Vi skriver, vi arbetar, vi älskar livet

Nu har inläggen på den här bloggen varit lite sporadiska ett tag. Det beror på att när jag, Arletta kom hem från min resa, så har Ellington och jag jobbat mycket intensivt med allting som vi inte kunde jobba med de månader då jag var bortrest utomlands. Bloggen kräver mycket arbete, och våra andra projekt har länge fått stå åt sidan. Vi kommer framöver att berätta vad de projekten är för något. Vi skriver, och just nu vill jag nöja mig med att tala om att det var mycket skönt att komma hem till mitt arbetsrum och min skrivpulpet där så mycket av min kreativitet kommer bättre till uttryck än på stranden i Rayong. Inget ont om den stranden, men den – och värmen – inspirerar mer till lättja. Vilket jag älskar också.

Det var mycket skönt nu att få arbeta tillsammans med Ellington och att se honom så tillfreds med livet. Fint att han har haft det bra när jag var borta.

När vi skriver och arbetar tillsammans besöker vi gärna nya platser och träffar nya männniskor. Denna gången lade vi en del av vår tid i Landskrona. Där finns mycket kultur värd att upptäcka märkte vi. Kanske kommer det att sätta spår i det vi gör framöver.

Vi skriver pumphuset Borstahusen

I Landskrona ska man absolut besöka Pumphuset om man älskar skönhet. Det var inte så himla lätt att hitta. Men om man kör till Borstahusen och sen kör ner mot hamnen där, så hittar man det. Det som jag älskade mest av allt var det stora härliga perspektivfönstret ut mot havet. Det kom så mycket ljus, och man kunde stå där skyddat även i blåst förstås. Och därute kunde man se Ven som ligger mycket nära här.

Och fartyg som dök upp och försvann. Där i pumphuset finns också utställningshall. Restaurangen var lite dyr för vår magra kassa, så

vi skriver yin och yang

vi drog in till Thai Take Away på Storgatan, där vi åt bra och gott och billigt de dagar vi var i Landskrona.

Arletta

Uppblåsbara Barbara den underbara, vem minns henne?

Underbara uppblåsbara Barbara – vem minns henne? Detta vill vi veta!

Har Robert Carl Oskar Robban Brobergs Uppblåsbara Barbara gjort något slags intryck på dig? Skriv då ordet JA + din ålder i kommentarsfältet och skicka.

Om du å andra sidan inte har något som helst minne eller intryck av nämnda låt, skriv då ordet NEJ + din ålder i kommentarsfältet (och skicka).

Uppblåsbara Barbara 1
En sång – är den en dagslända eller ett nattfly?

Robert Carl Oskar Robban Broberg. Honom tänkte vi på idag. Arletta och jag satt och jobbade på lasarettet i Lund. Inte för att vi var sjuka. Utan för att vi tyckte att det var ett lämpligt ställe att sitta och spåna på i vårt kulturella arbete. Robert Broberg var ju sjukt full! Full av citat och full av helt egna idéer och full av kärlek och vansinniga infall. Ett tag kallade han sig för Zero om jag minns rätt. Och var det inte när han haft en livskris?Rakt ner i botten och upplevde sig som helt nollställd och när hans lilla fejs inte längre kunde hitta sitt jag.

Hans Båtlåt sitter vi och diskuterar när det var den kom. För mig känns den lika tidigt inympad som Evert Taubes Så länge skutan kan gå. Men att Underbara uppblåsbara Barbara var från 1969 överraskar mig inte. På mig sitter den i ryggmärgen som om jag hade fått den med modersmjölken.

Och jag är ju 69. År gammal alltså. Och det sägs ju att när man sitter på demensboendet med Alzheimers och har glömt vad man heter och vem det är som kommer varannan vecka och påstår att de är ens barn – ja då minns man ändå de gamla visorna som man själv sjöng som barn. Om bara någon spelar upp dem eller sjunger dem för mig. Och för mig kommer Robert Carl Oskar Robban Brobergs Uppblåsbara Barbara att vara en av de visor som kommer att få mitt somnande minne att tillfälligt vakna till liv när den dagen kommer.

Den svenska kulturskatten består alltså inte enbart av Strindberg, Wilhelm Moberg, Abba, Selma Lagerlöf, Moa Martinson, Ivar Lo och Sara Lidman. Förutom Fänrik Ståls Sägner och Bort längtande vekhet ur sotiga bröst kommer Underbara uppblåsbara Barbara att för alltid finnas inpräntad i det svenska folkets kollektiva minne.

Eller är det inte så? Får dagens skolelever i Sverige kanske inte lyssna på den klassiska youtubeinspelningen från -69 på svensktimmarna. Får de kanske inte ta del av ett av svensk underhållningshistorias stora ögonblick. Jag menar ögonblicket där en ung och mycket skämtlysten Robban Broberg överraskar sin matinépublik med sin visa om den nya ensamsexleksaken för osociala män.

Det som för mig är en självklar del i svensk musikkultur, är det kanske inte för dig? Detta vill jag så gärna veta. Kan du hjälpa mig få reda på det? Om Robert Carl Oskar Robban Brobergs Uppblåsbara Barbara har gjort något slags intryck på dig, skriv då ordet JA + din ålder i kommentarsfältet och skicka.

Om du å andra sidan inte har något som helst minne eller intryck av nämnda låt, skriv då ordet NEJ + din ålder i kommentarsfältet (och skicka). Resultatet kommer att ha stor betydelse för min och Arlettas fortsatta kulturgärning och ska redovisas här förstås.

Hälsningar Ellington

Stranden i mitt minne, en bit från Suan Son

När jag lämnade Suan Son, och då ville jag bara ha i minnet det bästa som jag har upplevt under våra nästan 2 månader där. Den stranden som är närmast huset, det är så klart Suan Son strand. Den ligger så nära trafiken, så för mig var det helt meningslöst att vara där. Det gäller hela kusten – alla stränder mellan Rayong och Suan Son är samma typ. Vattnet är dessutom lågt, så om man vill njuta riktigt av att simma, då får man upptäcka den andra sidan av kusten, vilken är helt annorlunda. Det tog oss ca 25 min att nå dit med mc, men det var det värt.

Stranden Suan Son 1
Skylt mot CABANA

Vi brukade åka mot Mae Phim, och så snart vi såg den enda läsbara skylten (där står Cabana någonting) då åkte vi rakt fram. Det var Thida på Bite ‘n Bike som tipsade om detta. Fortsätt läsa ”Stranden i mitt minne, en bit från Suan Son”

Vad är lycka när man besöker Vellinge?

Ellington: Vad är Lycka?

Vad är lycka 1
Vad är lycka? Här i Vellinge?

Arletta: Knappt att jag vet! Fast jag känner det ju.

Ellington: Känner du dig lycklig någon gång?

Arletta: Ja. Nu!

Ellington: Å!!

Arletta: Varför säger du ”Å” och låter så förvånad? Ser du inte? Titta på de här blommorna!

Vad är lycka
Vellingeblomman

Ellington: Eller på dessa krukor, kanske! Fortsätt läsa ”Vad är lycka när man besöker Vellinge?”

Birger Jarl: ett skepp lastat med Ellingtons minnen

Vad har du för minnen från när du var 6. Nu är jag 69  och jag har väl några minnesbilder men de är ju lite vaga tycker jag. Ett märkligt avlägset minne dök upp häromdagen när jag var på väg till Fotografiska Museet i Stockholm. Vi promenerade uppe på höjden när jag fick se namnet på den båt som ligger förtöjd vid kajen. På ett ögonblick öppnades mitt medvetande för en flod av minnen från min barndom. Birger Jarl hette fartyget.

Birger Jarl 1
Birger Jarl – nu hotell och skärgårdskryssare

Vi åkte med Birger Jarl från Stockholm till Helsingfors. Det var denna båten. Jag var 6 år. Det var ett äventyr. Min pappa hade fått ett stipendium på 900 kronor för att träffa den finlandssvenske poeten, dadaisten Gunnar Björling. Fortsätt läsa ”Birger Jarl: ett skepp lastat med Ellingtons minnen”

Läst och oläst första året med Arletta

I dagarna firar Arletta och jag vår ettåriga vänskap. Bland annat därför tänker jag på vad som hände i mitt liv förra året 2016. Det var strax efter nyår och jag hade just läst en bok som jag nyligen skaffat mig. Jag var nyfiken på att förstå mig själv och världen bättre. Då anade jag föga att jag redan vid halvårsskiftet skulle ha skapat denna bloggen tillsammans med en kvinna som jag då inte ens visste att hon fanns. Och som ville göra sin egen existentiella upptäcktsfärd i mitt sällskap. Jag hade nog inte en aning om att innan året var slut skulle mitt liv ha tagit vissa nya vändningar.

Detta året började alltså med att jag läste en bok som jag tror – eller trodde – att jag var ensam om att läsa. Gunnar Olssons Abysmal är den spränglärde forskarens djupanalys av världen som vi känner den. En historisk genomgång av vad det innebär att förstå. Från Gilgamesh och Bibelns skapelseberättelse till Thomas Pynchon och hans Mason & Dixon. En förträfflig läsning för mig som skrivit en avhandling om just Pynchon. Och om hur människor i vår kultur kan hitta nya sätt att förstå.

En bok jag behöver läsa ett par gånger till

Abysmal – ordet betyder bottenlös eller ofattbar. Den var en utmaning. Fortsätt läsa ”Läst och oläst första året med Arletta”

Östersund och dess goda restaurangkultur

Det är 4 grader minus ute fast det snart är mitt i mars. Ja, solen skiner genom grådiset ibland. Barmarksfrosten över det gråvissna betet i hästhagen glittrar till då och då, men lyckas ändå inte annat än att förstärka gråheten i det redan grå. Jag väntar med att lämna stugvärmen. Och låter i stället tankarna vandra. Efter helgen ska jag ta bilen och köra 50 mil söderut. Städade den igår och hittade en parkeringsbiljett från Östersund mellan sätena.

Östersund 1
Östersund. Stortorget.

I Östersund. Där mellanlandade jag helt kort i somras. Fortsätt läsa ”Östersund och dess goda restaurangkultur”

Stora Strand, de bottenlösa schakten och vild terräng

Oj! Nu är jag trött. Efter att hela morgonen och förmiddagen vandrat i så gott som oframkomlig terräng på jakt efter en bortglömd gruva i en avkrok i Dalsland. Stora Strand.

Tillsammans med min kompis Roy från operakören är dock ingenting omöjligt. Försiktigt och tålmodigt guidade han mig. Både till de historiska spåren av gruvdriften, det bottenlösa gruvschaktet i skogen och till slut också till de smått sensationella youtubefilmerna från 2015, då filmaren som kallar sig Micke Saumraj gick ner i den övergivna gruvan.

Ett av Roy Andreassons intressen är att lägga upp vandringsleder till intressanta platser i hemtrakterna. Detta var dock ingen vandringsled. Vi letade oss fram i branter och moras.

Stora Strand och det ljusblå berget
Vi letade oss fram i branter och moras. Notera bergväggens färg. Den är ljust blågrå.

Där fanns spår efter rävar och ekorrar, men naturligt nog inte efter några människor. Fortsätt läsa ”Stora Strand, de bottenlösa schakten och vild terräng”

Djurfotografering var (och är?) Ellingtons dröm.

Djurfotografering har jag önskat att jag kunde. För snart 10 år sedan köpte jag en Konica Minolta digitalkamera. Nu finns den inte längre eftersom det var några nödvändiga  plastdetaljer som gick sönder och de gick inte att få som reservdelar. Men bilder blev det under de år den fungerade.

Jag hade köpt den för att kunna zooma in objekt på lite större avstånd. Fåglar var min dröm att kunna fota, men i allmänhet kom jag ändå inte tillräckligt nära för att det skulle bli bra fågelbilder. Därför inriktade jag mig gärna på djur som inte var lika flyktbenägna.

Den kända fågellokalen Morups Tånge utanför Falkenberg besökte jag med vissa förhoppningar om fina fågelbilder. Det är ett av mina favoritställen. Att bara göra en utflykt hit är ett litet äventyr.  Men fåglarna var otroligt skygga. Visst fick jag några suddiga bilder på de eleganta skärfläckorna och de barska storspovarna. Dock inte till min belåtenhet. Men där fanns några djur som utan motstånd lät sig fotas.

djurfotografering vid Morups Tånge 1
KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

 

Två döda hästar kunde man tro, Fortsätt läsa ”Djurfotografering var (och är?) Ellingtons dröm.”

Pattaya med Stor-Buddha och hans sköldpaddor

Vad tänker man sig först och främst när man hör ordet Pattaya? Nattliv och frihet i alla dess former tänker nog många.

Pattaya sensations

Vi lyckades dock bosätta oss långt bort ifrån de stadsdelar där livet är så intensivt -:)

Lite närmare Stor-Buddha, som syns på toppen av bergen om man står precis på gatan där hotellet ligger. Så blev det naturligt att gå hela vägen upp. Det tar en halv timme att nå dessa gudomliga guldfigurer, som står i upphöjd position och tittar ned på de små människorna. Fortsätt läsa ”Pattaya med Stor-Buddha och hans sköldpaddor”