Kyrkogårdsvandring i Vinberg ger lite perspektiv

Vad händer när jag dör? Ja, jag förenas på ett eller annat sätt med jorden, vattnet, havet och materien som allt levande en gång uppstått ur. Jag kanske lever ett tag i människors minne. Jag bleknar bort och även minnet dör så småningom. Ungefär där började Vinberg-Ljungby Församlings kyrkogårdsvandring för mig igår.

Kyrkan och bygden

Själv tänker jag att några spår har en människa kanske satt. I Snorres Edda drar man till ordentligt och säger att ”ett vet jag som aldrig dör – domen över död man”. Så evigt är kanske inte ens eftermäle. Men någon sorts spår sätter man. Något man gjort eller sagt, som andra kanske minns även sen de glömt vem man var. Men även spåren av det sagda och det gjorda blandar sig nog så småningom i ett gigantiskt flöde där det är få förunnat att få sitt namn ihågkommet.

Några vars ord och namn man minns längre än de flestas är religioners apostlar och profeter. William Shakespeare tillhör en annan kategori och är fortsatt ihågkommen, både genom de mängder av enkla vardagsuttryck som han berikat det engelska språket med och genom citat som alltjämt förknippas med hans namn. ”To be or not to be”; ”There’s something rotten in the state of Denmark”; ”Full fathom five my father lies”.

De flesta av oss lever inte alls på detta sätt efter vår död. Men på något sätt lever vi nog som rottrådar för familj och en del andra närstående. Rottrådar, som de levande kan behöva för att hitta rätt och förstå något om vem de kan vara. Rottrådar att dra näring och goda impulser ur. Rottrådar att stänga av för det gift de fortsätter att sprida. Rötter till en grund som de levande behöver se och ta ställning till för att gå vidare.

Så filosofiskt djuplodande var kanske inte anslaget till Vinberg-Ljungby Församlings dramatiserade kyrkogårdsvandring igår den 11 oktober 2017. Men det var ett möte med minnet av några personer. Detta var en hembygdens kulturhistoria från 1950-talet. Och det väckte minnen, som hade betydelse för oss  närvarande.

Församlingens annons för dagens kyrkogårdsvandring

Att få se din far kärleksfullt gestaltad genom andras ögon. Hur skulle du uppleva det? Så som han upplevdes av grannar och de människor som levde i bygden? Just det fick jag uppleva igår.

Den hatten förknippade många med min pappa

Nästan 30 år efter hans död fick jag nu signaler från min barndomsbygd om vem han varit där och då. Och vad hände? För mig? Det var några rottrådar som fick nytt liv. Rottrådar till min far, och även till människorna i bygden där jag växte upp. Där finns näring jag mår gott av.

Så, vad händer när jag dör? Kanske kan vänner träffas och minnas. Till viss del kan detta vara nostalgi. Men om det ger grogrund för vänskap är det värdefullt. Och att hålla minnet levande är också att forska i oss själva, och det kan skapa en klarhet som kanske bara kan fås på det sättet. Är det det som händer när vi dör? Du och jag. Att vi blir en sorts rottrådar i våra efterkommandes liv. Som alltid kommer att finnas kvar fast vi själva med tiden blir alltmer anonyma. Det har min pappa kommit till ro med, och det kan nog jag med

Ellington

.

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer – Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först:
ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande – sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans …
.
Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst – som till exempel litteraturforskning – vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver – ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.

2 reaktioner till “Kyrkogårdsvandring i Vinberg ger lite perspektiv”

  1. Den tanken gillar jag att vi kan bli rottrådar i våra vänners, barns, familjers liv. Om jag tänker på mina föräldrar och min man är det just så.
    Kommer nog inte att glömma ordet ”rottråd”. Så utomordentligt passande.

    1. Kristallina, det gör gott att läsa den kommentaren!
      Ellington

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.