Kärlek, är det att våga se?

kärlek
Dolls in dark (foto: Arletta)

Vad är kärlek? tänkte jag häromkvällen.

Det var när jag läste FlowerAlleys blogginlägg om gullighet och spindlar och kaniner. Är det att gulla med små barn och små kaninungar? Är det att sitta på en restaurang och dricka vin och prata och sen ta en promenad i kvällsljuset genom staden ner längs älven och gå hem och lustfyllt leka kärlekslekar? Ja, det är det väl.

Och Arletta gav ett svar till Kristallina på den frågan –  kärlek det är till en början kärlek till mig själv.

Så tänkte jag en annan tanke. Från ett annat perspektiv. Att vem är hon? Hon som jag älskar. Ska jag någonsin förstå vem hon är? En annan människa! Hon är mig totalt främmande. Som en spindel. Hon är för mig som Amerika för Columbus. En helt annan värld. En värld, en människa jag inte känner.

Och vad är kärlek då!? Att öppna ögonen och se. Att låta allt det som är hon – allt främmande, allt som jag skräms av, allt det som inte är jag och som jag inte känner – att låta henne ställa allt det öppet så att jag kan se. Låta henne stå i ljuset. Och när jag ser, och vill rygga tillbaka – att jag står kvar, och ser. Ser vem hon är. Då är jag inte Columbus. Då styrs min handling utav kärlek.

Och hon? Hon, som jag älskar, så att jag vågar se det som är annorlunda, okänt, främmande? Hon har en tillit när hon visar sig så öppet. Är det kärlek? Eller exhibitionism? Kanske båda?

Och hela världen är ju så där främmande. Är den inte det? Det som jag vet något om, det som jag känner är en bråkdel, en obetydlighet. Och – om jag tittar in i allt det som jag inte känner. Har jag då kärlek nog att se? Se allt nytt och främmande som står där inför mina ögon?

Ellington