På Café Materían vid Pusterviksgatan mitt emot biograf Draken i Göteborg. där har jag mitt stamlokus. När jag besöker Göteborg, går jag nästan alltid dit. Där sitter jag och skriver, och där händer det att jag träffar folk jag känner. Där kan jag sitta och dricka min ingefärsshot eller min cappuccino. Där kan jag prata ett par ord med personalen, som numera vet vem jag är och frågar hur det varit sen sist om jag inte varit där på en vecka. Jag tittar ut genom fönstret, ofta med oseende ögon medan tankarna går. Ibland fångas min blick av någon förbipasserande. Ibland dras den till kråkor och trutar som svischar förbi och ibland landar, när de hittar något ätbart.
Idag har de visst hittat något. Ofta är den nån varmkorv eller liknande som någon råkat tappa. De plockar upp det mesta, och ibland kan det bli gräl om en brödkant. Men vad är det de har hittat nu då?
Något har hänt. Det är en duva. Den är helt död.
Nu blir den mat.
Snart återstår det inte så mycket. Stadens kråkor håller staden ren.
Ellington
.