Kulturarvet som möjlighet och begränsning

Kulturarvet.  Alltid, alltid omges jag av det. Allt jag gör är ett resutat av  kulturarvet. Hur kan jag ta mig ut ur kulturarvet?

(Read this post in English)

kulturarvet 1
Nadja Itäsaari

Nadja Itäsaari har just låtit sin djupa stämma ljuda ur botten av sin själ till dånet av hennes nåjdtrumma. Hennes skogs- och träd- och trolldomskultur är inte bara ett arv utan också ett verktyg som ger henne fri tillgång till undermedvetna och annars fördolda strömmar i kropp och själ. 

kulturarvet 2
Louise och Henke

Louise Halvardsson och Henke Mimerson tar upp tråden från en annan ände. Mitt i all kulturarvssträvan känner de hur kulturen inte bara ger energi åt deras kreativitet. Kultur är också kontroll. Du är en av oss och du ska hålla dig till det. Här följer vi vårt! Här är vi som vi! Bara så du vet! Allt jag ser och allt jag gör styrs av ett mönster som kulturarvet bestämmer. Hur kan jag ta mig ut ur kulturarvet och hur kan jag se utanför boxen? Hur får jag tillgång till en röst som är min?

Så satte Poesiwerken frågan om kulturarv under luppen denna sommarkväll. I föreställningen Det våras för kulturarvet bjöds på en palett av aktuell göteborgspoesi där Nadja Itäsaari och Louise & Henke angav tonen. Poesiwerken i Göteborg ger poesin en plats i vardagslivet, och idag på Litteraturhuset demonstrerade de möjligheter och frågor. Louise och hennes rosa hårkalufs förkroppsligar frågan om hemmahörande, social kontroll och frihet. Eller hur! Och Nadja. Hon ÄR!

Utanför Litteraturhuset, i den ljuva sommarkvällen, hade någon smyckat en av stadens arbetarhjältar i violett och rosa. Också en kommentar till vårt kulturarv.

kulturarvet 3

 

 

 

 

 

 

 

Länk till Poesiwerken

Vad säger hällristningarna i Tisselskog?

En dag i april gjorde vi ett besök hos arkeologen Tommy Andersson. Han bor vid Högsbyn i orten med det poetiskt klingande namnet Tisselskog. Just där finns Dalslands största hällristningsfält, och Tommy är en framstående hällristningsforskare. Tidigare har vi deltagit i de guidade vandringar som han leder i vid hällristningarna i Tisselskog.

(Read this post in English)

Diskussionens vågor hemma hos Tommy Andersson, arkeolog.

När det gäller vad hällristningarna har haft för funktion och vad de föreställer, så är Tommy noga med att vi egentligen vet väldigt lite. Ristningarna här i Tisselskog är ca 2500 – 3000 år gamla.  Det är svårt att veta hur den tidens samhällen här i trakten såg ut. Ett grundantagande är, säger Tommy, att om de har ristat in fötter, så är detta en plats där människor har gått eller stigit i land. Om man har avbildat en procession med vagnar eller båtar så är detta en plats där sådana processioner ägt rum. 

Skostorlek 35 verkar det som att de hade de som landsteg här vid hällristningarna i Tisselskog för 3000 år sedan.

Det finns bilder på fötter och det finns bilder på processioner. Så det är troligt att man kan anta, menar Tommy, att detta har varit en samlingsplats. Hit har människor kommit vid speciella tillfällen av någon, för oss förborgad anledning.

Om vi försöker oss på att säga mer om detta, så ägnar vi oss åt spekulationer. Och spekulationer är, kommer vi överens om, ett tillåtet och nödvändigt sätt bygga vidare på den kunskap vi faktiskt har. Tillåtet och nödvändigt, så länge vi är tydliga med att det faktiskt är spekulationer.

Efter samtalet lämnade vi Tommy, som skulle få ytterligare besök denna dag. Och vi tog en tur på egen hand i hällristningsområdet. Det var spännande att låta fantasin flöda. Vi såg ju spåren av de människor som samlats här för tusentals år sedan.

För 3000 år sedan, hävdar historieforskaren Hans H Lundqvist, fanns det redan väl utbyggda handelsförbindelser där Dalsland ingick som en länk i en lång kedja av utbyte av varor och kulturella influenser. Detta låter som en helt tillåten spekulation. Lundqvist ser tecken som tyder på att detta ingick i den sk Sidenvägen, som ända sedan forntiden förbundit Asien och Europa.

Procession i Tisselskog

Hur det nu var med detta mer exakt kan vara svårt att fastställa, men det är tydligt att människor samlats här i det vi nu kallar Dalsland, kanske långväga ifrån. Och att de inte bara samlades och uträttade vad ärende de haft, utan att de också hade vilja och förmåga att låta eftervärlden se att de varit här.

Så gick en del av våra tankar denna dag när vi besökte arkeologen Tommy Andersson och hällristningarna i Tisselskog.

 

Nämnd källa: Hans H. Lundqvist: Vikingarnas ursprung: Beowulf sprider nytt ljus. Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige, 2017.

De smidda gravkorsen

de smidda gravkorsen
De smidda gravkorsen har en symbolik. Är detta den kristna treenigheten, eller är det samtidigt de tre asagudarna Oden, Tor och Freja med dess dyrkan av fruktbarheten?

”Mest anmärkningsvärt är de smidda gravkorsen, som är rikligt företrädda i hela landskapet. I olika trakter utvecklades olika former varav de flesta saknar motsvarighet i andra delar av landet.”

(Read this post in English)

Så står det skrivet på Vänersborgs museums hemsida, under rubriken ”Folkkonst i Dalsland”. 

Vi gjorde en utflykt en dag. Vi var intresserade av Jättegrytorna vid Stenebyälven, som vi skrev om häromdagen. Det var hedniska stämningar inne bland de dramatiska naturformationerna i berget. Som ofta är fallet när det hedniska gör sig påmint, så ligger kyrkan inte långt borta. 

de smidda gravkorsen
”Livsträd” kallas de också, de smidda gravkorsen

Vi pratade lite om detta att de hedniska kultplatserna inte sällan verkar ha tagits över av kyrkan när landet kristnades. Detta är ett kapitel för sig, där vi nyligen stötte på begreppet ”arianskt kristna,” som under vikingatiden tydligen tillbad både asagudarna och den kristna treenigheten. ”Häftigt” sa vi och vandrade in på kyrkogården.

de smidda gravkorsen
Häftigt med fantasi och formgivning i de dödas vilorum
de smidda gravkorsen
Är detta ens ett kors? Vilka symboler ser du här?

Det var skönt att komma ut i solen från de mörka bergsskrevorna och det blev en upplevelse att ta en promenad runt på kyrkogården vid Steneby kyrka. Liksom flera andra kyrkogårdar i Dalsland är detta en utställning för dalsändsk folkkonst. De smidda järnkorsen pryder många av gravarna. De flesta är nog gamla, men några är av senare datum. De tål att titta på, och vi fick ytterligare tankar kring kombinationen av kristet och hedniskt.

Stenebyälven och jättegrytorna

Stenebyälven är inte världens längsta älv. Den rinner mot norr. Den börjar vid Taxviken i Ivägsjön och rinner ut i Laxsjön tio kilometer norrut, lite utanför Billingsfors. Endast ett fåtal älvar i Sverige rinner åt norr. Kanske finns här sagor om Näckens farligheter, för det var just i norrgående vattendrag som Näckens kraft var starkast enligt gammal folktro.

(Read this post in English)

Stenebyälven 1
Kvarnar och sågar i Stenebyälven vid Taxviken (copyright Monika Åhlund)

I början av sitt lopp hade Stenebyälven ett flertal fall och forsar. Där finns ännu resterna efter de kvarnar och sågar som anlades där.

Stenebyälven A
Så här ser det ut nu.

Idag är där en kulvert ner till kraftverket.

Stenebyälven 2
Här lämnar Stenebyälven sin kraft genom denna rörledning vid Taxviken

Längre ner i sitt lopp rinner Stenebyälven fritt. Dit vågade vi oss. Ja, vågade! Just vid kyrkan är en dramatisk dalgäng. Med branta bergskrevor och stup, där man får gå i slingrande trappor ner till älven som rinner där nere. På vägen ner stannade vi och häpnade. 

Stenebyälven 3
I dunklet under uråldriga granar hittade vi den första jättegrytan.

I berget, mejslade och slipade av inlandsisens våldsamma smältvatten, hittade vi jättegrytorna. Runda, djupa, just som grytor. Några små. Bara en meters diameter. Några jättestora, sju meter tvärs över sägs det.

Stenebyälven 4
En av de mindre jättegrytorna
Den största grottan kallas Ingegärds kammare efter en dramatisk händelse med en av traktens döttrar

Väl nere i botten av bergsskrevorna var det bekvämt att promenera. Här har anlagts en vandringsled helt i trä längs älven. Det blev en fin promenad, och vi såg både forsärlor och en strömstare. Det var den dagen när de första videkissarna började komma.

Stenebyälven är inte världens längsta älv, men den gav oss en upplevelse. Jättegrytorna – de satte sig i minnet.

Mikael Odén – en artist som vågar samtala om det som skaver

Mikael Odén. Om du frågar mig vem han är, svarar jag att han är en rolöshetens poet, en betonggjuten drömmare, en artist vars musik klingar i färg. Det är en sak att läsa hans poesi, en annan att lyssna när han sjunger den. Han lever när han står på scen, och det är då han låter orden lysa. 

Mikael Oden 1
Mikael Odén. Foto: Kim Ventura

Mikael Odén backar inte. Han backar inte för att skära med sanningens kniv, och kanske skriver han för att göra rent ett ärftligt sår och lindra en smärta. Han brinner för mötet med sin publik och han karakteriserar sig själv som ”En blandning av nattsvart humor och sprudlande allvar.”

Idag, den 4 maj 2018, släpper han en singel och i augusti kommer hans debutalbum ”Nånting Måste Ut”. Inför singelsläppet idag frågade vi Mikael om han ville berätta lite om hur han jobbar med musik och skrivande.

Vad inspirerar dig och vad innebär det för dig att vara artist?

Jag började för fyra år sedan med att stå på scen med Spokenwordpoesi på olika öppna scener i Stockholm. Mötet med publiken gjorde att jag började skriva väldigt mycket.

Jag älskar känslan av att kunna beröra människor på scen med ord och efter ett år insåg jag att om jag kombinerade orden med musik lyfte det ännu ett snäpp och det blev starkare.

Jag tror att den största drivkraften är att uttrycka mig, både inför mig själv men också inför en publik. Jag vill sätta ord på och ge bilder åt upplevelser och känslor. Musiken och skrivandet är för mig som en slags läkande bearbetningsprocess och ofta slår det mig att jag i skrivandet bearbetar saker som jag inte visste att jag behövde bearbeta. Skrivandet och skapandet kommer liksom direkt ur det undermedvetna så att det i efterhand kan kännas som en slags drömtydning att läsa de egna texterna. Plötsligt blir det tydligt, det som finns inuti och det som måste ut.

När jag jobbar med text och musik så ser det ut på lite olika sätt. Ibland börjar jag med en dikt som blir musik och ibland börjar det med en melodi. Oavsett så genomsyras processen alltid av rytmik och musikalitet. Jag upplever språket som musikaliskt och har ett väldigt musikaliskt förhållningssätt till ord. Ofta går det fort att skriva låtar när jag väl gör det. Grundbultarna brukar sitta redan efter några timmar, men som jag ser det skriver jag egentligen hela tiden.

Jag plockar upp saker i min omgivning som jag lagrar någonstans och när jag väl skriver får jag tillgång till arkivet. För mig funkar det inte att tvinga mig själv till att skriva eller sitta ner med pennan varje dag. Jag skriver konstant utan att jag själv vet om det. I vissa fall när en bra grund finns så kan det krävas arbete för att göra klart det eller hitta precis rätt infallsvinkel.

För mig att vara artist innebär det på ett sätt att vara sann mot mig själv. Jag älskar att stå på scenen och jag behöver skriva och dela med mig. Det är liksom något jag bara måste göra.

Vad ger dig energi till skapande? Vad ger mothugg?

Jag får energi av spännande samtal med människor, av böcker, av att se ut genom ett tågfönster och tänka och över att bara leka med ord och fjanta mig lite. Det är viktigt för mig att inte glömma bort lekfullheten. Mothugg känner jag när jag kör fast på en låt som har en väldigt bra grundidé men som inte riktigt hittar rätt. Jag avskyr att ha ofärdiga låtar. De hänger över mig och det känns som ett slöseri med bra rader som ligger och skräpar i en ofärdig låt. Då brukar jag sno raderna från mig själv och ha med i en annan låt istället. Då känns det bättre. Mothugg känner jag också när jag blir för pretentiös och tappar lekfullheten. Då blir allt skit och det är omöjligt att skapa.

Hur använder du dina låtar, hur vill du sprida det som i alla fall vi uppfattar som ditt budskap?

Jag vill nå ut med mina låtar. Jag vill att andra ska relatera och bli inspirerade precis som jag har blivit. Musik är så himla starkt och jag vet att musiken har räddat mitt liv. Jag vill hitta nya sätt att dela musik på. Jag vill utforska kreativ korsbefruktning i alla dess former. Video, foto, serietecknande. Vad händer när en kombinerar? Jag vill att folk ska bli berörda.

Har du fler låtar ute som man kan lyssna på? 

Skivan släpps den 17:e augusti och kommer då finnas på alla digitala kanaler samt som vinyl och cd. Innan dess släpper jag minst två singlar på Spotify.

Vad kommer att finnas på ditt nya album?

Albumet heter ”Nånting Måste Ut” och består av 11 spår. Materialet är från 2015 till 2017 och innehåller några av mina allra första låtar. Det har varit ett utforskande från dikten till musiken men framförallt en känslomässig bearbetning. Jag skulle säga att skivan handlar om att använda skrivandet och musiken som ett sätt att läka och hitta en väg ut. Soundet är väldigt varmt och nära. Den är inspelad helt analogt på band i studion Root Rock Records i Stockholm.

Mikael Oden 2
Mikael Odén – ”Nånting måste ut.” Foto: Liselotte Persson Omslagsdesign: Mattias Zander och Malin Kemi

Och ditt liv? Har det någon betydelse för oss som lyssnar?

Jag tänker att det finns glimtar av allt jag varit med om i mina texter och min önskan är att andra människor ska kunna relatera. Allt från att vara ett maskrosbarn, psykisk ohälsa, ensamhet och utanförskap till att bara vara jävligt förbannad på samhället. Men också att finna försoning med sig själv, om tröst och att våga inleda ett samtal om det som skaver.

 

Mikael Odén facebook och hemsida

Arts Meet Science på Skissernas Museum i Lund

Att köra de 43 milen från Bengtsfors till Skåne och Lund är en härlig resa från skogsbygd till öppna landskap. Det tar omkring 5 timmar och enda svårigheten är när man kommer till Lund och ska krångla sig fram i stans virrvarr av enkelriktade gator. Den här gången lockades jag av Skissernas Museum. Jag var där när de invigde museet efter renovering 2017. Nu samlade de forskare och konstnärer till ett ovanligt möte. Arts Meet Science. Ett möte mellan konst och vetenskap. Ett möte där jag hoppades få se och höra något om hur tro och vetande, intellekt och känsla kunde hitta vägar till samarbete och samspel. Att få se något av det som alltid har varit så svårt, men alltid lika nödvändigt – att kunskap bara blir till i ett samspel där kropp, intellekt och känsla finns med.

(Read this post in English)

Temat var klimatförändringar och hur vår kunskap om detta kan omsättas i handling för en hållbar framtid. Metoden var samspel mellan hjärna och hjärta. Aktörer var konstnärer och forskare. Arts Meet Science!

I den akademiska miljön blev flera av konstnärerna teoretiska. Bra, tänkte jag, och lyssnade efter hjärta och känsla hos forskarna. Jo, det fanns, samtidigt som mitt kritiska öra hörde lite för mycket av inbördes beundran och lite för lite av faktisk verkstad där konst och forskning befruktat varandra.

Ett inslag skilde sig från mängden. Emma Johansson, som är doktorand i naturgeografi och ekosystemvetenskap.  Hon förenar konst och forskning på ett ovanligt sätt. Till dagens konferens kom hon med tre färgrika, naivistiska konstverk. 

Art Meets Science 1
© Emma Johansson

Hennes forskningsområde är miljöförändringar och människors möjligheter att påverka miljön i hållbar riktning. I det arbete hon presenterade är hon själv en kombination av vetenskaplig forskare och konstnärlig inspiratör. Aktörerna i hennes projekt är jordbrukare i två byar i Tanzania, där miljön påverkas dramatiskt. Storföretag lägger under sig den bästa jordbruksmarken och småbönderna tvingas flytta sina odlingar till sämre marker. 

Arts Meet Science 2
© Emma Johansson. ”Jag målar”

Det märks att Emma Johansson umgås med människor som vet hur man berättar. Själv berättar hon fängslande om sina möten med gamla och unga i de afrikanska landsortsbyarna. Och just berättandet är en nyckel i hennes metod. 

I byarna har hon samlat grupper där människor berättar för henne och för varandra om hur det var förr. De berättar om händelser som visar hur livet har förändrats och de kommer in på vilka tankar och visioner de har för sin by i framtiden. Konflikter och meningsskiljaktigheter kommer till ytan. Det finns olika uppfattningar om de stora företagens ”land grabbing” och det svåraste är att komma överens om byns framtid. 

Men att enbart berätta är inte ett mål i sig förstår jag. Emma tror på värdet i att gestalta det man berättar och hon ber jordbrukarna och byborna att måla. I processen möter hon både motstånd och entusiasm. Men det handfasta resultatet blir de tre tavlor hon har med sig och visar på denna konferens som heter Arts Meet Science. 

En tavla visar byn som invånarna minns att den såg ut för 30 år sen. En tavla visar hur man upplever sin by idag. En tredje tavla visar hur man vill att byn ska vara om 10 år. 

Arts Meet Science 3
© Emma Johansson

Emma Johansson är inte en person som framhäver sig själv. Men hon vet vad hennes metod kan åstadkomma. När bilderna var skapade, var det inte utan stolthet byborna visade dem för besökare. Viktigt i sig, men viktigare ändå är att de får föra sin talan inför företag och myndigheter när förändringar planeras. Detta är nytt och Emma Johansson arbetar vidare med sin forskning där hon inte bara registrerar hur verkligheten ser ut, utan också ger människor verktyg för att diskutera och tänka sig olika typer av framtidsutveckling. Så kan konst och vetenskap samverka.

Jag ger gärna den karamellen till utbildningsansvariga, skolplanerare och biståndsorganisationer att suga på. För mig sitter den goda smaken i under hela hemresan.

Arts Meet Science på Skissernas Museum, Lund, 27 april 2018

Emma Johansson på Lunds Universitets Forskarportal 

Johansson, E. L., and E. Isgren. 2017. Local perceptions of land-use change: using participatory art to reveal direct and indirect socioenvironmental effects of land acquisitions in Kilombero Valley, Tanzania. Ecology and Society 22(1):3.

Billingsfors Friluftsteater då och nu

Billingsfors. Har du nån aning om var det är? En ledtråd: Billingsfors IK var  med i allsvenskan i fotboll en säsong på 40-talet. Inga klockor ringer? Pappersbruket i Billingsfors köptes på 1950-talet av bokförläggaren Albert Bonnier. Det hjälpte dig inte? Då så: Filmen Smala Sussie spelades delvis in i Billingsfors.

(Read this post in English)

Om du ändå inte får några associationer om var detta ligger i Sveriges land, så vet ju ändå de som är kanotfantaster att om man följer Dalslands Kanal, passerar man några slussar just vid Billingsfors och lite uppströms samhället kommer man till de ganska vilda Höljerudsforsarna innan man kan paddla vidare mot Bengtsfors.

Många av er som kommer uppifrån landet kanske har noterat att ni passerar Billingsfors på väg till Strömstad om ni åker dit på semestern.

En plats som vi överraskades av när vi stannade till i Billingsfors häromdagen var den friluftsteater som man hittar här. Du kör den smala vägen mellan bruket och kanalen och parkerar vid den gamla fina representationsvillan som ligger i parken.

Billingsfors Friluftsteater 1
Ruinen efter det gamla järnbruket vid Billingsfors Friluftsteater är idag ombyggt med bland annat omklädningsrum för skådespelare.

Om du går en bit vidare över gräsmattan ser du en ruin efter ett gammalt järnbruk till höger.

Billingsfors Friluftsteater 2
Järnbruksruinen verkar vara uppbyggd av slaggrester från tillverkningsprocessen. Många av byggstenarna ser ut att vara av färgat glas.

Gå in där, så öppnar sig Sveriges äldsta ännu i bruk varande friluftsteater.

Maja Waern hette kvinnan som dirigerade bruket på 1790-talet. Vår sagesman Per-Åke Hall berättar att detta var på kung Gustav III:s tid. En tid då kultur och teater stod högt i kurs och många inspirerades av de franska kulturimpulserna.

Maja Waern reste till huvudstaden. 1792 var detta ingenting man gjorde så himla enkelt. Men när hon kom tillbaka efter mötet med kungen och teaterkulturen – då visste hon vad hon ville.  Hon lät bygga en amfiteater, och Billingsfors blev för några år ett kulturcentrum.

Billingsfors Friluftsteater 3
Amfiteaterns gradänger är byggda i sten. I 150 år låg de gömda under högar av trädgårdsavfall som dumpats här. Det var ett drygt arbete att gräva fram anläggningen på 1950-talet.

Vid vårt besök idag får vi veta att Friluftsteatern sedan sov sin törnrosasömn i 150 år. På 1950-talet restaurerades den och upplevde ånyo några intensivt aktiva år. Föll i glömska, men återupplivades på 80-talet och sedan dess har Billingsfors teatersällskap i stort sett varje år hållit teaterkonsten levande här.

Billingsfors Friluftsteater 4
Billingsfors Friluftsteater hittar du via denna skylt, här visad av artikelförfattaren

Idag – får vi också veta – finns det risk att teatertraditionen i Billingsfors hamnar i bakvattnet igen. De aktiva i Teatersällskapet börjar bli till åren. Eller finns det ungdomar som vill ta vid? Vi väntar på att dagens unga performancekonstnärer ska ta Billingsfors friluftsteater i besittning.

Isfritt – nu förtränger vi väl vintertankarna

Nu har isarna äntligen gått upp på sjön hemma. Den senaste veckan har det varit isfritt, och det är dags att sjösätta ekan. Ännu finns det dock ställen i skogen där det ligger lite snö kvar. Och i minnet dröjer bilderna av den vinter som nyss höll oss i ett grepp.

Mitt eget minne försöker nu förtränga vintertankarna. Det är ju vår! Men en sak med vintern är ändå skönt att erinra sig nu när våren tagit ordentlig fart.

Jag njuter lite extra av att minnas just de dagar när vintern vände till vår. Ibland tar våren jättekliv på bara några dagar, och jag vill gärna hålla kvar just själva övergången. Då, när kölden släpper, när de första råkarna går upp och några modiga flyttfåglar vågar ta vägen hitåt.

Just i den övergången var jag ute. Det var vid Tydjesjön vid E45-an strax söder om Tösse. Då kom där en ensam trana inflygande, gjorde några lovar över sjöisen och gick ner för landning.

Alldeles vid iskanten ställde den sig. Vid kanten av råken som nyligen öppnat sig där som strömmen är lite starkare där ån rinner ut under järnvägsbron.

isfritt 1

Där tog den rast. Det var inte isfritt, men det fanns öppet vatten. Och jag föreställde mig att den hade en lång dagsresa bakom sig. Var hade den startat denna dags morgon? Helt nyligen hade den stått i Nordtyskland, väntande på sydliga vindar. Nu var den här.

Jag hade inte min kamera med mig. Men lyckades få några bilder med mobilen genom min tubkikare. Det kallas digiskopi. Det finns utrustning för det. Jag försökte på fri hand, och det var inte helt enkelt.

isfritt 2

 

Platsen och hur den talar till oss

En nattlig bild. En barnkammare någonstans. En utsikt ut i kvällningen. Så är det varthelst man kommer – små tecken säger oss något om platsen där vi är. Om människorna som bor här nu och de som har bott här förr. Allt är en gåta. Vi kan bara gissa. Hur tänkte man? Vad ville man? Och barnet. Det som växer upp här. Jag undrar hur tankarna går i hans eller hennes huvud.

Själv ser jag mig runt i rummet och tittar ut. I morgon vill jag gå på upptäckarstråt i denna by.

Så här ter det sig i dagsljus en vårmorgon i april år 2018. Här finns en kontrast mellan  nu och då. Jag dras till den kontrasten. Hur lever människorna här nu? Och vad kan väl det gamla betyda i deras liv?

Jag dras som sagt till den kontrasten. Och ser hur det nya inramar det gamla. Och tittar noga och ser hur det nya har något gammalt och lite slitet över sig. Och hur det gamla kanske verkar ha mera energi än det nya.

Jag söker vidare och vill veta. Vad är, och vad har varit här?

Jag börjar tro att jag kan se vad som har varit. Och ja, jag läser och ser att här var maktens fundament. Kyrkan, tänker jag var inte bara tro. Det var den som genom den konungsliga makten styrde och bestämde hur människor fick tolka sina upplevelser av det heliga. Hur de fick skapa mening i livets gränssnitt mellan födelse och död.

Och vad mer?

Vi går närmare och ser. En tiondebod är detta. Tionde. Det skulle alla lämna. En tiondedel av skörden till prästen, till kyrkan. Det var medeltiden det. Den tidens skatteverk. År 1239 fälldes de träd som ännu utgör bodens timmerväggar. Och då gick ännu en del av tiondet till sockenes fattige. När Gustaf Vasa gjort reformation, gick den delen istället till Konungen.

Här fanns det lås och bom. Och nu talar dåtiden till oss och vi får betrakta det märkliga och det mäktiga, som människor kunde skapa då som nu.

 

 

 

 

 

 

 

Så betraktar vi på närhåll och på tidens avstånd. Och vi återvänder till barnkammaren mot kvällen. Och vi ser små tecken som säger något om oss och om platsen där vi är.

platsen
Utsikt mot kyrkspiran i Ingatorp utanför Eksjö

Café Repris och Nästa Destination

café repris
A.W. – Aran Wehby 24, rappare från Göteborg fångad i motljus på Café Repris med min gamla Iphone.

Sjuttio bast är jag. Och jag säger ”bast” för jag tillhör en grupp, en generation, en kultur eller vad du vill. En tid, då man sa ”jag tar tricken in till stan”, ”de kostar en å femti”. Finns vi ens, vi som gillade Povel Ramel och sjöng ”Rönnerdal han skuttar” och kunde alla verserna utantill? Ja, igår fanns vi! Alltså igår den 12 april 2018 fanns vi och vi satt – lämpligt nog – på café Repris i Göteborg. Vi satt där och samtalade med rapparen AW. Han fick nyligen ett genomslag med låten Pirater tillsammans med artisterna Wahlberg och Mick C.

Finns! När finns man? När man sitter i spelhörnan på COOP med sina generationskamrater och minns Legolas, Ego Boy och Copiad? När man hänger på Femman och lyssnar på ”mannen” och hoppas – eller skräckslaget räds – att bli rekryterad.

Det är för mycket, säger Aran Wehby. För mycket snack om skillnaderna – skillnaderna mellan Majorna och Biskopsgården. Det låter som om det inte var samma värld. Jag undrar hur de hänger ihop.

I mig hänger de ihop, fortsätter Aran och berättar om sin musikvideo Nästa Destination, som han gjorde 2016. Och han vill förklara att all skit som händer inte är det enda. Att visst finns det människor som behandlar en som luft. Människor som sviker. Människor som utnyttjar en. Men om man ser det positiva, betonar han, då orkar man att vara sig själv. Då kan man skriva poesi.

Och jag, som är sjuttio, förstår ju hur han menar. Jag ser ju positivt på mig själv, egotrippad som jag alltid är.

Men å andra sidan. Jag är uppvuxen i en familj och i en tradition som alltid vill och måste undersöka allt till botten. Så jag ser en annan sida av det positiva tänkandet. Och frågar – tror du inte att man måste vara negativ också?

Aran förstår strax hur jag tänker. Och du min läsare, hur tänker du? Finns det inte en massa, som jag måste sålla bort? Som jag måste säga nej till för att över huvud taget se mig själv mitt ibland alla krav och trender och se vad faktiskt jag vill?

Hur som helst. Jag kan mina Evert-Taubeverser utantill. Aran kan sina dikter. Vi är olika och lika. Vi sitter och pratar på café Repris.

Ellington