om glöden falnat.

Det går en timme. Vid halv två vaknar solglöden. Hela tiden hör jag ett fågelsurrande bortifrån åsen. Det kommer och går. Kommer och går. En stor nattfjäril svirrar tyst förbi.

nattens ljus 3

Så går natten, och när jag går hemåt blir mina fötter våta av morgondaggen. Väl hemma i trädgården häller jag upp en kopp kaffe och sätter mig där solen redan värmer efter nattens svalka. Kaffet lyckas inte hålla mig vaken, utan jag somnar en stund innan jag väcks av barnbarnen som är på besök.

Havet

havet 4
Jag vilade vid en havsvik

Havet. För mig  förknippat med lust, naturkraft och skönhet. Skönheten hos havet är glitter och stänk, som bryter ljuset på överraskande sätt. Skönheten hos havet är ljud av måsar och strandskator, bruset av vågorna eller vinden som tar tag i mig som med starka händer.

havet 1
Bergets färgskiftningar i havsbrynet

Igår när jag var vid havet var dess skönhet stilla. Havsytan var nästan blank. Fiskar hoppade.

 

Solen värmde. Vinden smekte mig denna dag med lätt lätt beröring. Jag såg bergets färgskiftningar.

 

 

 

 

 

 

havet 2
Små, små darrvågor här. Åskmoln i fjärran över land.

I fjärran syntes åskmoln torna upp sig över land, men de nådde inte mig, där jag satt och lät mina ögon dricka havets och bergets stilla skönhet.

 

 

 

 

 

 

 

havet 3
I halvvaket tillstånd såg jag detta som en bergets tjocka mage innan jag vaknade och gnuggade mig i ögonen.

Berget var hårt och mjukt. Jag lade mig ner och somnade och sov en stund. Vaknade, och somnade igen. Öppnade så mina ögon och såg att det var skönt. Skönt och underligt att jag finns här. Nu.

Alvarsblomster

Jag återvänder gärna till Öland. Nu gör jag det i minnet. Det var en dryg vecka sen jag var där, och i mitt minne dröjer sig några alvarsblomster kvar.

alvarsblomster
Blåeld. Solberga naturreservat vid Torngårdsvägen

De är inte så märkvärdiga för världen. Men jag tänker på hur magert de växer och vilka färgnyanser de skapar i en till synes torftig miljö.

alvarsblomster
Åkervinda. Solberga naturreservat.

En del vet jag namnet på. Några har jag inte en aning om vad de heter. Carl von Linné reste här på det han kallade sin öländska resa. Det jag fick höra nu när jag själv gjorde en öländsk resa var att Linné inte såg så mycket av Öland. Han ska ha slagit sin stortå mot en sten. Detta fick honom på dåligt humör. Så han satte sig på gästgiveriet. Istället fick hans studenter som var med ge sig ut i området och leta botaniska och zoologiska rariteter.

alvarsblomster
Det finns gott om sten på det öländska alvaret. Här en raritet som jag inte lyckades artbestämma

Idag är vägarna på Öland bättre än på 1700-talet. Det är inte så mycket förrädiska stenar att stuka stortån på. Så jag tog mig en cykeltur i kvällningen, vilket Linné skulle sett som ett Guds under eller Djävulens bländverk.

alvarsblomster
Vit och gul fetknopp. Solberga naturreservat

På den tur jag tog var alvaret aldrig långt borta. De alvarsblomster jag fick se hade en förmåga att lysa i skymningsljuset.

alvarsblomster
En tidig ölandstok. Solberga naturreservat
alvarsblomster
En färgkulla på torr kalkmark. Solberga naturreservat
alvarsblomster
Okänd, men vacker tycker jag. Dröstorps alvar, Skarpa Alby.
alvarsblomster
Jag trodde detta var en variant av malört, men jag är inte så säker på det längre. Dröstorps alvar

Innan jag kom hem hade kvällen hunnit bli sen. Det var en av dessa  vindstilla kvällar som lär vara ovanliga på denna vindarnas ö. När jag cyklade hemåt hörde jag hela tiden göken gala i väster. Två i Skärlöv, och en i vardera Segerstad, Mellby och Seby. När jag kom till Gammalsby var jag nästan hemma, och där hörde jag göken från öster. Så tedde sig denna kvällens öländska resa.

Småländska tallmoar

Till och från Öland kör jag över Småländska Höglandet. Tallmoar nästan i oändlighet. Ett litet brukssamhälle dyker upp rätt som det är. Några gårdar med hage och åkrar. En sjö. Och tallmoar.

tallmoar 1
Några granar i förgrunden. Därbortom ses tallskogens pelarhall

Det är många mil att köra. Jag kör förbi Nybro och Vetlanda. Det är tallmoarnas land. Stannar upp i Eksjö. Och när jag kör vidare mot Nässjö kör jag genom tallmoar mot Jönköping.

Jag har med mig lite fika. Stannar vid en parkering och går upp en bit i tallskogen. Sätter mig på en tallåga.

Det växer mossor och lavar på träd och stenar. I bärriset vid mina fötter förbereder försommaren höstens rikedomar.

tallmoar 2
Blåbärsriset har satt kart

Blåbären är ännu gröna, men om en månad är de blå och mogna. De ser välpollinerade ut. Kommer det regn snart så kan de nog bli stora och fullmatade.

tallmoar 3
Lingonblom

Lingonen är senare. De har just börjat blomma. Jag njuter min försommarfika under tallarna i smålandsskogen. Jag tänker inte höst, men det känns löftesrikt.

Öländsk blomsterprakt

Just nu. Precis just nu blommar det. Jag kom i bilen över ölandsbron och fick ett samtal på mobilen när jag kommit upp på vägen som skulle ta mig till Ottenby. Laglydig stannade jag förstås. Körde in på första bästa parkeringsficka. När jag pratat färdigt skulle jag köra vidare. Tittade bara upp lite först. Och upptäckte öländsk blomsterprakt.

öländsk blomsterprakt
Öländsk blomsterprakt

Detta blev inkörsporten till min ölandsresa juni 2018.

Ölands alvar

Ingen uppkoppling! Ingen dator. Knappt kontakt med yttervärlden. Vad blir det av livet då? Tja, två saker hände mig i alla fall. Jag fick några riktigt nära och intensiva samtal med två av mina syskon, som jag åkt ganska långt för att träffa. Det var det ena. Det andra var en naturupplevelse på ett ställe, där den sista pluppen på telefonens mottagning försvann. Det var på Ölands alvar.

Här brukar betesdjur släppas. då blir alvarets buskar och träd inte så höga.

Solens och vindarnas ö, brukar man säga. Men denna sena kväll var det så gott som vindstilla, vilket är ovanligt, säger de som är åretruntboende.

Solnedgång över Skarpa Alby på Öland.

Och solen, den var på väg ner när klockan närmade sig elva på kvällen och mörkret så sakta började komma krypande.

Då hörde jag den. Göken. Två var det. En som gol i väster och en som gol i öster. Bästergök och tröstergök.

På en del ställen där Ölands alvar inte betas, växer det igen. Mest är det enesnår som frodas.

Tornseglare flög svirrande och avtecknade sig mot kvällshimlen, och en stenskvätta varnade från ett hål i stengärdesgården.

Fossil av ortoceratiter finns i Sverige i kalksten från ordovicium bland annat på Öland.

Öland är ett minimalistiskt landskap.  Dess jordlager är tunt. Dess skönhet är karg. ”Jag är stenrik”, sa ölandsbonden.

 

*) Ordovicium är en period som inträffade för ca 450 millioner år sedan. Perioden varade i ca 40 millioner år. Det som idag är Öland var då havsbotten. Läs om ordovicium på Naturhistoriska museets hemsida.