Kärlek, är det att våga se?

kärlek
Dolls in dark (foto: Arletta)

Vad är kärlek? tänkte jag häromkvällen.

Det var när jag läste FlowerAlleys blogginlägg om gullighet och spindlar och kaniner. Är det att gulla med små barn och små kaninungar? Är det att sitta på en restaurang och dricka vin och prata och sen ta en promenad i kvällsljuset genom staden ner längs älven och gå hem och lustfyllt leka kärlekslekar? Ja, det är det väl.

Och Arletta gav ett svar till Kristallina på den frågan –  kärlek det är till en början kärlek till mig själv.

Så tänkte jag en annan tanke. Från ett annat perspektiv. Att vem är hon? Hon som jag älskar. Ska jag någonsin förstå vem hon är? En annan människa! Hon är mig totalt främmande. Som en spindel. Hon är för mig som Amerika för Columbus. En helt annan värld. En värld, en människa jag inte känner.

Och vad är kärlek då!? Att öppna ögonen och se. Att låta allt det som är hon – allt främmande, allt som jag skräms av, allt det som inte är jag och som jag inte känner – att låta henne ställa allt det öppet så att jag kan se. Låta henne stå i ljuset. Och när jag ser, och vill rygga tillbaka – att jag står kvar, och ser. Ser vem hon är. Då är jag inte Columbus. Då styrs min handling utav kärlek.

Och hon? Hon, som jag älskar, så att jag vågar se det som är annorlunda, okänt, främmande? Hon har en tillit när hon visar sig så öppet. Är det kärlek? Eller exhibitionism? Kanske båda?

Och hela världen är ju så där främmande. Är den inte det? Det som jag vet något om, det som jag känner är en bråkdel, en obetydlighet. Och – om jag tittar in i allt det som jag inte känner. Har jag då kärlek nog att se? Se allt nytt och främmande som står där inför mina ögon?

Ellington

 

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.

12 reaktioner till “Kärlek, är det att våga se?”

  1. Vilken svår fråga igen men ja, kärlek är att våga se. Kärlek är när jag älskar trots alla fel och brister hos den jag älskar. När kärleken är kvar efter att jag vågade att se.
    Sedan finns det så många olika nyanser av kärlek att man skulle kunna skriva en bok: ”Fifty shades of love”
    Tycker inte att kärlek dör för att en person förändrar sig. Älskar man så accepterar man väldigt mycket. Man älskar hela människan. Inte bara utseendet eller några få egenskaper.

    1. Jag tänker nog som du, Kristallina. Om jag ska utveckla det skulle jag kanske vilja säga att om jag älskar någon, så är det för att jag sett en flik av den personens själ och det är detta min kärlek är så att säga ”upphängd” på. Utseende och sätt att vara kan vara vägar som leder mig att se det, men sen förlorar nog ytan mycket av sin betydelse om jag fått se mer av själen. Tror jag.
      Ellington

      1. Utseendet tog jag upp som bara ett exempel. Men vad sägs då om en man, som blev våldsam mot sin kvinna? De älskade varandra i början när de träffades och han förändrade sig dramatiskt efter ett par år. Han slår henne och hon älskar honom och så kan hon inte lämna honom. Hon lider i dessa relationer. Var är då kärleken mot sig själv?
        Arletta

        1. Jag tror absolut inte att hon älskar honom om han bär sig så illa åt, speciellt att slå en kvinna! Det är rädsla och annat som ligger bakom att de stannar kvar i förhållandet.

      1. Ja, John, jag älskar, och kommer väl alltid att älska min hustru som dog 2012. Hon har också gett mig sin välsignelse, om jag får kalla det så, att jag är fri att älska igen. Behöver en människa ett sådant godkännande av en död person? Det kanske finns olika svar på den frågan.
        Ellington

  2. Orden kärlek och älska är idag så allmänt förekommande att många nog inte förstår innebörden. Jag har använt ordet älska fel, ett flertal gånger i förhållande där jag tyckt om personen mycket, men älskat? Jag vet faktiskt inte. Något jag vet är att jag älskar mina barn kravlöst, och det är äkta kärlek. Kärlek i ett förhållande är ett annan sorts kärlek. Just ordet älskar tycker jag är missbrukat idag då en del på allvar kan säga till exempel, jag älskar min bil och skulle göra vad som helst för den. Kan man älska döda ting och saker? Eller så säger man sporadiskt, jag älskar glass. Innebörden i ordet älska har försvunnit, vi tar för lätt på det ordet. Det gäller säkert andra ord också. Kärlek har dock fått bevarat sin innebörd bättre än just ordet, älska.

  3. Kärlek finns i allt, det går inte att kategorisera kärlek. Många associerar kärlek med att älska någon/något, men det är inte samma sak. men visst kan man känna både kärlek och älska samtidigt.

    1. Går det att säga att kärleken är kravlös? Är det inte så att man ”älskar” en annan person under vissa förutsättningar. Har hon fina ögon och fin figur då blir jag förtjust i henne. Är hon snäll mot mig då blir jag ännu mer intagen utav henne. Så länge hon behåller sina egenskaper, så är jag fortfarande med henne i mina tankar och handlingar. Så snart dom egenskaperna minskar, så blir jag mindre och mindre intresserad utav henne.
      Angående barn … De börjar bli mindre och mindre intresserade av sina föräldrar när de blir tonåriga. Och det är ju naturligt: barn ”älskar” sina föräldrar mindre än föräldrarna gör. Dom behöver inte det längre så snart dom hittar likadana och identifierar sig med dom. Det finns nog några som är minoritet, då är dom exklusiva. Exlusivt lyckliga, vågar jag säga …
      Arletta

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *