Den nakna sanningen om Annedal, Haga, Majorna, Masthugget.

Vi fick ett svar på vårt inlägg där vi samtalade om Haga. Det är Marja, som tycker att vi missar något av den nakna sanningen. Hon berättar: ”Jag kom till Göteborg på 60-talet. Bodde i Majorna först med utedass. Tvätta sig fick man på Vallhalla eller badet på Djurgårdsgatan. Man köpte gaspoletter i mjölkaffären. Hade en oljevärmare som rykte sot. Bodde även i en rivningslägenhet i Masthugget. Man sade (skrek) till mig att det inte finns lägenheter ens för oss själva sa de …. Man tog bort mitt barn och vi behandlades illa. Tyvärr någon romantik fanns inte i det”. Så skrev Marja i sin kommentar.

Kan vi se detta som det faktiskt var? Store Backegatan i Masthugget ca 1940. Bilden fotad av Ellington på en utställning 2013 i Masthuggskyrkan.

Jag berättade för Arletta om mina erfarenheter av att bo i ett av Göteborgs rivningsområden 1969-71. Det var i vårt blogginlägg tidigare denna veckan. Det enda jag nämnde, som snuddar vid det som Marja upplevde var att en vän till min pappa tyckte det var bra att sådana råtthål och sjukdomshärdar som Haga skulle rivas.

Jag nämnde alltså inte utedassen på gården i Annedal där jag bodde. Utedassen, som ofta inte gick att använda eftersom latrintömningen endast fungerade sporadiskt. Jag nämnde inte den drogpåverkade unga kvinna som jag såg gå bärsärkagång utanför Snickargatans livs och som gav en sjuårig kille en örfil han inte förtjänat, vilket skickade honom som en vante in i väggen.

Inte heller nämnde jag den okända 18-åriga tjej som knackade desperat på dörren till min brors lägenhet på Västergatan en natt. Hon behövde gömma sig – om det var för en rasande sexkund eller en hembrännare som inte fått sina pengar. En före detta helylleflicka från Tjörn, vars första fråga när allt lugnat sig var: ”Vill ni ha samlag?”, och som när hon fick nej tack till svar, satte sig i ett hörn och berättade att hon älskade Evert Taubes Eldarevalsen och gärna skulle bjuda på kokta grisknorrar och vitkålsstuvning på söndag. Henne såg jag några kvällar senare bli upplockad i korsningen Snickargatan – Carl Grimbergsgatan i en limousine med vita lädersäten. Jag hörde några rykten sen att hon skulle ha tagit livet av sig, och någon påstod att hon flyttat tillbaka till Tjörn.

En annan sak jag inte nämnde var den polisman som kom och ville låna vindsnyckeln och bad att jag skulle följa med honom och visa vad som fanns på vinden. Vi hittade inget misstänkt, och detta var i sig inget minnesvärt. Minnesvärt var istället det gäng i läderstövlar och skinnjackor som jag nästa dag såg från mitt fönster när de marscherade in i min port. Mot min vana hade jag låst dörren till min lägenhet, vilket kanske var min smala lycka när det visade sig att hela gänget stövlade upp till min ingång och började rycka i dörren hotfullt ropande på mig att minsann komma ut.

Detta var 1970, när få av de gamla arbetarfamiljerna bodde kvar i området. Tvärs över svalen bodde en 101-årig dam, vars 80-åriga dotter jag ibland talade med. Den gamla damen dog samma dag som hon skulle flytta till ett äldreboende.

Under min tid var det annars mest studenter, några konstnärer, en del yngre varvs- och hamnarbetare plus några vinddrivna existenser som bodde i Annedal. Inte så få unga familjer hade sin första egna lägenhet här också.

Det Marja berättar från Majorna och Masthugget är några år tidigare än 1969, när jag först kom till Annedal. Visst fick jag gå på toa hos brorsan, som hade WC vid Västergatan. Visst fick jag gå till Studentkåren för att duscha och visst fick jag också köpa gaspolletter i butiken på hörnet Västergatan  –  Snickargatan. Jag fick också bruk av det jag lärt mig under mitt år som brandman, när min fotogeneldade varmvind blev övertänd och brann med lågor som slickade taket i mitt rum. Utan mina släckningskunskaper hade det mycket väl kunnat resultera i att hela kvarteret brunnit ner.

Men hur var det för Marja? Medan jag kunde ta tåget hem till föräldrarna en dryg timmes resa bort, så var hon utlämnad till sig själv utan livlina. Så mötte hon det så kallade Folkhemmet. Hon berättar att hon var en skötsam flicka. ”Där jag bodde var det lugnt” berättar hon. ”Inte alls några fyllon eller knarkare”. Ändå var Folkhemmet, för henne, ”en sluten ’rörelse’; inga invandrare fick komma in”. Kanske var det detta som gjorde skillnaden. Och en sak till som Marja blev föremål för och som jag slapp. Som en av den tidens arbetskraftsinvandrare var det så här hon blev bemött: ”Man tog nyttan av dem, men gav bara agg tillbaka.” Nej, det fanns ingen romantik i det.

Haga idag – den nakna sanningen eller en romantiserad illusion?

Det här ska jag också tala med Arletta om.

Ellington

.

 

.

Haga nu och Haga då

Arletta: Det är så kallt i huset idag. Du får inte bli förkyld igen. Jag håller på att läsa om Haga. Kom så går vi in till mig. Känn! Det är bättre här.

(Read this post in English)

Ellington: Det är varmt och gott.

Arletta: Berätta för mig vad du vet om Haga. Så ska jag göra iordning något gott åt oss under tiden.

Haga 1
Haga 2017

Ellington: Haga. Vi åt ju lunch där förut idag.

Arletta: Ja, och där har vi ju sovit över hos Kurt. Har han bott där länge?

Ellington: Ja, jag minns när han flyttade in där. Det var kanske 1970 ungefär.

Arletta: Man ser lite hur det kunde vara förr där på gården och i trappan.

Ellington: Du vet, då på den tiden var det mycket som hände i Haga. Myndigheterna ville riva och bygga nytt, men många som bodde där ville ha Haga kvar som det var med små affärer, små verkstäder och bostäder. Och som kulturminne.

Arletta: Vad var bakgrunden till det?

Här ses Ellington utanför porten till Snickaregatan 23 i Annedal, där han bodde sept 1969 – mars 1971.

Ellington: Jag kände ju många som bodde i Haga kring 1968 och fram till -71. Då bodde jag själv i rivningslägenhet i Annedal. Och det var fint att bo där tyckte jag. Kakelugn i lägenheten, små fina butiker längs gatan. Vedhandlare, matbutiker, små matställen där de serverade god husmanskost – stekt salt sill med löksås och potatis, fläskpannkaka med lingonsylt, ärtsoppa på torsdagar.

haga 5
Arletta bjuder på Mango

Arletta: Här får du lite mango. Ta det som jag har skurit upp i skålen. Det är till dig. Jag skär direkt från mangon till mig. Hur hade det varit att bo där tidigare, i Haga till exempel. Hur var lägenheterna då?

Paradisgatan i Masthugget 1942. Här bodde Ellingtons föräldrar. Dessa hus revs i början av 1960-talet.

Ellington: Min mamma och pappa bodde i Masthugget precis 30 år innan jag bodde i Annedal. 1939-42. Vid den tiden hade Haga 13 000 invånare. Jag tror det var jobbigt att bo där då.

Arletta: Det var väl väldigt trångbott med så mycket folk på det lilla området.

Ellington: Lägeheterna var enkla och dåliga. Det var faktiskt slum. Jag minns en diskussion med en av min pappas vänner, och han var glad att man planerade att riva Haga. Han kallade det ett råtthål där man blev smittad av TBC, och det var skönt att få bort det tyckte han.

Haga
Hagabadet 2017. Nu exklusiv spa-anläggning. Då, 1876, en del i satsningen på ”befordran av snyggheten, sundheten och hälsovården” i en arbetarstadsdel.

Arletta: Jag läste om den här familjen Dickson. De var rika och ville förbättra arbetarnas villkor. Men det var väl tidigare?

Ellington: De och några andra rika familjer var mecenater i Göteborg och i Haga var de aktiva. De byggde Dicksonska folkbiblioteket där. Detta var på 1880-talet, och de startade en Arbetarförening då också.

Arletta: Men det var väl inte det som blev fackföreningen?

Ellington: Nej, det var konkurrens mellan den Dicksonska liberala arbetarföreningen och fackföreningarna som inspirerades av Marx.

Arletta: Jag läste att det var en arbetarledare som hette August Palm på den tiden, men han fick inte ha möte i det Dicksonska huset.

Ellington: Nej, han var radikal och fick hålla sitt arbetarmöte nån annan stans i stan. Men Haga blev ändå ett riktigt centrum för den socialistiska arbetarrörelsen. På Bergsgatan startade man Folkets Hus, med den socialdemokratiska tidningen Ny Tid. Man hade ett socialistiskt kvinnoförbund där också. Och på Sprängkullsgatan startade socialisternas ungdomsförbund och deras nykterhetsförbund Verdandi ett Café med en egen tidning som man kallade Stormklockan.

Arletta: Var det en alarmklocka för en ny tid som skulle komma?

Ellington: Min pappa, som blev författare, publicerade sina första dikter i Stormklockan.

Arletta: Var detta ungefär vid samma tid som ryska revolutionen?

Ellington: Min pappa skrev senare – det var på 30-talet. Men vid ryska revolutionen 1917 hände det stora saker även i Haga. Det var stora hungerupplopp i Haga. Liksom i hela Sverige. Folk svalt för att mycket mat exporterades. Till Tyskland. Min hustrus mormor berättade om det året. Det var enda gången i sitt liv som hon begick ett brott. Hon stal en limpa bröd i ett bageri. Det var i Göteborg 1917.

Arletta: Men det var något med Stormklockan 1917 läste jag. Vad var det?

Ellington: De som var med i ungdomsförbundet Verdandi och som gav ut Stormklockan, de tog ställning för kommunisterna i Ryssland. De ville att de fattiga skulle ta makten ifrån de rika i Sverige också.

Arletta:  Men det blev ingen revolution här.

Ellington: Den socialdemokratiska arbetarrörelsen sprack då. De som ville förändra samhället i samförstånd med de rika lyckades få med sig majoriteten.

Arletta: Allt detta hände väl inte bara i Haga?

Ellington: Nej …

Arletta: Men jag förstår att det var mycket som hände där. Folkhemmet var väl en tanke som började på ett sånt här ställe. Och när vi pratar om detta, så känns det som att minnet av det som hände liksom lever kvar i husen och gatorna och inne på gårdarna. Jag kan tänka mig vad som rörde sig då i alla de människornas tankar här.

Ellington: Och vet du vad som rör sig i mina tankar nu? Jag ska upp tidigt i morgon bitti och köra hem. Tack för i kväll, Arletta. Det var varmt och gott här inne hos dig. Jag går och lägger mig nu. Jag tar på mig sockar och ett extra täcke så blir det nog bra inne hos mig också.

Arletta: Godnatt, Ellington. Det är 100 år sedan ryska revolutionen. Hör du någon stormklocka?

Ellington: Nej …

Arletta: Inte i Haga i varje fall.

.

.