Äpplen, äppelpallare och vilda äppelträd

Ett vinteräpple (foto Ellington)

Om du planterar en äppelkärna i jorden och det då växer upp ett nytt äppelträd, då blir det en ny äppelsort. Så sa grannen till mig när jag var liten och han kom på mig med att palla hans fina Transparent Blanche. Han talade med mig som till en vuxen och jag fick respekt för honom. Istället för att fortsätta palla hans äpplen, blev jag intresserad av äpplen och deras förökning.

I kanten av tomten, intill komposten står detta äppelträd, som Ellington sådde genom att lägga skrotten av ett italienskt äpple i jorden för många år sedan. Trädet växer lite avigt intill en stor ask, och har de senaste åren burit ca fem äpplen varje år. Detta är den första skörden att tala om. Det blev en stor korg full med frukt (foto Ellington 2014)

Inte så att jag blev äppelodlare, men när jag stötte på ett vildsått äppelträd i skogen, ville jag alltid pröva vad för sort det hade blivit. Inte sällan smakade de så surt att de inte gick att äta. En gång stötte jag på ett träd med äpplen som visserligen var underbart stora, vackra och gula, men som var så torra i köttet att det kändes som att äta papper.

De vildsådda träd jag stöter på är inte vildaplar. Vildapeln är en särskild art. Vildsådda träd kan komma från skogsvandrare eller bärplockare som har kastat ifrån sig en skrott som sedan grott och växt upp till ett träd. Rätt många skogsaplar är kanske rester efter övergivna trädgårdar.

Jag minns att grannen sagt att de allra flesta gångerna blir nya äppelsorter mer eller mindre oanvändbara, men att någon enstaka gång blir det en ny och god sort. Om man då vill ha den sorten på sina träd, då ympar man kvistar från det trädet till stammar som kanske inte själva bär så god frukt. Så har man gjort med Sävstaholm, Ingrid Marie, Katja, Åkerö och alla andra sorter som är kända för sin goda smak.

Själv blev jag aldrig någon ympare. Men fortfarande när jag hittar ett vildsått äppelträd vill jag smaka och pröva.

äpplen 3
Arletta, äppelpallaren (foto Ellington)

Arletta är av någon anledning likadan. När hon kommer ut i skogen är hon som ett djur – en björn, en ekorre eller en äppel-vecklarlarv. All frukt och alla bär hon ser vill hon plocka. Allt ätligt vill hon smaka på.

Idag hittade vi flera vildsådda äppelträd.

äpplen 4
Arletta klättrar efter äpplen (foto Ellington)

Med full energi och fart klättrade Arletta och klängde tills hon fick fatt på ett äpple hon kunde avsmaka. ”Det smakar sött och friskt och utmärkt,” hojtade hon och hystade ett till mig så att jag också kunde smaka.

Det var ett riktigt vinteräpple. Mycket syrligt. Fast i konsistensen, och sött med fin arom i eftersmaken. Hon sträckte sig efter flera och hystade sen ett efter ett till mig. ”Jag sparar några” ropade hon, ”så kan vi komma tillbaka om två veckor och se om de blivit ännu sötare”.

Vi hittade ytterligare ett sådant självsått träd. De flesta äpplena hade fallit av och ätits av fåglar. Men några hängde kvar på trädet. Vi smakade. Det var riktiga sommaräpplen. Mjuka, saftiga, söta, aromrika. Vi skulle ha varit här för två veckor sen, så hade vi kunnat plocka med oss en hel kasse hem.

Nu väntar jag ett par veckor till. Då ska jag plocka äpplena på mitt vinteräppelträd hemma i min trädgård.

Detta är den första egna äppleskörden. Detta självsådda träd bär fasta, syrliga vinteräpplen som lämpar sig bra till äpplemos. De är även friska och goda att äta färska, men när de kokas ger de en överraskande stark sötma. (foto Ellington 2014)

Det trädet kommer från en äppelskrott jag grävde ner i marken för 35 år sedan. Det var ett äpple av någon italiensk sort som vi hade köpt på Domus som jag vill minnas att det hette då. På det trädet växer ett utmärkt friskt och aromatiskt matäpple, som det heter om sorter som lämpar sig bäst till äppelmos och äppelkaka.

Ellington

.

 

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer – Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först:
ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande – sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans …
.
Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst – som till exempel litteraturforskning – vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver – ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.

2 reaktioner till “Äpplen, äppelpallare och vilda äppelträd”

  1. När jag var barn så kommer jag ihåg mormors gröna äpplen. De var så goda, och stora som en honungsmelon, kändes det då. Ja, vem pallade inte äpplen och päron som barn? En gång när vi skulle palla päron fick jag plötsligt för mig att ringa på dörren och fråga om vi fick ta några päron, javisst, ta ni så många ni vill. 🙂 Idag äter jag knappt något direkt från träd, lite maskfobi så det blir köpt frukt.

    1. Å, Arletta och jag älskar att äta direkt från träden. Glömmer aldrig förra hösten när vi hittade ett krikonträd på ett ställe i Skåne. Krikon har jag inte ätit sen jag var liten. Det var nästan natt och vi frossade i ljuset av en gatlykta. Söta. En aning god bitterhet. Lite fastare än plommon. Saftiga. Vilken njutning!
      Ellington

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.