Jag är fortsatt på Öland. Dagen börjar med att jag tar en fika tillsammans med konstnären och forskaren Magali Ljungar-Chapelon på Himmelsberga museicafé. Över kaffet diskuterar vi en fråga som vi båda har med oss sen gårdagen – Kan man se världen som den är? Eller ser man den alltid genom ett filter, som bestäms av den plats och den tid man lever i? Och varför är detta viktigt? Därför att vi vill kunna ställa frågan: Kan människor tänka nya tankar?
Nya tankar. Finns det ens?
Vi är båda överens om att det vi ser silas så att det blir anpassat till värderingar som gäller. Så säger de flesta filosofer och forskare att vårt seende fungerar. Och visst accepterar vi det.
Frågorna kvarstår när vi reser oss från vårt morgonkaffe. Konstnären, som öppnar vår ögon för skönheten. Forskaren, som ser hittills okända samband och strukturer. Politikern, som visar oss oprövade vägar till avspänning och fred. Tänker de nya tankar?
Vi tror ändå att det kan uppstå ögonblick när vi kan se världen klart och utan att styras av förutfattade meningar. Vi diskuterar detta, och berättar för varandra vad vi vet om några olika filosofers tankar kring seendet.
Kant menar att det i alla fall finns en värld utanför våra medvetanden, där han tror sig ana ”Das Ding an sich” – ”tinget i sig”. Den världen tror han finns på något sätt, men vi kan inte se den oförfalskad. Ungefär så tror vi att Kant ser på saken, men vi ler åt oss själva och att vi bara tror att vi vet vad Kant tror.
Befinner vi oss på säkrare mark när vi talar om den amerikanske filosofen Ralph Waldo Emerson, som jag skrev om i min doktorsavhandling från 1998? Knappast! Emerson räknas ofta som förlegad, och det är i min tolkning som han kan ha någon betydelse för människor nu. Men vi är båda ganska lyckliga just nu att det kanske går att tolka honom så. Som att det finns enstaka tillfällen i en människas liv då våra ögon rensas från påbjudna mönster. Benådade ögonblick då vi kan se befriat och klart.
När vi kommer till ”Hedvigs Hus” där dagens möte om vetskap och vidskepelse ska äga rum, så är det en stund kvar innan något händer. Solen värmer så vi sätter oss på trappen och pratar. Vi lämnar filosofin för ett tag och Magali berättar om sin morgon. Hon och Bodil stannade upp på vägen vid en gammal borgruin. Sandbyborg. In i modern tid har ortens folk betraktat den som en farlig plats och undvikit att besöka den. På 400-talet mördades flera hundra personer här.
Bodil Petersson, som är arkeolog ställde sig på toppen av den höga trappan där man klättrar över kreatursstängslet, berättar Magali. Där stod hon i morgonsolen med håret och kjolen fladdrande i vinden. Magali lyssnade till hennes berättelse om platsens grymma historia.
På en skyddad plats lade hon sig i gräset, såg upp i himlen på molnens formationer, hörde havets brus helt nära. Upplevde en rofylld stund där och då.
Så berättade hon för mig, och vi pratade vidare om annat. Om konstens villkor. Om hur samhällsnyttan försöker kidnappa konsten, och hur den ensamma konstnären som vill skapa konst för konstens skull ändå behöver orka ställa frågor om sin konst och dess roll i samhället.
Där. Just där hörde vi att något hade börjat komma igång om dagens ämne inne i Hedvigs Hus. Det var dags för nya perspektiv. Och nya tankar?
Ellington
Det är extremt svårt att tänka nya tankar i en värld där det hela tiden ramlar in ny information på alla plan. Vi ska tänka si och så, vi ska tro det och det……….
När du skriver detta, kommer det en idé att det är kanske inte nya tankar som är det viktigaste. Egna tankar kanske. Och det kan vara svårt nog.
Ellington
Vi får nya tankar och idéer hela tiden, det är ju därför vi utvecklas! Speciellt forskare och konstruktörer har ständigt nya tankar, kan jag tänka mig. 🙂
jag tror att en människa kan säkert skapa nya kopplingar mellan det som redan finns i hjärnan, men nya tankar…tja, hälsa på Kant vid träff nån gång i ett nytt område 🙂 Jag ska.
Arletta