Rymdtorget i Bergsjön

Rymdtorget 1
Bergsjön i november (foto Ellington)

Sitter i Bergsjöns Centrum. Rymdtorget. En av Göteborgs förstäder, färdigt 1970 med bostäder åt arbetarna i den tidens expanderande göteborgsindustrier.

(Read this post in English)

Bergsjön. Tänker du på skjutningar? Jag tänkte inte på det just när jag satt där, men när jag kom hem tänkte jag på att visst var det i juni som tre män skadades i skjutningar här. På Komettorget en bit bort. Här lever människorna i en verklighet som jag inte känner.

Rymdtorget 2
Iskallt (foto Ellington)

Det är kallt ute. Sex minusgrader och vitt av snö och is. Solen lyser från en klarblå, iskall himmel. Det rör sig lite folk här. Inte någon rusch precis, men enstaka och i små grupper kommer de förbi caféet där jag sitter. Det slår mig att folk pratar lågmält här. Fyra killar i 25-årsåldern. Två väl påpälsade män i pensionsåldern. En hårt blonderad kvinna runt de 60.

Vi körde hit rätt tidigt. Klockan var halv tio när vi kom till Rymdtorget. Vi har aldrig varit i Bergsjön tidigare. Det var lite lurigt att hitta. Det kändes inte alls som att vi var nära en stad. Mer som att vi åkte ute på landsbygden.

Här bor 16000 personer.

Rymdtorget 3
En mötesplats? (foto Ellington)

Finns här några mötesplatser? Jag har tänkt sätta mig på biblioteket, men de öppnar inte än. Inte förrän klockan elva. Arletta har ett möte. Hon skulle träffa några på ett ställe som heter Pop up Office.

Rymdtorget 4
Passage mot biblioteket. Rymden lyser blå. Pop up Office på nummer 4 näst längst upp till höger (foto Ellington)

Det känns riktigt bitande att gå det korta stycket till biblioteket.

Rymdtorget 5
Bibliotekets tidningsrum (foto Ellington)

Här är också lugnt. Ingen rusch här heller. Folk som går förbi och folk som kommer in går med dröjande steg. En välklädd man i keps och glasögon väljer bland tidningarna i läsrummet. En dam i snygga kläder och leopardmönstrad sjal läser i en bok och antecknar samtidigt på sin dator. En kvinna med barnvagn går ut.

Rymdtorget 6
Några av Rymdtorgets barn har varit här (foto Ellington)

En kvinna i 30-årsåldern läser på sin minneslapp. Ett litet gäng killar sätter sig vid datorerna och en kvinna med permobil parkerar utanför. När hon kommer in pratar hon med några av dem som sitter i tidningsrummet.

Rymdtorget 7
Utsikten från biblioteket (foto Ellington)

Så är stämningen här. Jag hör dämpade röster. De kommer från en alkov med en skylt där det står ”Medborgarkontoret”. En äldre man talar ryska med en i personalen. Damen med boken och datorn tar av sig sina skor, brer ut en jacka på golvet, sätter sig på knä och böjer sig framåt med pannan mot marken. Sätter sig sen att läsa igen. Kvinnan med permobilen körde iväg för en stund sen. Nu kommer hon tillbaka. Det slår mig att hon är den enda som kommer in med bestämda steg.

Två kvinnor talar finska. Jag hör två män tala om president Mugabe. De säger att han självklart måste avgå. Jag hör svenska och längre bort hör jag något som låter som ett afrikanskt språk.

Bergsjön, måndag förmiddag i november. Snart lunchdags. Solen värmer lite nu. Dags att upptäcka var man kan äta nånstans här.

Rymdtorget 8
Lunch vid Rymdtorget (foto Ellington)

Jag hittar ett litet ställe i Rymdtorget centrum där jag får en god köttgryta med en Burek och kaffe på maten för 93 kronor.

Rymdtorget 9
Burek serveras vid Rymdtorget Center (foto: Ellington)

Burek är en kanelbulleliknande pirog med spenat och fetaost i. Jag blir mätt och mår gott. De tre unga kvinnorna som jobbar här är effektiva och trevliga.

Det är lite tätare med folk här i centret nu. Nu går de flesta raskt och man ser att de är på väg någonstans. Det är också nu som jag för första gången hör några tala med högljudda röster. Två vakter, en manlig och en kvinnlig går förbi. Medan jag dricker mitt kaffe efter maten får jag ett sms. Det är Arletta. ”Vi är klara nu. Jag går upp till bibblan”.

Rymdtorget 10
Till utlåning (foto: Ellington)

Vi strosar runt på biblioteket en stund och pratar om olika planer vi har. Arletta visar mig en boktitel som hon tycker är rolig. När vi går ut känns det kallt i skuggan av de höga husen. Ute på torget vid parkeringen värmer solen fortfarande lite. Vi kör ut från Bergsjön och kommer ner mot Göteborgs centrum genom Gamlestaden. Det var inte meningen. Men i virrvarret av trafikleder hittar vi ändå snart 45:an. Så styr vi in på kända vägar.

Ellington

En vit duva

En vit duva 1Ellington: Vad betyder det att se en vit duva?

Arletta: Varför skulle det betyda något annat än att du ser en vit duva?

(Read this post in English)

Ellington: I folktron har fåglar ibland en andlig betydelse. Till exempel det som jag hörde en gång, att om det kommer en fågel in i huset så betyder det att någon i huset ska dö.

En vit duva 2

Arletta: Jo, det vet jag. Och i visan La Paloma, är den vita duvan sjömannens själ, som besöker den älskade när hans skepp har gått under och han har drunknat i havet.

Ellington: Jag tror inte på spiritualism, det vill säga att människors själar lever vidare efter döden så att de kan besöka en eller så att man kan tala med dem.

Arletta: Men har du aldrig varit med om något sådant?

Ellington: Jo.

Arletta: Och ändå tror du inte på det?

Ellington: Jag ska berätta för dig. Det var en viktig och allvarlig händelse i mitt liv. Min hustrus bror. Det var sorgligt. Han dog i en trafikolycka. Vi åkte hem till mamman och pappan. Det var svårt att fatta att han var borta. Min svärmor gick ut i trädgården och satte sig där en stund. När hon kom in berättade hon. Det kom en vit duva flygande. Den satte sig på gräset nära hennes fötter. Där satt den och tittade på henne. Sen flög den bort. Hon sa inget mer, men vi förstod att för henne var det den döde sonens själ som kom för att säga adjö.

En vit duva 3

Arletta: Men Ellington, hur kan du då säga att du inte tror på detta?

Ellington: Men såklart tror jag att det var så.

Arletta: Men nu är du ju inkonsekvent!

Ellington: Inkonsekvent, ja. Det är jag.

 

 

 

 

.

.

Upptäcktsfärd i Gamlestaden

Vad kan man hitta i Gamlestaden i Göteborg? Gamlestadens Fabriker. Den ser vi när vi går av spårvagnen vid Gamlestadstorget. Det verkar inrymma en del småföretag nu som det ser ut på avstånd.

(Read this post in English)

SKF. Ja vi går Artillerigatan längs hela den långa långa fabriksbyggnaden, och vi ser att där finns verksamhet nu också. Svenska Kullagerfabriken. ”Kulan”. En av Sveriges allra viktigaste industrier någonsin. Hela världens industrimaskineri  snurrade på de kulorna. Men nu söker vi Per Nordbys Kafferosteri.

Först går vi fel. Vi går över Säveån, men när vi kommer till Byfogdegatan förstår vi att vi kommit fel. Vi frågar en fotgängare, och får klart för oss att vi ska följa den stora gatan på andra sidan ån.

När vi kommer till Korpralsgatan stöter vi på problem. Nummer 1 – 3 skulle kafferosteriet ligga på.

Där ligger ju Stadsmissionens secondhandbutik. Vi frågar en man som kommer förbi, men han kan ingen svenska. Nästa person vi frågar kan språket, men vet inget om den här platsen.

Det är nästan bara invandrare som rör sig här. En kille pekar och försöker hjälpa oss, men kommunikationen haltar. Men vi har tur. Brevbäraren kommer förbi och stannar sin bil för att lämna post. När vi frågar henne, vet hon förstås att Per Nordby Kafferosteri ligger på nummer 2 på andra sidan gatan.

”Jag ska dit och lämna post nu, men jag vet inte om de har öppet för besök av allmänheten” säger hon, när vi följer henne.

Men dörrarna är öppna, och när vi kommer in ser vi tre personer som kör en  kaffekvarn.  De antecknar i en loggbok och bär säckar. De är upptagna.

”Kan man få en kopp kaffe här?” frågar vi.

”Vi har ju inget kafé,” svarar chefen Per med ett leende och visar på jutesäckarna med kaffebönor. De importeras direkt från odlarna i byar i bland annat Honduras och Burundi ser vi på stämplarna. ”Men visst ska ni få en kopp.”

Så häller han upp till oss från kaffekokaren som står i ett hörn. Han städar av på ett bord och ställer fram de små fina blåvitmönstrade kopparna. Kaffet är starkt.

Vi sitter en stund och smuttar medan arbetet fortsätter och chefen försvinner någonstans.

När vi reser oss, kommer den kvinnliga förmannen fram till oss. Ser lite frågande ut, så vi presenterar oss. Ellington, bloggskribent. Arletta, som är intresserad av att man önskar en praktikant från Kulturskolan hit till rosteriet.

Second-handbutik i Gamlestaden vid Korpralsgatsn mitt emot kafferosteriet.

Efteråt tar vi en sväng in på secondhandbutiken, och när vi ska vidare visar oss en man hur vi ska gå för att komma till närmaste hållplats. Han är nog från Syrien.  Det är Bellevue som är närmast. Det är en liten bit att gå. Våra blickar fångas av en stor byggnad på höger hand.

Gamlestaden längst bort på Artillerigatan

Betong och glas och tegel. Ska folk bo här, eller är det kontor? Arkitekten har inte riktigt lyckats betona vilket.

På spårvagnen från Bellevue tillbaka via Centralen till Järntorget försöker en söt svarthyad flicka i femårsåldern muntra upp sin mamma, som ser trött ut. Flickan skojar och ler ett smittande leende. Hon tittar allvarligt på mamman och säger något som bara de förstår.

Vid Järntorget stiger vi av. Gamlestaden har smaker som vi har med oss.

Arletta och Ellington

.

.

 

Djuriskt

Arletta: Vad innebär det att vara ett djur? Vad är djuriskt? Vad vill ett djur? Ellington: Äta, sova, föröka sig. Finns det något mer?                                Arletta: Själva livet – vad är det för djuret?

(Read this post in English)

Kaja på Botaniska i Göteborg juni 2012

 

 

 

 

 

 

 

 

Arletta: Hur är det att vara en kaja?

Ellington: Vad har hon i sikte?

 

Skata i Älvängen november 2017

Arletta: Vad går livet ut på för en skata i november?

 

Kvinna i Dalsland, oktober 2017

Ellington: Vad går livet ut på för en kvinna i oktober? Och vad vill djuret i oss? Vi är ju däggdjur. Menar du så?

Arletta: Människodjuret.

Ellington: Jag tror inte att vi ska föreställa oss att djur har samma känslor som vi människor. Som kärlek och hat.

Arletta: Nej, men vi är också djur. Och jag tror vi behöver träna oss att acceptera och förstå det.

Ellington: Så vad vill djuret i oss? Äta, sova, föröka sig. Finns det något mer?

Arletta: Känner du djuret?

Ellington: Gör jag det? Djuret i mig.

Arletta: Jag är vän med djuret i mig. Är du?

Skrattmås i Umeå, juli 2012 (foto Ellington)

Ellington: Är djuret i mig vänligt sinnat?

Grävling vid berget Babels Torn, Dals Långed, juli 2012 (foto Ellington)

Arletta: Är du kanske en grävling? Bland annat.

Häst som rullar sig, augusti 2014 (foto Ellington)

Ellington: Och hästarna? När de rullar sig på rygg. Är det en sorts djurisk njutning?

Arletta: Är det typiskt djuriskt?

Ellington: Vill den något mer än äta, sova och föröka sig?

Arletta: Tror du inte det?

Kvinna, Löddeköpinge 2016 (foto Ellington)

Ellington: Och förresten – är människokroppens njutning bara mänsklig?Arletta: Våra kroppar vet också någonting om hur det är att vara häst. Det tror jag.

Vanlig svensk skogssnigel, vit variant, Edsleskog juni 2015 (foto Ellington)

Ellington: Vad vet en snigel? Om skönhet och estetisk njutning?

 

 

Arletta: Vad vet  händerna om estetik och skönhet. Och vad säger de om vår mänskliga och vår djuriska sida?

 

Oidentifierad insekt på blått biltak, Värmlandsnäs 2013 (foto Ellington)

Ellington: Vår djuriska sida? Tror du att människan kanske har ett insektsjag någonstans i sin biologiska struktur?

Medelålders kvinna i Sankt Petersburg, 2017 (foto: Linda Luhse)

Arletta: Har jag det – ett insektsjag i kroppen?

Kvinna, 53 år, Skåne 2017 (foto Ellington)

Ellington: Ett insektsjag?  Vad vill det djuret i mig?

Arletta:  Kan du höra?

Ellington: … jag lyssnar …

.

.

 

.

 

.

 

Att smaka livet: en göteborgsupplevelse

Den här bloggen är en kombination av foto, historia, berättelser – allt från Ellingtons och Arlettas personliga perspektiv. Idag plockar vi ut en bild, som speglar en fräck Göteborgsupplevelse som kom i vår väg en dag nyligen. Ellington tog den med sitt normalobjektiv tvärs över en bred trafikerad gata. Killen gjorde tummen upp. Livskänsla i stadsmiljö.

OBS! Kolla gärna nedan. Läs fotografen Otto von Münchows kommentar till bilden.

göteborgsupplevelse
En smak av livet (foto Ellington)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

P.S.

Fotografen Otto von Münchow öppnar ibland en sida på sin blogg dit man kan skicka sina foton och få feed-back och kritik i syfte att utveckla sig som fotograf. Under oktober månad hade han den sidan öppen och bland många andra skickade Ellington in ovanstående bild i hopp om en kommentar, vilken nu har kommit. Det kan vara intressant för dig som läsare att ta del av hans kommentar. Gå också gärna till Ottos blogg och övriga deltagares bilder. Länk finns längst ned på denna sida. Så här skrev Otto von Münchow om Ellingtons bild:

”A photo full of exuberance, a delightful moment captured with presence of mind. We can feel the joy of the trampoline jumper, who gives way to the feeling of weightlessness and free fall. It all shines through by the hand gestures and the overly bent backwards head as well as the expression in the face (which is a little hard to decipher, however). The photographer had to react instinctively to capture this moment—no time for deliberation or reflexion on how to shoot, compose or leverage technique. The photo lives in its spontaneous expression. It doesn’t matter that the light is a little bit harsh. It doesn’t matter that the background and even the foreground is a little messy, since the moment and the content—the story—is so strong. In fact, I really appreciate the juxtaposition between the jumper’s arms reaching up into the sky and the masts of the sailing boats in the background. They play up against each other, and add depth to the story. It’s as if the boy is sailing away on the freedom from gravitation, for a split second at least. One thing could maybe have strengthened the visual component of the story. If the photographer had bent down in the moment of capture, the feet of the boys would have been cleared from the bushes along the shoreline. It would also have increased the feeling of height from the jump itself. It might have made the connection between his arms and the masts stronger as well. But again, this is a spontaneous moment and that is what makes the photo stand out. It’s not easy to get it all perfect then—and maybe perfection isn’t even desirable. On the contrary, imperfection enhances the spontaneous feeling…”

Ellingtons svar:

Arletta Ellington says:

November 10, 2017 at 23:17

”Great thanks Otto! I particularly appreciate your critical points and your observation about the jumper’s arms and the masts of the sailing boats. Yes, I could have bent or even lain down to clear the feet off the bushes. I didn’t think of it then, but what you say gives me a lot of thoughts of how I can work with my own position visavis the object.

And yes, of course this was as spontaneous a moment as could be. At the same time I have had this picture in my mind for years. Ever since I saw the 2500 year old rock carvings at Tisselskog a few miles from where I live – picturing two acrobats making somersaults in a religious procession. But I never thought I’d come across this phenomenon like I did!

Ellington”

Otto von Münchow Picture Critique 3

Kolla också gärna var Ellington fick inspiration till den här bilden

.

 

Institutioner – är kulturinstitutioner något att drömma om?

6 kvinnor och 9 män. Tre personer över 50, annars är de yngre, mellan 26 och 39 uppskattningsvis. De har samlats hos Teater Skogen nära Masthuggstorget i Göteborg. Ska diskutera institutioner. Och drömma. ”Kan vi drömma om institutioner” har Johan Forsman skrivit i annonseringen om denna diskussionskväll.

(Read this post in English)

institutioner 4Johan är konstnärlig ledare för Skogen och tillsammans med bl. a. Joel Nordström, dramatiker och dramaturg på Göteborgs Stadsteater arrangerar han detta diskussionsforum dit intresserad allmänhet inbjudits.

Institutioner. Varför vill man, varför behöver man diskutera om institutioner? Och hur realistiskt är det att tänka sig att människor har drömmar om hur institutioner ska fungera?

Alla de närvarande har erfarenhet av att arbeta med kultur. På ett sätt kan man säga att diskussionen börjar trevande. Men det är med mycket kunskap och erfarenhet i botten man trevar och söker efter det som kan vara centralt att tala om. Det är erfarna konstskapare och kunniga kulturorganisatörer som möts här.

institutioner 3

En öppning blir det när Johan nämner varför kulturinstitutioner skapades till att börja med. Han nämner Stadsteatern i Göteborg och British Museum i London som för att antyda allmängiltigheten. Och det blir tydligt att ett diskussionsspår kan vara de mål och syften dessa kulturinstitutioner skapades för, och vilka mål och syften dagens kulturinstitutioner kan ha.

Målet låg i tiden när de stora kulturinstitutionerna skapades. Det var tider av nationsbyggande, och en viktig del av deras syfte var att bidra till skapandet av nationell identitet.

Det är John som säger detta. Joel från Stadsteatern hakar på tanken och säger att institutioner idag ofta är ganska ihåliga i sitt grundläggande syfte. Man kan ha som mål att skapa lokal identitet, men ofta är syftet ganska svävande, menar han.

Nu i efterhand ser jag att det var just här som den till synes ganska trevande diskussionen började hitta sin kärna. Målet då låg i tiden. Vad ligger i tiden idag?

Är det så man får börja drömma nu – om institutioner för vår tid? Den ena efter den andra berättar deltagarna om exempel på kulturinstitutioner i närtid som de sett växa fram. Två saker börjar synas. Det startar ofta som mötesplatser kring ett specifikt behov hos individer. När mötesplatsen blir en institution, då kommer samhällets och andra gruppers mål och drömmar in i bilden.

Miriam, som studerar på Kulturverkstan i Göteborg berättar om sin tid på ett kulturcenter i Leeds som startat som ett fotocenter för kvinnor på 80-talet. Kvinnorna behövde bearbeta sin utsatthet i samband med att en seriemördare härjade i staden. De var osäkra på mål och syfte idag. Det ursprungliga målet var uppfyllt. Nu var det nya människor som drev verksamheten.  Nedläggning eller förnyelse stod på agendan.

Klas studerar konsthistoria. Han tar upp ett exempel från f.d. Tjeckoslovakien, där en konstnär startade en privat, hemlig fiktiv organisation, som trots att den inte egentligen existerade i verkligheten kom att diskuteras i slutna sällskap och på så sätt fick betydelse för konstnärer som ville tänka fritt i ett totalitärt system. Vad händer med en sådan här företeelse när systemet fallit?

Joel berättar om den starkt vänsterorienterade kulturmötesplatsen Cyklopen i Högdalen utanför Stockholm. En verksamhet som ständigt utmanade rådande samhällsmönster. Huset man byggt blev förstört i ett nynazistiskt brandattentat. När Cyklopen byggs upp igen, diskuterar man ifall det går att bibehålla ett utmanande förhållningssätt om man tar emot samhälleligt stöd. Med stöd från myndigheter och frivilliga omskapades det till ett kulturhus.

Lea, som är här som stipendiat på Skogen, är koreograf och arbetar som dansare och danslärare ute i Europa. Hon nämner exempel från Bern där informella kulturella mötesplatser för ungdomar med en salig blandning av flyktingungdomar, vanliga schweiziska medborgare, knarkförsäljare och kulturutövare på något sätt skapat en öppenhet med en alternativ ”Punk Vibe”, som stadens invånare trots allt tycker om och vill värna. I Berlin försöker liknande mötesplatser skapa kontakt med lokalbefolkningen för att leva vidare.

Vilka är de samhällsbehov som till att börja med skapar dessa ofta spontant uppkomna mötesplatser? Vilka uttalade och outtalade mål finns med i bilden när de sedan blir till institutioner?

institutioner 1I diskussionen är frågor som dessa i sin linda. Karl-Oskar ger dem näring då han jämför med den idag ganska otrendiga Folketshusrörelsen, som startade kring bland annat ett behov av en alternativ kunskapsproduktion hos framför allt landsbygdens och bruksorternas arbetare.

institutioner 2

Själv hade jag en sista fråga. Jag tänkte – människor behöver få lov att vara avvikande, oliktänkande; ett samhälle, ett system behöver oliktänkande, avvikande tankar för att utvecklas.  Jag frågade – Vilket utrymme och vilka gränser finns för detta i dagens nya och gamla kulturinstitutioner?

Samtalet närmar sig den utmätta tiden för kvällen. Vad krävs för att veta något bestämt om mål och syfte i dagens kavalkad av kulturella institutioner? Tillbakablickarna ger en antydan om att tidigare kulturinstitutioner vuxit ur skilda behov och viljeyttringar i tiden och i samhället. Att känna tidigare perioders kulturella mål är att känna den tidens samhälle, den tidens samhälleliga behov och strävanden.

Om det är så, då klarnar agendan för en diskussion om mål i dagens kulturliv. Vilka ouppfyllda kulturbehov har dagens människor?

Och hur får vi veta det? Vi försöker ställa oss ett ögonblick på distans och betrakta dagens kultur i ett utifrånperspektiv. Vilka kulturella behov finns bland människor idag? Idag – i dagens föränderlighet? Och vad behöver samhället för att fortsätta vara ett samhälle? Det är kanske några av de saker som vi – vi som sitter och samtalar om detta – behöver undersöka.

Ellington

.

Teater Skogen i Göteborg

Svamp

Denna höst har det varit lätt och roligt att hitta svamp i skogen.  Arletta och Ellington är inga mykologiska experter. Inte på långa vägar. Men Ellington plockar förstås hem kantareller, trattkantareller och trumpetsvampar. Han vågar sig även på Stensopp (Karl Johan), smörsopp och blodriska. Men där är det stopp.

(Read this post in English)

svamp 1
Att detta är vanliga kantareller, det är både Arletta och Ellington helt säkra på, så dessa får åka med hem till stekpannan (foto Ellington)

Arletta är mer skeptisk och litar inte på sina kunskaper om svensk svamp. Men man måste ju inte äta allt man ser. Med sin skarpa blick för allt skönt och vackert, hittar hon snart ögongodis i mossiga diken och gömda snår.

svamp 2
Om detta är en trattkantarell eller en trumpetsvamp, det kan Arletta och Ellington inte avgöra, men de vet att den är god och ätlig, så den tas också med hem (foto Ellington)

Ellington och Arletta njuter båda av färger och dofter i skogen denna höst. Arletta har förmågan att njuta ohejdat av det okända. Det gör även Ellington, vars drift att också söka fakta ibland tar över.

Kanske är det så att i Arletta och Ellington möts två skilda sinnelag. Det konstnärligt njutande och kreativa möter det vetenskapligt kreativa och forskande. Så medan Arletta sätter sig och suger in bildernas skönhet när de kommer hem, så slår Ellington upp Artportalens bildsidor och försöker hitta vilka sorters svamp det är de sett. Sen hjälps de åt att tillreda svampomelett eller risotto.

svamp 3
En blodriska. Det är han säker på, så den lägger Ellington i korgen (foto Ellington)

Här visas några bilder från en skogsvandring Ellington och Arletta gjort i höst. Du läsare som är mer svampkunnig än dem får gärna bidra med din kunskap om du kan identifiera de olika sorters svamp de fångat på bilderna. Ellington har försökt, men är osäker på flera.

 

 

 

svamp 4
Nu börjar svårigheterna. Läcker riska säger Ellington, men den får stå kvar i mossan (foto Ellington)
svamp 5
Giftkremla tror Ellington. Men den ser smaklig ut, skrattar Arletta, som dock litar på Ellingtons omdöme (foto Ellington)
svamp 6
Är det en Rättikhätta? Oavsett, så tilltalar den både Ellingtons och Arlettas estetiska sinnen. (foto Ellington)
svamp 7
Här stod Arletta och Ellington länge. Och det var inte frågor om artbestämning, som fick dem att häpna. Men kanske det är en Blåmusseron? (foto Ellington)
svamp 8
Denna vita skönhet och dess två syskon i bakgrunden lyckades förbli anonyma (foto Ellington)
Kan man äta den här? Då har vi mat för en vecka. Är det en jätteröksvamp? (foto Ellington)
svamp 9
Fin frisyr! Kan det vara Lökspindling? (foto Ellington)
svamp 10
Det finns något som heter Skörkremla (foto Ellington)
svamp 11
Namnet Violettfotad Slemspindling – har du hört det förut? Heter den så? (foto Ellington)
svamp 12
Blek fingersvamp? Eller Kandelaberfingersvmp? (foto Ellington)
svamp 13
Okänd sort (foto Ellington)
svamp 14
Finns det ens sådana här svampar? (foto Ellington)
svamp 15
Denna kände vi båda igen (foto: Arletta)

Det blev en god svamprisotto. Arletta och Ellington hittar snart nya utflyktsmål. Eller hur?

.

Photography and what it makes us see

Otto von Münchow is a Norwegian photographer, living in Seattle, USA. He travels a lot, both far and near, trying the limits of photography as a medium for communication. Otto writes books and makes workshops where he helps others developing their communication skills in photography. In his blog In Flow, he publishes photos of his own and tells  – often from an everyday perspective – about experiences close to his heart. He also has an extraordinary talent, discussing issues of theory in a very practical and easy way.

(Läs inlägget på svenska)

On his blog In Flow I read a post that interested me a lot. It was on April 11, 2017. I give a link below, for you to read it if you like. It’s about photography how it shows what we otherwise do not see.

The blog post discussed.

There was one sentence that caught my attention: ”any moment holds infinite possibilities for creating strong and engaging photographs. Maybe – or surely – you don’t always see them, but someone would.”

When I read this, a thought came to my mind:

photography 1
(photo Ellington)
photography 2
(photo Ellington)

Ellington to Otto von Münchow Apr 11, 2017

Isn’t it in the nature of perception? To make a grid for seeing things in familiar ways, and to sort out what’s not necessary for immediate survival. Which is how we create the comfort zone that helps us go about our daily business without unnecessary effort. Of course there’s nothing wrong in relying on such everyday vision most of the time, as long as you’re aware of the fact that this isn’t all there is – and as long as you’re enough awake to notice when there’s something new coming into view.

I think it is my reliance on those habits of vision that makes it such a thing of beauty when I happen to step out of these doors of perception to see appearances great and small that are usually shaded or hidden from my sight. A source of beauty, yes! But being thus awake and prepared for the extraordinary – isn’t that an ancient capacity for survival too? And perhaps also for experiencing the universe in a grain of sand.

 

Reply, Otto von Münchow to Ellington Apr 11, 2017

In trying to survive in a world full of inputs we need our brain to be able to sort out every bit of information that we take in, and do it quickly. For that reason we don’t “notice” what isn’t necessary to relate to. As a photographer, though, I need to take notice of what we usually don’t need to compute.

 

Reply, Ellington to Otto von Münchow Apr 12, 2017

And isn’t it highly interesting, Otto, how our consciousness works in sorting out what seems unnecessary for the moment. As I experience it, no single “sorted-out” piece of information is ever scrapped, but stored. Whenever there’s a new or unknown input, the brain (my brain) scans through the almost infinite storage of received information to find whatever there is to help you identify what you see. Such identification, I think, involves some guesswork, which makes our pictures of reality a mixture of fact and fiction. I’ve been accused of being a nihilist by people thinking this means I do not believe in truth. I’m nothing of the kind, I’d say. Just that all facts and truths need to be tried and explored again and again.

 

Reply, Otto von Münchow to Ellington, Apr 12, 2017

And truth, what is that in the end? For one I don’t believe in one absolute truth, it all depends on the eyes and the context.

 

Reply, Ellington to Otto von Münchow, Apr 12, 2017

And then, I wouldn’t take it as an ABSOLUTE truth that ALL depends on the eyes and the context. I need to think a bit more about this, because I do not want to say something now that’s not grounded on rigorous reflection and analysis.

However, what I want to say about truth is perhaps already there in the phrase “rigorous reflection”. Because although it is true that all depends on context and perspective, it is the rigor with which this dependency is tested that decides whether we come up with truth or just with a relativism.

And, Otto – back to the beginning of this thread: what, if anything, would all this teach us about photogaphy?

 

Reply, Otto von Münchow to Ellington, Apr 12, 2017

As far as I can see, photography can help us open up our eyes to the world around us. At the same time whatever we capture isn’t all that we are able to perceive, the world is infinitely richer, and all of this richness is there whether we photograph it or not.

photography 3
(photo Ellington)

.

Den nakna sanningen om Annedal, Haga, Majorna, Masthugget.

Vi fick ett svar på vårt inlägg där vi samtalade om Haga. Det är Marja, som tycker att vi missar något av den nakna sanningen. Hon berättar: ”Jag kom till Göteborg på 60-talet. Bodde i Majorna först med utedass. Tvätta sig fick man på Vallhalla eller badet på Djurgårdsgatan. Man köpte gaspoletter i mjölkaffären. Hade en oljevärmare som rykte sot. Bodde även i en rivningslägenhet i Masthugget. Man sade (skrek) till mig att det inte finns lägenheter ens för oss själva sa de …. Man tog bort mitt barn och vi behandlades illa. Tyvärr någon romantik fanns inte i det”. Så skrev Marja i sin kommentar.

Kan vi se detta som det faktiskt var? Store Backegatan i Masthugget ca 1940. Bilden fotad av Ellington på en utställning 2013 i Masthuggskyrkan.

Jag berättade för Arletta om mina erfarenheter av att bo i ett av Göteborgs rivningsområden 1969-71. Det var i vårt blogginlägg tidigare denna veckan. Det enda jag nämnde, som snuddar vid det som Marja upplevde var att en vän till min pappa tyckte det var bra att sådana råtthål och sjukdomshärdar som Haga skulle rivas.

Jag nämnde alltså inte utedassen på gården i Annedal där jag bodde. Utedassen, som ofta inte gick att använda eftersom latrintömningen endast fungerade sporadiskt. Jag nämnde inte den drogpåverkade unga kvinna som jag såg gå bärsärkagång utanför Snickargatans livs och som gav en sjuårig kille en örfil han inte förtjänat, vilket skickade honom som en vante in i väggen.

Inte heller nämnde jag den okända 18-åriga tjej som knackade desperat på dörren till min brors lägenhet på Västergatan en natt. Hon behövde gömma sig – om det var för en rasande sexkund eller en hembrännare som inte fått sina pengar. En före detta helylleflicka från Tjörn, vars första fråga när allt lugnat sig var: ”Vill ni ha samlag?”, och som när hon fick nej tack till svar, satte sig i ett hörn och berättade att hon älskade Evert Taubes Eldarevalsen och gärna skulle bjuda på kokta grisknorrar och vitkålsstuvning på söndag. Henne såg jag några kvällar senare bli upplockad i korsningen Snickargatan – Carl Grimbergsgatan i en limousine med vita lädersäten. Jag hörde några rykten sen att hon skulle ha tagit livet av sig, och någon påstod att hon flyttat tillbaka till Tjörn.

En annan sak jag inte nämnde var den polisman som kom och ville låna vindsnyckeln och bad att jag skulle följa med honom och visa vad som fanns på vinden. Vi hittade inget misstänkt, och detta var i sig inget minnesvärt. Minnesvärt var istället det gäng i läderstövlar och skinnjackor som jag nästa dag såg från mitt fönster när de marscherade in i min port. Mot min vana hade jag låst dörren till min lägenhet, vilket kanske var min smala lycka när det visade sig att hela gänget stövlade upp till min ingång och började rycka i dörren hotfullt ropande på mig att minsann komma ut.

Detta var 1970, när få av de gamla arbetarfamiljerna bodde kvar i området. Tvärs över svalen bodde en 101-årig dam, vars 80-åriga dotter jag ibland talade med. Den gamla damen dog samma dag som hon skulle flytta till ett äldreboende.

Under min tid var det annars mest studenter, några konstnärer, en del yngre varvs- och hamnarbetare plus några vinddrivna existenser som bodde i Annedal. Inte så få unga familjer hade sin första egna lägenhet här också.

Det Marja berättar från Majorna och Masthugget är några år tidigare än 1969, när jag först kom till Annedal. Visst fick jag gå på toa hos brorsan, som hade WC vid Västergatan. Visst fick jag gå till Studentkåren för att duscha och visst fick jag också köpa gaspolletter i butiken på hörnet Västergatan  –  Snickargatan. Jag fick också bruk av det jag lärt mig under mitt år som brandman, när min fotogeneldade varmvind blev övertänd och brann med lågor som slickade taket i mitt rum. Utan mina släckningskunskaper hade det mycket väl kunnat resultera i att hela kvarteret brunnit ner.

Men hur var det för Marja? Medan jag kunde ta tåget hem till föräldrarna en dryg timmes resa bort, så var hon utlämnad till sig själv utan livlina. Så mötte hon det så kallade Folkhemmet. Hon berättar att hon var en skötsam flicka. ”Där jag bodde var det lugnt” berättar hon. ”Inte alls några fyllon eller knarkare”. Ändå var Folkhemmet, för henne, ”en sluten ’rörelse’; inga invandrare fick komma in”. Kanske var det detta som gjorde skillnaden. Och en sak till som Marja blev föremål för och som jag slapp. Som en av den tidens arbetskraftsinvandrare var det så här hon blev bemött: ”Man tog nyttan av dem, men gav bara agg tillbaka.” Nej, det fanns ingen romantik i det.

Haga idag – den nakna sanningen eller en romantiserad illusion?

Det här ska jag också tala med Arletta om.

Ellington

.

 

.

Haga nu och Haga då

Arletta: Det är så kallt i huset idag. Du får inte bli förkyld igen. Jag håller på att läsa om Haga. Kom så går vi in till mig. Känn! Det är bättre här.

(Read this post in English)

Ellington: Det är varmt och gott.

Arletta: Berätta för mig vad du vet om Haga. Så ska jag göra iordning något gott åt oss under tiden.

Haga 1
Haga 2017

Ellington: Haga. Vi åt ju lunch där förut idag.

Arletta: Ja, och där har vi ju sovit över hos Kurt. Har han bott där länge?

Ellington: Ja, jag minns när han flyttade in där. Det var kanske 1970 ungefär.

Arletta: Man ser lite hur det kunde vara förr där på gården och i trappan.

Ellington: Du vet, då på den tiden var det mycket som hände i Haga. Myndigheterna ville riva och bygga nytt, men många som bodde där ville ha Haga kvar som det var med små affärer, små verkstäder och bostäder. Och som kulturminne.

Arletta: Vad var bakgrunden till det?

Här ses Ellington utanför porten till Snickaregatan 23 i Annedal, där han bodde sept 1969 – mars 1971.

Ellington: Jag kände ju många som bodde i Haga kring 1968 och fram till -71. Då bodde jag själv i rivningslägenhet i Annedal. Och det var fint att bo där tyckte jag. Kakelugn i lägenheten, små fina butiker längs gatan. Vedhandlare, matbutiker, små matställen där de serverade god husmanskost – stekt salt sill med löksås och potatis, fläskpannkaka med lingonsylt, ärtsoppa på torsdagar.

haga 5
Arletta bjuder på Mango

Arletta: Här får du lite mango. Ta det som jag har skurit upp i skålen. Det är till dig. Jag skär direkt från mangon till mig. Hur hade det varit att bo där tidigare, i Haga till exempel. Hur var lägenheterna då?

Paradisgatan i Masthugget 1942. Här bodde Ellingtons föräldrar. Dessa hus revs i början av 1960-talet.

Ellington: Min mamma och pappa bodde i Masthugget precis 30 år innan jag bodde i Annedal. 1939-42. Vid den tiden hade Haga 13 000 invånare. Jag tror det var jobbigt att bo där då.

Arletta: Det var väl väldigt trångbott med så mycket folk på det lilla området.

Ellington: Lägeheterna var enkla och dåliga. Det var faktiskt slum. Jag minns en diskussion med en av min pappas vänner, och han var glad att man planerade att riva Haga. Han kallade det ett råtthål där man blev smittad av TBC, och det var skönt att få bort det tyckte han.

Haga
Hagabadet 2017. Nu exklusiv spa-anläggning. Då, 1876, en del i satsningen på ”befordran av snyggheten, sundheten och hälsovården” i en arbetarstadsdel.

Arletta: Jag läste om den här familjen Dickson. De var rika och ville förbättra arbetarnas villkor. Men det var väl tidigare?

Ellington: De och några andra rika familjer var mecenater i Göteborg och i Haga var de aktiva. De byggde Dicksonska folkbiblioteket där. Detta var på 1880-talet, och de startade en Arbetarförening då också.

Arletta: Men det var väl inte det som blev fackföreningen?

Ellington: Nej, det var konkurrens mellan den Dicksonska liberala arbetarföreningen och fackföreningarna som inspirerades av Marx.

Arletta: Jag läste att det var en arbetarledare som hette August Palm på den tiden, men han fick inte ha möte i det Dicksonska huset.

Ellington: Nej, han var radikal och fick hålla sitt arbetarmöte nån annan stans i stan. Men Haga blev ändå ett riktigt centrum för den socialistiska arbetarrörelsen. På Bergsgatan startade man Folkets Hus, med den socialdemokratiska tidningen Ny Tid. Man hade ett socialistiskt kvinnoförbund där också. Och på Sprängkullsgatan startade socialisternas ungdomsförbund och deras nykterhetsförbund Verdandi ett Café med en egen tidning som man kallade Stormklockan.

Arletta: Var det en alarmklocka för en ny tid som skulle komma?

Ellington: Min pappa, som blev författare, publicerade sina första dikter i Stormklockan.

Arletta: Var detta ungefär vid samma tid som ryska revolutionen?

Ellington: Min pappa skrev senare – det var på 30-talet. Men vid ryska revolutionen 1917 hände det stora saker även i Haga. Det var stora hungerupplopp i Haga. Liksom i hela Sverige. Folk svalt för att mycket mat exporterades. Till Tyskland. Min hustrus mormor berättade om det året. Det var enda gången i sitt liv som hon begick ett brott. Hon stal en limpa bröd i ett bageri. Det var i Göteborg 1917.

Arletta: Men det var något med Stormklockan 1917 läste jag. Vad var det?

Ellington: De som var med i ungdomsförbundet Verdandi och som gav ut Stormklockan, de tog ställning för kommunisterna i Ryssland. De ville att de fattiga skulle ta makten ifrån de rika i Sverige också.

Arletta:  Men det blev ingen revolution här.

Ellington: Den socialdemokratiska arbetarrörelsen sprack då. De som ville förändra samhället i samförstånd med de rika lyckades få med sig majoriteten.

Arletta: Allt detta hände väl inte bara i Haga?

Ellington: Nej …

Arletta: Men jag förstår att det var mycket som hände där. Folkhemmet var väl en tanke som började på ett sånt här ställe. Och när vi pratar om detta, så känns det som att minnet av det som hände liksom lever kvar i husen och gatorna och inne på gårdarna. Jag kan tänka mig vad som rörde sig då i alla de människornas tankar här.

Ellington: Och vet du vad som rör sig i mina tankar nu? Jag ska upp tidigt i morgon bitti och köra hem. Tack för i kväll, Arletta. Det var varmt och gott här inne hos dig. Jag går och lägger mig nu. Jag tar på mig sockar och ett extra täcke så blir det nog bra inne hos mig också.

Arletta: Godnatt, Ellington. Det är 100 år sedan ryska revolutionen. Hör du någon stormklocka?

Ellington: Nej …

Arletta: Inte i Haga i varje fall.

.

.