Kyrkspiror och andra landmärken

Häromdagen tog vi en promenad i Göteborg. Det var en kall och skön dag. Ingen blåst. Blå himmel. Jag hade just kommit ner till stan. Kört i drygt två timmar. Landat vid Järntorget. Knappt hade jag satt mig på mitt stamfik när det kom ett sms. ”Är du framme redan. Jag kommer nu. Var är du?”

(Read this post in English)

Arletta hade haft en härlig morgon. Berättade för mig om allt som hänt. Nu ville hon gärna promenera innan vi skulle ta lunch. Inte förrän klockan tre hade hon ett arbetsmöte.

Vi gick genom stan i centrum. Det var mycket att avhandla, men vi skojade mest och roades av varandras olika möten med människor.

Plötsligt visste vi inte var vi var. Vi hade gått och pratat utan att kolla var vi var någonstans. Men Göteborg är fullt av landmärken. Rakt framför oss låg ett sådant. En kyrka.

landmärken 1
Så många spiror. Så många hörn och vinklar.

Ellington: Varför bygger människor på detta viset? Jag tycker att den här kyrkan ser ut som om den egentligen låg i ett annat land.

Arletta: Ser du djurfigurerna där uppe.

Hon pekar bland alla tinnar och torn och vinklar och hörn.

Ellington: Djurfigurer?

Arletta: Ser ut som något jag såg i London. Gargoyles!

landmärken 2
En demonstration av arkitektonisk ingenjörskonst

Ellington: Jag ser dem nu. De som sticker ut där i nederkanten av den stora spiran. Men vet du! Varför bygger man så här?

Arletta: Men titta! Det är ju hundra torn! Stora och små. Ser du vart de sträcker sig?

Ellington: Ja. Mot himlen.

Arletta: Kan du föreställa dig hur det är att tro på en Gud, Ellington?

Ellington: Ja. Jag är ju liten och ensam och rätt hjälplös i världsalltet. Och många blir rädda när de ser att de är ensamma i universum.

Arletta: Många? Inte du då?

Ellington: Ärligt talat, jag vet inte. Jo, jag känner mig ensam ibland. Och det är tråkigt att jag ska dö.

Arletta: Kan du föreställa dig då hur det är att ha en Gud som du tror på?

Ellington: JA! Men … vad har det med den här enorma kyrkan att göra?

landmärken 3
Pekar mot himlen

Arletta: Det är kanske alla människorna som hjälper varann att sträcka sig mot sin Gud.

Ellington: Det känns som en lögn.

Arletta: Menar du att människor inte kan hjälpa varandra.

Ellington: Det är klart att vi kan. Men när jag ska dö, då är jag ensam.

Arletta: Även om jag håller dig i handen?

Ellington: Ja! Missförstå mig inte nu. Det är skönt och bra att i den stunden veta att du finns och att du klarar ditt liv och har det bra. Då kan jag gå ensam och möta döden.

Arletta: Mår du inte bra, Ellington?

Ellington: Jo, jag mår bra, men den här kyrkan …

Arletta: Den är vacker!

Ellington: Ja … men den skrämmer mig också.

landmärken 4
Ett av våra landmärken

Arletta: Ser du var vi är nu?

Ellington: Ja, därborta ser jag Sjömanshustrun. Ett av våra landmärken. Då hittar vi.

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.

6 reaktioner till “Kyrkspiror och andra landmärken”

  1. Religionen var ett effektivt maktvapen för att hålla människor i schack förr i tiden, men det används fortfarande i flera sekter. De flesta kyrkbyggen som byggdes för flera hundra år sedan är enorma med vacker arkitektur. Anledningen att man kunde bygga så pass stora och dyra kyrkor var med all säkerhet att människor jobbade gratis i religionens namn. Ungefär som ”frivilligt slaveri”. Men idag får vi njuta av deras skönhet, och ingen tänker nog på hur dessa stora och fina byggnader byggdes. Ett av de största exemplen är Ulmer Münsterkyrkan i Tyskland. Det tog över 500 år för att den skulle färdigställas, men det var för att materialet kostade pengar, och sedan är det ett oerhört mästerverk, sett både i ingenjörskonsten och byggnadsmässigt. Otroliga byggnader de kunde bygga förr i tiden med tanke på kunnande och teknik. Hantverk, i alla yrken, är ett utdöende arbete, vem vill smutsa ner händerna idag? Jag gör det gärna i min branch som svetsare och konstruktionsbyggare i verkstadsbranschen. 😊

    1. Jag tycker allt att det finns ett gryende intresse för hantverksyrken. Det blev ett bakslag när man tog bort högskolebehörigheten på gymnasiernas yrkesprogram. Men om det återinförs kommer nog intresset för hantverksyrkena att förbättras. Inget konstigt att även ungdomar med praktisk läggning vill kunna förkovra sig med högskolebehörighet.
      Ellington

  2. But the church is indeed beautiful! I loved the architectural style.

    BTW, just asking, ever wondered why most of the places of worship, that is, temples, churches, mosques, pagodas, synagogues are beautifully built? They have intricate carvings, exquisite designs and some of them are architectural marvels. I really wonder…

    1. Thank you Maniparna for asking this question. I would think the beauty of places of worship is created in celebration of the deity. Human beings excel in their god-given creativity, and it fills us with happiness, empowerment and awe to see what god (or nature) enables us to create.
      The enormity of some buildings of worship also expresses, I think, an impulse of worldly power. A power that is political in the sense that it seeks to control believers and their experience of what is holy.

      The excelling creativity gives me inspiration. The controlling aspect scares me.
      Ellington

      1. Sometimes – within the controlling impulse – there may also be an impulse of hubris. Did you read William Golding’s novel The Spire? Many associations there about why we worship by building high.
        Ellington

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *