Jag älskar staden på sommaren. Göteborg ångar och andas i sommarvärmen. Promenaden från Järntorget längs Linnégatan förbi Änggården tar en halvtimme i snabb takt.
Vi går nog fortast av alla denna dag. Stadsmänniskorna jäktar inte som de annars brukar denna försommarsöndagskväll. De släntrar längs trottoaren i par och grupper. Deras ansikten är avspända och röda av solen.
Botaniska trädgården är öppen. ”Öppet till solens nedgång” läser vi vid entrén. Vi tittar på solen och ser att den ännu står tre fingrar över hustak och trädtoppar.
En koltrast sätter sig på grusgången. Tittar på oss och sjunger en underbart vacker melodislinga där den sitter på marken. Gråsparvarna gnuggar ner sig i sanden och ’badar’ så dammet yr runt dem.
Det japanska körsbärsträdet är precis mitt emellan blom och fruktsättning.
Trädet lyser blommigt och täcker marken med drivor av rosa snö.
Nu är vi också fåglar.
Nu är vi också barn.
Vi fylls av nyfikenhet på vad som gömmer sig bak stigens nästa krök.
I Azaleadalen
Och nästa.
Näsduksträdet i blom
Och nästa.
När solens överkant tangerar hustaken och trädtopparna går vi dröjande tillbaka genom staden. Sent på kvällen strålar asfalt och stenlagda gator fortfarande dagens värme.
Häromdagen tog vi en promenad i Göteborg. Det var en kall och skön dag. Ingen blåst. Blå himmel. Jag hade just kommit ner till stan. Kört i drygt två timmar. Landat vid Järntorget. Knappt hade jag satt mig på mitt stamfik när det kom ett sms. ”Är du framme redan. Jag kommer nu. Var är du?”
Arletta hade haft en härlig morgon. Berättade för mig om allt som hänt. Nu ville hon gärna promenera innan vi skulle ta lunch. Inte förrän klockan tre hade hon ett arbetsmöte.
Vi gick genom stan i centrum. Det var mycket att avhandla, men vi skojade mest och roades av varandras olika möten med människor.
Plötsligt visste vi inte var vi var. Vi hade gått och pratat utan att kolla var vi var någonstans. Men Göteborg är fullt av landmärken. Rakt framför oss låg ett sådant. En kyrka.
Så många spiror. Så många hörn och vinklar.
Ellington: Varför bygger människor på detta viset? Jag tycker att den här kyrkan ser ut som om den egentligen låg i ett annat land.
Arletta: Ser du djurfigurerna där uppe.
Hon pekar bland alla tinnar och torn och vinklar och hörn.
Ellington: Djurfigurer?
Arletta: Ser ut som något jag såg i London. Gargoyles!
En demonstration av arkitektonisk ingenjörskonst
Ellington: Jag ser dem nu. De som sticker ut där i nederkanten av den stora spiran. Men vet du! Varför bygger man så här?
Arletta: Men titta! Det är ju hundra torn! Stora och små. Ser du vart de sträcker sig?
Ellington: Ja. Mot himlen.
Arletta: Kan du föreställa dig hur det är att tro på en Gud, Ellington?
Ellington: Ja. Jag är ju liten och ensam och rätt hjälplös i världsalltet. Och många blir rädda när de ser att de är ensamma i universum.
Arletta: Många? Inte du då?
Ellington: Ärligt talat, jag vet inte. Jo, jag känner mig ensam ibland. Och det är tråkigt att jag ska dö.
Arletta: Kan du föreställa dig då hur det är att ha en Gud som du tror på?
Ellington: JA! Men … vad har det med den här enorma kyrkan att göra?
Pekar mot himlen
Arletta: Det är kanske alla människorna som hjälper varann att sträcka sig mot sin Gud.
Ellington: Det känns som en lögn.
Arletta: Menar du att människor inte kan hjälpa varandra.
Ellington: Det är klart att vi kan. Men när jag ska dö, då är jag ensam.
Arletta: Även om jag håller dig i handen?
Ellington: Ja! Missförstå mig inte nu. Det är skönt och bra att i den stunden veta att du finns och att du klarar ditt liv och har det bra. Då kan jag gå ensam och möta döden.
Arletta: Mår du inte bra, Ellington?
Ellington: Jo, jag mår bra, men den här kyrkan …
Arletta: Den är vacker!
Ellington: Ja … men den skrämmer mig också.
Ett av våra landmärken
Arletta: Ser du var vi är nu?
Ellington: Ja, därborta ser jag Sjömanshustrun. Ett av våra landmärken. Då hittar vi.
På Café Materían vid Pusterviksgatan mitt emot biograf Draken i Göteborg. där har jag mitt stamlokus. När jag besöker Göteborg, går jag nästan alltid dit. Där sitter jag och skriver, och där händer det att jag träffar folk jag känner. Där kan jag sitta och dricka min ingefärsshot eller min cappuccino. Där kan jag prata ett par ord med personalen, som numera vet vem jag är och frågar hur det varit sen sist om jag inte varit där på en vecka. Jag tittar ut genom fönstret, ofta med oseende ögon medan tankarna går. Ibland fångas min blick av någon förbipasserande. Ibland dras den till kråkor och trutar som svischar förbi och ibland landar, när de hittar något ätbart.
Utblick mot Järntorget med gatstensmönster i förgrunden
Idag har de visst hittat något. Ofta är den nån varmkorv eller liknande som någon råkat tappa. De plockar upp det mesta, och ibland kan det bli gräl om en brödkant. Men vad är det de har hittat nu då?
Gråtruten har skrämts bort av någon förbipasserande och det är kråkan som avvaktar . Visst är det en fjäder sm sticker upp där.Kråkan är modig och närmar sig. Antagligen hungrig som bara den.
Något har hänt. Det är en duva. Den är helt död.
Här hävdar kråkan äganderättenPassar på att smörja kråset medan man får vara i fred
Nu blir den mat.
Nu får de försöka samsas
Snart återstår det inte så mycket. Stadens kråkor håller staden ren.
Den här bloggen är en kombination av foto, historia, berättelser – allt från Ellingtons och Arlettas personliga perspektiv. Idag plockar vi ut en bild, som speglar en fräck Göteborgsupplevelse som kom i vår väg en dag nyligen. Ellington tog den med sitt normalobjektiv tvärs över en bred trafikerad gata. Killen gjorde tummen upp. Livskänsla i stadsmiljö.
OBS! Kolla gärna nedan. Läs fotografen Otto von Münchows kommentar till bilden.
Vi fick ett svar på vårt inlägg där vi samtalade om Haga. Det är Marja, som tycker att vi missar något av den nakna sanningen. Hon berättar: ”Jag kom till Göteborg på 60-talet. Bodde i Majorna först med utedass. Tvätta sig fick man på Vallhalla eller badet på Djurgårdsgatan. Man köpte gaspoletter i mjölkaffären. Hade en oljevärmare som rykte sot. Bodde även i en rivningslägenhet i Masthugget. Man sade (skrek) till mig att det inte finns lägenheter ens för oss själva sa de …. Man tog bort mitt barn och vi behandlades illa. Tyvärr någon romantik fanns inte i det”. Så skrev Marja i sin kommentar.
Kan vi se detta som det faktiskt var? Store Backegatan i Masthugget ca 1940. Bilden fotad av Ellington på en utställning 2013 i Masthuggskyrkan.
Arletta: Det är så kallt i huset idag. Du får inte bli förkyld igen. Jag håller på att läsa om Haga. Kom så går vi in till mig. Känn! Det är bättre här.
Botaniska trädgården är öppen. ”Öppet till solens nedgång” läser vi vid entrén. Vi tittar på solen och ser att den ännu står tre fingrar över hustak och trädtoppar.
Trädet lyser blommigt och täcker marken med drivor av rosa snö.
Nu är vi också fåglar.
Nu är vi också barn.
