Himmelsberga mellan konst och vetenskap

Jag är på Öland igen. Senast var jag här vid midsommar, och nu körde jag hit igen i förrgår. Jag åkte hit för att gå på en ovanlig träff. På Himmelsberga Museum. En träff mellan forskare och konstnärer. Mellan vetenskap och konst.

Himmelsberga 1
Byggnader i Himmelsberga Radby på Öland (foto Ellington)

Själv är jag forskare. Nån gång ska jag berätta om det. Ni bloggläsare känner mig som en person som gärna berättar om starka upplevelser i livet. Detta mötet mellan vetenskap och konst var en sån stark upplevelse för mig.

Jag ska berätta. Jag ska inte bli mångordig.

Det var vi som träffades:

Himmelsberga 2
Magali Ljungar-Chapelon (foto Ellington)

En är dansare, performanceartist, digital konstskapare och konstforskare.

Himmelsberga 4
Bodil Petersson (foto Ellington)

En är forskare i arkeologi och expert på hur arkeologi används och kan användas i vår tid.

Himmelsberga 3
Ellington (foto: Kent-Åke Gustavsson)

Jag, som är disputerad forskare.

Himmelsberga 5
Walle, Ellingtons bror (foto Ellington)

Min bror. Han är en av dem som har arrangerat detta möte.

Huvudpersonen idag heter Magali Ljungar-Chapelon. Magali är konstnären som har arbetat tillsammans med vetenskapliga forskare. På Chalmers i Göteborg. På Lunds Tekniska Högskola. Hon berättar.  Bodil Petersson, arkeolog, sköter bildvisningen. Och berättar från sitt perspektiv. Vi börjar med att lyssna.

Vi lyssnar och frågar. Utbyter tankar. Hela förmiddagen. På eftermiddagen kommer fler intresserade. De vill veta. Och de har idéer om vad som händer när konst och vetenskap möts. Alla som var där kom med tankar och frågor om vetenskap och konst, vad de kan tänkas ha gemensamt och vad som kan tänkas skilja dem åt. Det blev ett samtal.

Himmelsberga 6
Ett påstående och en tydligt formulerad fråga
Himmelsberga 7
En ny idé
Himmelsberga 8
Ett försök till svar
Himmelsberga 9
Idéutbyte
Himmelsberga 10
Heureka!

Och du. Du som läser detta – vad tror du att konst och vetenskap har gemensamt och vad skiljer dem åt? Vad tror du kan hända när konstnärer och forskare samarbetar? Jag har visat lite hur ett sådant utbyte kunde börja. Jag kanske återkommer till det som Magali och Bodil berättade om. Ifall ni vill.

Ellington

.

Länk till Ölands Museum Himmelsberga

Yxnaholma

Yxnaholma 1
Yxnaholma 112 (foto Eliington)

Inlägget innehåller en reklamlänk till Yxnaholma Rum.

På rummet på Yxnaholma vaknar vi klockan nio av en försiktig knackning på dörren. Vi har vaknat ett par gånger på natten. Kanske någon oro på grund av alla framtidsplaner som ligger i den så kallade stöpsleven. Och kanske stördes magens nattro av den lite väl sena middagen på restaurang Jernkällaren i Hörby. Men nu är klockan nio och vi vaknar utsövda av Yxnaholmavärdens vänliga besked att frukosten är färdig.

Yxnaholma 2
Frukostbrickan (foto Arletta)

Vi öppnar dörren, och utanför står en tvåvånings frukostbricka fylld av allt vi kan önska oss av en frukost. Medan vi dukar upp på bordet frågar Arletta: ”Hör du musiken?”

Från nedre våningen hörs en stråke ta en tonslinga i dur. Strax följer en dragspelston. Den är mer i moll, och vi dras med i känslor som sitter djupt i våra själar. Som ofta i svensk folkton finns det en dansgädje mitt i molltonarten, och på golvutrymmet mellan trinettköket, diskbänken och frukostordet får vi en dansstund till morgontonerna från nedre botten.

Nästa melodi är Sjösala vals av Evert Taube. Och jag, Ellington, ryser av glädje att äntligt få sjunga denna favorit, som jag sjungit i barndomen och ungdomen. Orden sitter ganska bra fortfarande fast det nog var 25 år sedan. Sist kommer där en tango och vi kapitulerar villkorslöst. Kapitulerar villkorslöst för detta amalgam av livskraft och vemod i svensk-finsk tappning med en knivsudd argentinsk och kanske rysk dramatik.

Innan vi lämnar Yxnaholma, sitter jag en stund och pratar med värdparet. Jag bjuds på förmiddagskaffe i deras kök, och det visar sig att Mats Larsson och Sylvia Loft har en lekfullhet gemensamt, och det är musiken. Hennes fiol är det första man hör i den arla morgonkonserten och sen kommer hans dragspel in. Tillsammans spelar de på danskvällar, men de är också gatumusiker. Så har de spelat i Köpenhamn och på kontinenten. Men lever man tillsammans, så vill man också ge utrymme för sin lekfullhet även på egen hand. Mats finner stor glädje i att bygga estetiskt spännande experimentella vedstaplar. Sylvia finner en egen glädje i experimentell stickning i vackra kulörer och egenfärgat garn.

Yxnaholma 3
Natt och Dag heter blomman vi hittade i närheten (foto Ellington)

I mitt samtal med Mats och Sylvia hör jag också en ständigt närvarande glädje. Det är en glädje över deras möten med människor och över musikens förmåga att skapa mening i livet. Och det är ganska tydligt också en glädje över att kunna ge varandra utrymme och möjlighet till kreativitet och lustfyllt skapande.

Yxnaholma. Idag är det ett mysigt Bed&Breakfast. Men namnet har en historia. Ett stycke upp i skogen finns en stenhäll med skålgropar från forntida boende på platsen. En sägen förtäljer att här har varit en kultplats, troligen under bronsålder och järnålder. Då lär det ha varit annan musik. Och namnet ska också ha kommit av att här genomfördes avrättningar.

Så griper gångna tider tag i nuet, och glädjen, gästfriheten och experimentlusten får en allvarlig bakgrund. Värdet av njutning och generositet får något av sin rätta vikt i det ljuset. Den trevliga frukostbrickan och den morgontidiga musikaliska överraskningen symboliserar detta.

Ellington

.

Länk till Yxnaholma Rum

 

FRUKOST UTANFÖR HÖÖR

HÄR I HÖÖR TRÄFFADES VI IDAG OCH VI JOBBAR TILLSAMMANS MED VÅRA PROJEKT. DET ÄR GANSKA VARMT OCH SOLIGT.  I MORGON SKA VI TILL EN VERNISSAGE I MALMÖ. VI DISKUTERAR FÖRSTÅS FRAMTIDEN OCKSÅ.

Arletta: Frågar du mig ifall om jag kommer att sakna Skåne?

Ellington: Jag undrar förstås efter att du har levt här i 10 år?

Arletta: Både ja och nej. Men jag vill förstås berätta om det bästa jag har upplevt här.

Ellington: Låt mig gissa! Stranden och havet kommer du väl att sakna?

Arletta: Nej! Det blåser för mycket vid havet. Jag ska aldrig sakna den typiskt skånska blåsten. När jag kom hit då fick jag veta att här i Skåne är frågan inte OM det blåser utan hur starkt det blåser.

Ellington: Kommer du att sakna Malmö och Turning Torso?

Arletta: Turning Torsos utsikt är ju något speciellt. Längst däruppe var jag ovanför molnen. Och måsarna svävade orörliga i vinden alldeles nära utanför fönstren. Fast Malmö var annars aldrig min drömstad. Det jag kommer att sakna mest är det sagolika landskapet. Det är det som gör att denna lilla del av jorden finns så nära mitt hjärta. Det, som skapar en känsla av frihet och samtidigt en känsla av hemlighet. Vad finns det bakom denna kullen eller djupt inne i denna bokskogen eller gömt i rågåkern ute på den milsvida slätten? Man vet ju aldrig. Efter 10 år av vandring här omkring, kan jag inte hävda att jag har upptäckt allt. Och det finns såklart favoriter, dit jag gärna har velat återkomma och där jag alltid hittar något nytt.

Ellington: Något nytt idag?

Höör 1

Arletta: Ja! Yxnaholma. Nära Höör. Inte så långt från Ringsjön. Hit kan jag tänka mig att återkomma.

Ellington: Jag också! Det är just en sådan hemlighet som bokskogen gömmer.

Höör 2

Arletta: Vägen hit. Visst är den speciell i sig! Jag älskar en sådan lövtunnel.

Ellington: Det var en känsla av vällust när vi körde genom den.

Höör 3

Höör 4

Höör 5

Arletta: Och framme på gården – de vedstaplarna är unika, byggda som hus. Du lade ju märke till hur njutningsfullt ägaren berättade om dem. Att bygga vedstaplar är bara hans hobby.

Ellington: Ja, annars spelar han musik tillsammans med sin fru. Vad tyckte du om att de spelade nere i köket när vi åt frukost.

Arletta: Som du! Du dansade ju och sjöng!

Ellington: Oavsett vad du säger. Jag kommer att sakna Skåne.

 

Pretty, tänkte hon om allt det främmande i världen

Nyss läste jag på bloggen FlowerAlley om vad som är gulligt. Flowers blogg är annorlunda. Hon berättar om vardagliga ting som så många andra. Trädgården förstås. Resor. Drömmar ibland. Någon gång om möten med människor. Och bilder, sköna bilder, bilder. Det som lockar mig hos henne är att hon ofta gör ett slags poesi av sina små rapporter.  ”Cute” skriver Flower om sina kaniner. Och ”cute” skriver hon – om spindlarna i sin trädgård.  Spindlar. Så tänkte hon kanske på allt det främmande i världen – det som hon inte känner. ”Cute,” säger hon om detta. Då tänker jag ”pretty.” Så får hon mina tankar att söka sig vidare.

Pretty 1
PRETTY! (foto: Ellington)

Därför går jag in och läser Flowers inlägg. Och denna gången kommer jag att tänka på en dikt jag läste för längesen. Den har inget med kaniner och spindlar att göra, men så får hon mina associationer att gå ibland. I riktningar som överraskar mig och gör mig nyfiken på mer.

Ellington

.

Pretty

Why is the word pretty so underrated?                                                          In November the leaf is pretty when it falls                                                  The stream grows deep in the woods after rain                                            And in the pretty pool the pike stalks

He stalks his prey, and this is pretty too,                                                   The prey escapes with an underwater flash                                                But not for long, the great fish has him now                                             The pike is a fish who always has his prey

And this is pretty. The water rat is pretty                                                      …  (Läs hela dikten på Poetry Foundation)

Stevie Smith 1962

.

Bloggen FlowerAlley

Om Stevie Smith

 

Döden och dess inverkan på livet

döden 1
(foto Arletta)

Arletta: Jag tänker på döden varje dag. Det gör att jag upplever livet ännu starkare. Tänker på att allt tar slut plötsligt. Då vill jag att livet hade någon mening och smak. Smaken av livet är nog livets betydelse. Smak, doft, färger är betydelsefulla i sig själv.

Vad gör människor för att inte känna rädsla för döden? De skrattar åt den, för att förminska dess betydelse. Tänk på mexikansk kultur: dödens symboler finns överallt med tagetes, klippdockor och sockerkranier. Tonårigar i vårt land använder ofta dödssymboler i vissa subkulturer. Min egen försvarsmekanism är att leva fullt innan jag dör. För rädslan för döden är precis detsamma som rädslan för livet.

Ellington: Jag tänker nästan aldrig på döden. Alltså tänker. Men jag känner ofta att den finns. Jag kanske är rädd för att dö. Jag vet inte. Det känns trist att jag inte ska finnas.

För mig är livet samma som nyfikenhet. Att upptäcka. Lära känna. Bara känna med mina sinnen. Och med mina känslor.

döden 2
Målning av Eva Yri (foto: Eva Dickson). Källa

Och i bakgrunden finns vetskapen att jag ska dö. Allt vackert känns starkare då. Med den bakgrunden. Vackert och ibland intensivt vemodigt.

 

Runda Tornet och utsikten mot Skåne

Runda Tornet 2
Runde Taarn i Köpenhamn (foto Arletta)

Som barn läste vi mycket av HC Andersen hemma och då blev hans karaktärer en del av mina fantasier. Alla ryska barn läste hans sagor. En av hans sagofigurer, som fastnade i mitt minne var hunden med ögon så stora som Runda Tornet.

Runda Tornet 5
HC Andersen (foto Arletta)

Jag fick se det tornet efter många år sedan jag läst sagan!

Runda Tornet 1
Vägen till Runde Taarn (foto Arletta)

Vägen till Runda Tornet är sagolik i sig.

Runda Tornet 3
Vy från Runde Taarn 2017 (foto Arletta)

Det var som om jag blev liten igen och läste och föreställde mig flickan med svavelstickor och lilla tennsoldaten och alla de som jag läste när jag var liten. Jag har denna boken i minnet, bilderna i den. Och taken, precis som jag såg dem, uppifrån.

Runda Tornet 4
Här kan man rida upp till toppen (foto Arletta)

Märkligt att vägen upp i tornet har ingen trappa. Där kom de med den astronomiska utrustningen och andra varor och de körde upp med hästar.

Jag ser att Öresundsbron syns från tornets topp. Så ser man Skåne här uppifrån.

Och det finns en annan bro för mig från Runde Taarn till Skåne. Det var 1716 och det var 70 år sedan tornet byggdes. Den ryske tsaren skulle hjälpa Danmark att ta tillbaka Skåne till Danmark. Tsar Peter den Store var där med sina tiotusen soldater. Men han ändrade sig och var glad och nöjd med att få rida lyxigt hela vägen upp i tornet. Där kunde han se och njuta av Skåne från toppen.

Här uppifrån ser jag bron nu, och Turning Torso, två av mina favoriter i Skåne.

Arletta

 

Glas och sagor på VIDA konstmuseum på Öland

glas VIDA museum 1
VIDA museum (foto Ellington)
glas VIDA museum 2
VIDA museum ( foto Ellington)
glas VIDA museum 3
Vy inifrån VIDA kosthall (foto Ellington)

Mot himlen blickar den vita byggnaden. Vit mot himlens ljus bryter dess raka linjer molnens mjuka penseldrag. Inifrån ger dess gavelväggar i glas en utsikt över böljande åker och lund ner mot sundet i fjärran. 

Som ett ljustempel har här skapats rum, som med sval och het energi sammansmälter konst, natur, hantverk och fantasi. Fortsätt läsa ”Glas och sagor på VIDA konstmuseum på Öland”