Kråkor i stan

På Café Materían vid Pusterviksgatan mitt emot biograf Draken i Göteborg. där har jag mitt stamlokus. När jag besöker Göteborg, går jag nästan alltid dit. Där sitter jag och skriver, och där händer det att jag träffar folk jag känner. Där kan jag sitta och dricka min ingefärsshot eller min cappuccino. Där kan jag prata ett par ord med personalen, som numera vet vem jag är och frågar hur det varit sen sist om jag inte varit där på en vecka. Jag  tittar ut genom fönstret, ofta med oseende ögon medan tankarna går. Ibland fångas min blick av någon förbipasserande. Ibland dras den till kråkor och trutar som svischar förbi och ibland landar, när de hittar något ätbart.

Utblick mot Järntorget med gatstensmönster i förgrunden

Idag har de visst hittat något. Ofta är den nån varmkorv eller liknande som någon råkat tappa. De plockar upp det mesta, och ibland kan det bli gräl om en brödkant. Men vad är det de har hittat nu då?

Gråtruten har skrämts bort av någon förbipasserande och det är kråkan som avvaktar . Visst är det en fjäder sm sticker upp där.
Kråkan är modig och närmar sig. Antagligen hungrig som bara den.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Något har hänt. Det är en duva. Den är helt död.

Här hävdar kråkan äganderätten
Passar på att smörja kråset medan man får vara i fred

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu blir den mat.

Nu får de försöka samsas

Snart återstår det inte så mycket. Stadens kråkor håller staden ren.

Ellington

 

.

 

 

 

 

 

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.

8 reaktioner till “Kråkor i stan”

    1. Jag önskar att jag kan se livet som det är, utan önsketänkande.
      Ellington

    1. De här vardagsdramatiska tillfällena, som kommer och snabbt försvinner – då är jag glad att jag i alla fall har telefonen att fota med när kameran blev kvar hemma.
      Ellington

  1. Kråkor, som ju tillhör familjen, kråkfåglar, hör till de intelligentaste fåglarna. Vi har många råkor här i Kristianstad, och jag är väldigt imponerad av deras uppfinningsrikedom. Naturum har 4 fågelbord uppsatta i en femstammad björk. Råkorna hoppar upp på en gren på trädet, jäms med ett av fågelborden, sedan hoppar den över på fågelbordet så det tippar så att maten hälls ut, och voila, de har en stor buffé på marken!😊 Tycker att alla kråkfåglar är vackra, skatan har underbara blåskimrande färger på ryggen, inte många som lägger märke till det för det är ju ”bara” skator, inget de flesta lägger märke till.

    1. Ja John, om skatan hade varit lika ovanlig som till exempel härfågeln eller blåkråkan, så hade den uppmärksammats som en skönhet utöver det vanliga. Nu är den vanlig, så man måste titta till lite extra för att uppfatta dess skönhet. Så är det kanske med det mesta. Även med människor i ens närhet. Eller hur?
      Ellington

      1. Man blir ”hemmablind” på sådant man tar för givet, som finns omkring oss. Som jag tror jag nämnt tidigare, så finns ön, Hanö, i Sölvesborgs kommun där jag är uppväxt. Det är ett Mecka för vissa, för mig är det inget speciellt, har varit där en gång bara!

        1. Kanske att du upptäcker helt nya vyer och saker om du gör en tur dit idag.
          Ellington

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.