Vi fick ett svar på vårt inlägg där vi samtalade om Haga. Det är Marja, som tycker att vi missar något av den nakna sanningen. Hon berättar: ”Jag kom till Göteborg på 60-talet. Bodde i Majorna först med utedass. Tvätta sig fick man på Vallhalla eller badet på Djurgårdsgatan. Man köpte gaspoletter i mjölkaffären. Hade en oljevärmare som rykte sot. Bodde även i en rivningslägenhet i Masthugget. Man sade (skrek) till mig att det inte finns lägenheter ens för oss själva sa de …. Man tog bort mitt barn och vi behandlades illa. Tyvärr någon romantik fanns inte i det”. Så skrev Marja i sin kommentar.
Jag berättade för Arletta om mina erfarenheter av att bo i ett av Göteborgs rivningsområden 1969-71. Det var i vårt blogginlägg tidigare denna veckan. Det enda jag nämnde, som snuddar vid det som Marja upplevde var att en vän till min pappa tyckte det var bra att sådana råtthål och sjukdomshärdar som Haga skulle rivas.
Jag nämnde alltså inte utedassen på gården i Annedal där jag bodde. Utedassen, som ofta inte gick att använda eftersom latrintömningen endast fungerade sporadiskt. Jag nämnde inte den drogpåverkade unga kvinna som jag såg gå bärsärkagång utanför Snickargatans livs och som gav en sjuårig kille en örfil han inte förtjänat, vilket skickade honom som en vante in i väggen.
Inte heller nämnde jag den okända 18-åriga tjej som knackade desperat på dörren till min brors lägenhet på Västergatan en natt. Hon behövde gömma sig – om det var för en rasande sexkund eller en hembrännare som inte fått sina pengar. En före detta helylleflicka från Tjörn, vars första fråga när allt lugnat sig var: ”Vill ni ha samlag?”, och som när hon fick nej tack till svar, satte sig i ett hörn och berättade att hon älskade Evert Taubes Eldarevalsen och gärna skulle bjuda på kokta grisknorrar och vitkålsstuvning på söndag. Henne såg jag några kvällar senare bli upplockad i korsningen Snickargatan – Carl Grimbergsgatan i en limousine med vita lädersäten. Jag hörde några rykten sen att hon skulle ha tagit livet av sig, och någon påstod att hon flyttat tillbaka till Tjörn.
En annan sak jag inte nämnde var den polisman som kom och ville låna vindsnyckeln och bad att jag skulle följa med honom och visa vad som fanns på vinden. Vi hittade inget misstänkt, och detta var i sig inget minnesvärt. Minnesvärt var istället det gäng i läderstövlar och skinnjackor som jag nästa dag såg från mitt fönster när de marscherade in i min port. Mot min vana hade jag låst dörren till min lägenhet, vilket kanske var min smala lycka när det visade sig att hela gänget stövlade upp till min ingång och började rycka i dörren hotfullt ropande på mig att minsann komma ut.
Detta var 1970, när få av de gamla arbetarfamiljerna bodde kvar i området. Tvärs över svalen bodde en 101-årig dam, vars 80-åriga dotter jag ibland talade med. Den gamla damen dog samma dag som hon skulle flytta till ett äldreboende.
Under min tid var det annars mest studenter, några konstnärer, en del yngre varvs- och hamnarbetare plus några vinddrivna existenser som bodde i Annedal. Inte så få unga familjer hade sin första egna lägenhet här också.
Det Marja berättar från Majorna och Masthugget är några år tidigare än 1969, när jag först kom till Annedal. Visst fick jag gå på toa hos brorsan, som hade WC vid Västergatan. Visst fick jag gå till Studentkåren för att duscha och visst fick jag också köpa gaspolletter i butiken på hörnet Västergatan – Snickargatan. Jag fick också bruk av det jag lärt mig under mitt år som brandman, när min fotogeneldade varmvind blev övertänd och brann med lågor som slickade taket i mitt rum. Utan mina släckningskunskaper hade det mycket väl kunnat resultera i att hela kvarteret brunnit ner.
Men hur var det för Marja? Medan jag kunde ta tåget hem till föräldrarna en dryg timmes resa bort, så var hon utlämnad till sig själv utan livlina. Så mötte hon det så kallade Folkhemmet. Hon berättar att hon var en skötsam flicka. ”Där jag bodde var det lugnt” berättar hon. ”Inte alls några fyllon eller knarkare”. Ändå var Folkhemmet, för henne, ”en sluten ’rörelse’; inga invandrare fick komma in”. Kanske var det detta som gjorde skillnaden. Och en sak till som Marja blev föremål för och som jag slapp. Som en av den tidens arbetskraftsinvandrare var det så här hon blev bemött: ”Man tog nyttan av dem, men gav bara agg tillbaka.” Nej, det fanns ingen romantik i det.
Det här ska jag också tala med Arletta om.
Ellington
.
.
Den nakna sanningen gäller övriga delar av Sverige också. Som jag sa i en tidigare kommentar var Sverige ett fattigt land som byggde upp sitt land efter andra världskriget, ja även under kriget då vi bland annat sålde både järnmalm, kullager och annat till båda sidor, axelmakterna och de allierade. Jag som är född på 60-talet, och gick i skola på 70-talet, blev itutad att Sverige var minsann världens bästa land att leva i. Bästa sjukvården, bästa levnadsstandarden, med mera. Vi var inget annat än ett kommunist land på den tiden och ”hjärntvättades”
Att se sanningen i vitögat, det är det som ger oss ett eget omdöme.
Nu kom du in på politiska uppfattningar, John. Jag sa inte att folkhemstanken var dålig i sig. Men som Marja gjorde tydligt, så var den ogenerös och utestängande. Och hjärntvätt – det fortgår nu också. Från alla sidor. Så att se sanningen i vitögat är inte helt lätt idag heller.
Ellington