Pretty, tänkte hon om allt det främmande i världen

Nyss läste jag på bloggen FlowerAlley om vad som är gulligt. Flowers blogg är annorlunda. Hon berättar om vardagliga ting som så många andra. Trädgården förstås. Resor. Drömmar ibland. Någon gång om möten med människor. Och bilder, sköna bilder, bilder. Det som lockar mig hos henne är att hon ofta gör ett slags poesi av sina små rapporter.  ”Cute” skriver Flower om sina kaniner. Och ”cute” skriver hon – om spindlarna i sin trädgård.  Spindlar. Så tänkte hon kanske på allt det främmande i världen – det som hon inte känner. ”Cute,” säger hon om detta. Då tänker jag ”pretty.” Så får hon mina tankar att söka sig vidare.

Därför går jag in och läser Flowers inlägg. Och denna gången kommer jag att tänka på en dikt jag läste för längesen. Den har inget med kaniner och spindlar att göra, men så får hon mina associationer att gå ibland. I riktningar som överraskar mig och gör mig nyfiken på mer.

Ellington

.

Pretty

Why is the word pretty so underrated?                                                          In November the leaf is pretty when it falls                                                  The stream grows deep in the woods after rain                                            And in the pretty pool the pike stalks

He stalks his prey, and this is pretty too,                                                   The prey escapes with an underwater flash                                                But not for long, the great fish has him now                                             The pike is a fish who always has his prey

And this is pretty. The water rat is pretty                                                      …  (Läs hela dikten på Poetry Foundation)

Stevie Smith 1962

.

Bloggen FlowerAlley

Om Stevie Smith

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna. Visa alla inlägg av Arletta Ellington