Alyssa Chloé and Voguing in Sweden

This is an interview made by Tatiana Pismenskaya. She is a student at Kulturverkstan, Gothenburg. Here she interviews her student colleague Alyssa Chloé.

I met Alyssa Chloé at Kulturverkstan education centre in Gothenburg where we are both in the two-year course for international cultural project management. I saw Alyssa introducing her dancing at the Gothenburg Stora Teatern recently. I was fascinated by the dance style. So I wanted to know more.

Video from Urban Anarchy/Stora Teatern Presentation : ”Werk: Expression from Oppression.”

Alyssa Chloé is a dancer and a top ambassador for Voguing on the  Swedish dance scene. Born and raised in the USA, she grew up in Chicago, started dancing when she was 7 in Jazz, modern, ballet. As she moved to NYC, she was introduced to the underground dance scene.  After years of establishing herself as a dancer and teacher in NYC, she moved in new directions. London in 2012, then Sweden in 2013. Now she lives in Gothenburg where she works as a dancer and teacher and also as event producer and student.

Vogue is a dance and performancebased style that was created and developed by the Black and Latino LGBTQ+ community in NYC’s underground. The style is directly influenced and inspired from Vogue Magazine, as well as fashion and runway.

Vogue gained attention in the mainstream through Madonna’s Vogue video, while movies such as Paris is Burning and the most recent Kiki and Strike a Pose have brought attention to the artform. In Sweden Vogueing was first introduced about ten years ago.

To my first question – Alyssa, what does Voguing mean for you? – the answer comes with the dancer’s precision of striking a pose:

 An empowered expression of self, an escape, a tool for survival, artistic armour, avant garde …

Next, as I ask – Why did you choose specifically  this type of dancing? – there’s the beginning of her story:

It chose me. I was introduced to the scene shortly after I moved to NYC in 2003. There I became deeply involved in the underground dance scene. I met and saw lots of legends and icons of the dance and ballroom scene there. I established a friendship with the Grandfather of the House of Ninja, Archie Burnett, and the current Father of the House of Ninja, Javier Ninja,  through hanging out in the clubs.

In 2006, the legendary founder Willie Ninja passed away; after that Benny Ninja, the Father of the House of Ninja at the time, began opening their house to train more dancers outside of just Vogue because many opportunities were coming their way for performances.

Alyssa Chloé 1
Alyssa Chloé. Photo Credit : 1145 East Photography. Accessories and mask : Firebird Fusion

I was eventually recruited and was invited to join the house in 2011 by Benny – funny enough in Sweden, lol.  Benny, Archie, and Javier began training many to Vogue – from all over the world, especially in Europe.

Voguing being such a great part of her life, it seemed evident that there was a beginning for her long before she was eventually recruited to the House of Ninja. So, how did you first get in contact with it?

It was first through TV, when I was 9. Willie Ninja was then a part of a documentary that I saw on PBS, and he was explaining about Vogue. The documentary was called Everybody Dance Now. Then when I moved to NYC, I was introduced to it through friends and gatherings like parties, balls,etc.

At  the time the Vogue scene was separate from the hip hop and  house scene. Vogue was presented mainly in Harlem and Midtown Manhattan.There was a  place in Harlem called the Clubhouse that was mainly a gathering of young people.They played mainstream hip hop till 2 am, and then transformed into a Vogue event, a kind of mini ball. There was also Escuelitas in Manhattan that had regular events for a while, where the bigger balls took place – like the Latex Ball, in which all the major houses would come and participate.

Alyssa Chloé 2
Alyssa Chloé.Photo credit: Model House

Today Alyssa Chloé is a main figure in Swedish Vogue. And I want to know how did she become an expert in the field? I’d say, there’s both humility, self-appreciation and ambition in her answer:

I do not call myself an expert. I am work in progress. The style that I have had the longest time practicing is Vogue’s sister style from LA, Punking/Whacking, which was the most difficult to learn because it was based from LA. Many of its originators and pioneers were gone, and there was very little information about it, but I really took to that one. I resisted Vogue for a while, so I would not mix up the dances because the intention and mindset of these styles are quite different.

So, when I finally felt I learned that style, I was able to immerse myself in Vogue authentically. It was a challenge to keep my autonomy. I had to learn the hard way not to get caught in the Svengali effect many teachers have, and do my thing alone. Not out of disrespect to the elders, but to fulfill my contribution to the art in a greater way and learn through experience.

Voguing is not just a dance but a life style. So, how did it influence her life? Again, her answer comes with precision:

It has  given me confidence to handle life’s tests and face the world. It is also giving me an opportunity to enhance my creativity and self expression greatly.

Alyssa has mentioned some of the artists she found the most fascinating in the community at the time when she started Voguing. So I ask her to  tell me a little more about them.

All of them were and still are special and gifted for different reasons. There were so many in scene who were just brilliant and unusually gifted. But I will have to say Willie Ninja was such a gift, not only as an artist but as a human being and ambassador for this art. He was a game changer in a huge way. His passing was and still is painful, a great loss to community in NYC and at large.

Willie was actually  the one who brought Vogue in the 1980s all over the world. Archie and Benny Ninja continued to introduce the dance to mainly Europe and Asia through workshops for the last 10 years. Voguing was first introduced to Gothenburg  in 2009 or 2010, then I moved here in 2013 and been teaching mainly since.

Sweden, right! How were things for you here to begin with?

In Stockholm it was pretty successful because many Swedish dance students traveled over to NYC for training . When I came to Gothenburg  however, things were very slow and Voguing still unheard of. There was an interest from people who had nothing to do with Vogue culture. They just would try to appropriate it for different things, so that, to me, was a cue to keep going with it and really find the right audience for it.

First I started  by teaching in various schools in Gothenburg and conducting workshops in various parts of Sweden, then finally organizing events and balls here.

You have your own company now, what kind?

Urban Anarchy is my own company,  and Exposé is now an organization. Well…nothing difficult yet, but tax season is  making me nervous. LOL

Can you compare doing business of this kind in the USA/UK and in Sweden? What differences are there?

Well for starters, most dancers that come over from the States are invited by organizers, sometimes illegally, but nonetheless, long time ago one could make really good money and travel. Now the standards have changed completely: artists now coming from the States are earning less, or have to lower their rates to stay relevant, which I am against. I think, if you have put in the time and are an expert in your field, you should be paid top dollar, and have everything taken care of. But now highly talented world class artists are coming out of pocket to just say they are out here. It should not be that way.

Also, in Europe there are more resources for culture specifically, and organizers here are not as honest as they could be about that. They do cut corners, or mislead a lot of Americans on the business end.

It is much easier for someone like me to do more with my craft, and think outside of the box business-wise, because there are more resources that can be accessed. Versus in the States where finding spaces and resources is very difficult.

There is more of an opportunity in Europe to establish a niche than back home if you learn how the business and how organizations work.

Were there any people who gave you inspiration or support on your way to developing Voguing  in Sweden? In Gothenburg?

Creatively, my inspiration comes from my life situations mainly. My memories and experiences from NYC inform and influence me as well, but people such as Martina at my base, World Dance Company, K.Sun, who is DJ, dancer and organizer, were instrumental and supportive in helping me establish myself here. It is very difficult to do since most people in the dance scene here are very separate and closed on a certain level. Often, people are very hesitant to give anyone a chance no matter how established you are.

What kind of events did you and your team arrange or take part in?

Exposé was an event I organized first with K.Sun and another dancer Nicole. It was the first ball in Gothenburg. The second year, along with Edwin Safari, we organized the Revolution Ball: Fashion not Fascism for West Pride at the Världskulturmuseét which was quite huge. This year we will team up with Europride at  Stora Teatern and Gothenburg Dans och Teater Festivalen to curate the Decades Ball: A History of Slay-Age at Pustervik Friday 17 August. My team are mostly dancers and performers who are active either in the streetdance or Vogue ballroom culture scene or the LGBTQ+ community.

So – I ask – what’s happening now and in the future?

Right now I have to take a break to focus on my education, so I had to peel back. But it depends on the season. Sometimes I have classes, workshops or rehearsals, or I have to organize an event. That can take up a lot of time as well, and as an independent artist, when it rains it pours, so I am either super busy or I have downtime period.

Alyssa Chloé 3
Alyssa Chloé. Photo: Martin Thunarf. Kimono and Accessories: Firebird Fusion

What, then, are your most immediate plans?

Finish my education, produce more work here, and then maybe head back home.

Before finishing, I’m curious to know from Alyssa, what she has learned on her journey towards success.

Is there anything you wish you did another way?

Yeah 😊 But when you know better you do better and it will hopefully inform your journey further.

Anything  you would like to improve?

My Swedish, my bankkonto and my ability to make genuine connections and friends here LOL

As I ask my last but one question – Is there anything you are proud of? Sad?  – Alyssa gives me a list that rounds up her experience as an artist and performer in Sweden:

Proud of :

  • my ability to survive in a foreign land especially Sweden for this long. That was not really my choice … but wound up being where I was supposed to be.
  • where I come from and my experiences
  • to be able to follow my passion and share my gift in all these different areas, different  people, different cultures and in other ways
  • to be able to take a risk and have faith in my talent
  • to stay strong when things are very uncertain
  • not conforming


  • of the relationships and situations with people I face – from abuse, betrayal, dishonesty. To disrespect for me as an artist and a person … normally it would not phase me so much, but when you are new to a country, it is really hard. I am still processing that … but again these dances and staying creatively focused helps me stay balanced and sane.
  • That the dance scene here is not very supportive beyond themselves and do not see a greater vision or purpose beyond their ego. I come from that world, and at the end that selfish mentality does more damage than good.
  • that I cannot relate to this society in a way I am comfortable with, but then again it drives to stay sharp creatively and  shake it up.

And finally – Do you have anything to advise your colleagues in the field of arts, especially those who have just come here ?  

Learn about the society so you can understand how to relate what you do, within its structure. Document everything because people will take advantage of you if you have a great idea, especially new people. Establish some kind of formality with your business like a company or certification. And lastly be patient. People can be very slow to new ideas here, more than usual. So give it time.

Interviewer: Tatiana Pismenskaya

Editing: Tatiana Pismenskaya and David Dickson


Here’s a list of links to some of our recent posts about current art and artists (there’s much more, so you’re welcome to browse freely):

AW, Wahlgren, Mick C: Pirater;  Nadja Itäsaari: Talking to TreesJessica Fleetwood;  Alexander BardEllinor KarlssonThe Soft Revolution of Goth Punk PoetryCarolina Falkholt at Thomassen’s GalleryUlrika Hydman Vallien VIDA konstmuseumVästsvenska Filmdagarna 2017 – Virtual Reality


Visa mig ditt hus

Visa mig ditt hus, så ska jag säga vem du är!

(Read this post in English)

ditt hus 1
Komarken, Kungälv

”Little boxes”, sjöng Pete Seeger 1963 och raljerade med den amerikanska medelklassen och deras hus och liv och åsikter som alla var så hopplöst mainstream.

Så vackert, ja! Och så effektivt.

Banjovägen, Falkenberg

Vi människor har en tendens att anpassa oss till mängden.  Anpassa oss, och utan att vi ens märker det har vi byggt in oss. Hur anpassar jag mig? Och du?

Människor bygger in sig i att vara som andra.

Fönsterputsning, Wallingford Ct USA

Några av oss bygger in sig i att vara annorlunda.

Kombivilla, Skåpafors

”Den moderna människan är fri. Föds utan smärta, av en positiv och välinformerad mor. Och är välplanerad i den personliga utvecklingen. Och ingår i samhällets tillväxt, som består av kvalité, service, och vetediet.” (Lina Ekdahl) *

Kulturens fasad och innehåll
”pepparkakshus”, Skåpafors

Vad säger ditt hus, ditt hem om dig? Går det att helt enkelt vara fri?


*) Lina Ekdahl: ”En fri människa”. Diktsamling. Wahlström & Widstrand, 2012.


Pirater: lyckliga rivaler erövrar livet

Hur gör man musik om cancer? En människa kämpar i 14 år och kommer tillbaka till livet, utmattad men friskförklarad. Man kan göra som artisterna A.W., Wahlberg och Mick C i låten Pirater som släpptes på Spotify/Youtube fredag 23 mars 2018.

(Read this post in English)

pirater 1Låten är en hyllning. En hyllning till de stunder, de sekunder då livet är fullt närvarande. En hyllning till den intensiva upplevelse av liv man kan ha när man befinner sig på gränsen – innan livet kanske går under.

Låten är också en hyllning till vänskap och gemenskap. För sju månader sen var Aran Wehby och Mick Corneliusson rivaler i musikbranschen. Idén att hylla kampen för livet fick dem att samarbeta.

Att vänskap och gemenskap boostar kreativiteten vill Aran Wehby gärna berätta om. Inte bara i låten Pirater. Den är en blandning av hiphop/dancehall och afrobeats, berättar Aran. Den här musiken är kopplad till människors drömmar. Att utöva den musiken, att dikta den, att spela och sjunga den – det är en väg att hitta sig själv.

Att hitta sig själv och inte falla för frestelsen att viljelöst följa med strömmen, säger Aran, och vi kommer in på hans arbete med musik och ungdomar i förortsområdena. På det viset hänger den nya låten Pirater samman med livet som en fest. En fest som man hjälper varann att finna vägarna till.

Aran berättar att låten Pirater är sponsrad av distributionstjänsten Spinn Up, och alla intäkter går till Barncancerfonden.



Läs om låten PiraterSkanker News

Wahlberg –  Mot toppen (2015):


Mick Corneliusson Vi kommer aldrig att dö (2016):


Aran Wehby Måste rensa luften (2016):

Pirater, av Aran Wehby, Pontus Wahlberg och Mick Corneliusson:

Färger – vad är det?

Dansande hav.

Vad är färg? Konstnären, som målat tavlorna här, talar om ”längtan efter färg”, och att färger är en drivkraft för henne. Och man anar att det är en drivkraft inte bara i hennes måleri, utan också i livet.

Sjöbris över öppet vatten.

Wikipedia säger att ”Färg och ljus skapar tillsammans vår visuella upplevelse av rum och föremål”. Och det är klart att om det är på det viset, så är ju färg en förutsättning för att vi över huvud taget ska uppleva verkligheten omkring oss. Och då – då blir väl färg just detta; en drivkraft för att se och uppleva var vi befinner oss.

Våren spritter.

Men är det sant som det sägs, att färger inverkar psykologiskt på människor? Titta på de här bilderna och försök att avgöra vad slags intryck de gör på dig. Och om de gör något intryck, är det då färgen som får dig att reagera? Eller är det formerna? Eller en kombination?

Kanske är det så att upplevelser då en färg haft betydelse faktiskt stannar kvar i minnet och gör att vi associerar den färgen med känslan av just det minnet. Så om du upplever lugn och ro när du ser färgen blå, då kanske du egentligen minns den blå skymningskvällen då du och och dina vänner satt och vilade ut efter höbärgningen i juli 1966.

Eller om du upplever oro av den blå färgen, kanske du kopplar ihop den med minnet av det blå lupinfältet du satt och tittade på som liten, när din kanin hade försvunnit och du oroligt väntade på om den skulle komma tillbaka eller inte.

Dalslandsmyren glittrar.

I Wikipedia läser jag om den amerikanska filosofen Susanne Langer som beskriver det jag talar om i teoretiska termer. Hon ”talar om expressiva symboler – de perceptuella mönster som väcker vår uppmärksamhet i konst och design genom att erinra om våra levande sinnliga erfarenheter i omvärlden och därför kan fungera som symboler för ‘upplevt liv’.”

Vänd hjärtat mot solen.

I tavlorna, som jag visar på denna sidan associerar jag ibland till tidigare upplevelser i mitt liv. Känner igen. Samtidigt blir jag lite överraskad av formerna och av färgkaskaderna. De visar något som jag sett tidigare, men här ser jag det på ett nytt sätt.

Det är kanske det att jag får se dalslandsmyren, vårfärgerna, solvärmen, vattnet och ljusbrytningen i vågsvallet genom en annan människas ögon.


P.S. Ellinor Karlssons utställning ”Längtan efter färg” visas på biblíoteket i Dals Ed fram till 7 april 2018.


Nadja Itäsaari: ”where my home ought to be”

Nadja Itäsaari 1
(Copyright Nadja Itäsaari)

När Nadja Itäsaari sjunger hör jag att hon är släkt med vargar och med flygplanen som drar sina vita streck genom luften.

(Read this post in English)

När du sjunger som om ljuden kommer ifrån dina inälvor. När du ger ifrån dig ett läte från det undermedvetna. När du samtalar med träd. När din poesi och dina ord blir maskinljud. Vad är det då som händer? När naturljud, skogsljud, fågelljud och lockläten kommer ur din mun och ur din kropp. Vad innebär det?

Eller när sedan länge halvt glömda kulningstoner från sedan sekel övergivna fäbodar och skogsbeten blandas med Berthold-Brechttoner som väcker till liv associationer till den hämndlystna Sjörövar-Jenny. När energisk sorg flätar sig samman med dadaistisk ordglädje och samisk nåjdtrumma. Vad händer?

Du möter detta i Nadja Itäsaaris verk. Hon sjunger så. I den nya singeln Talking to Trees som släpps lördag 17 mars 2018 finns allt detta i botten. Naturen i hennes kropp. Naturen som hon lever i. Naturen i uråldrig kultur och i nutida konstuttryck. Dessa är samtalspartners i hennes sång.

Nadja Itäsaari 2
(Copyright Nadja Itäsaari)

Hon kallar det samtal med träd. Och samtalet med träd hjälper henne att söka något hon kan kalla hem.

Den nya singeln heter Talking to Trees. Från lördag 17 mars 2018 kommer den att ligga på alla kanaler från Spotify till Bandcamp! Där ligger redan nu Nadja Itäsaaris tidigare album Songs From the Woods of Inner Mind.

”Fan vad bra!”



P.S. Läs gärna min recension av Louise Halvardsson, Nadja Häikiö Itäsaari och Henric Mimerson – The Soft Revolution of Goth Punk Poetry – och deras performance på 13Festivalen på Konstepidemin i Göteborg på trettondagsafton 2018.




Jessica Fleetwood på Internationella Kvinnodagen

Jessica Fleetwood
Jessica Fleetwood på Not Quite, 8 mars 2018

Not Quite kan man få för sig att saker skulle hända till hälften eller inte nå riktigt ända fram.  Men när Fröskogs Kulturförening har ett kulturarrangemang på Not Quite i Fengersfors, då blir det gärna kvalitet och angeläget. Idag, på Internationella Kvinnodagen hade man annonserat föredrag av Jessica Fleetwood, smideskonstnär. Och med Jessica Fleetwood  på scen, fick den här högtidsdagen ett innehåll som kan sammanfattas i kvinnlig livsglädje, skaparkraft och fri energi och styrka.

Hennes konstnärskap är i stål. Inte enbart. Det vi fick ana av hennes skisser antyder ett  bildseende som speglar en egen upplevelse, vilket skisser till stora konstverk ofta gör. De krokier hon visade gav också en aning om en formkänsla som nog är fri i sitt förhållande till konventioner.

Jag skriver ”antyder” och ”som nog är fri”. I sitt föredrag framhävde Jessica Fleetwood nämligen inte sin konst. De olika konstverken fanns där som en bakgrund till hennes burleskt sköna berättelse. Den om hur hon på krokiga vägar, men med någon slags inneboende kompass, klarat och klarar att skapa ett liv där konsten är en styrka och en glädje. Och tidvis också en inkomstkälla.

Hennes konstnärskap är i stål. Jag hoppas att någon gång få se mer. Hennes opus magnum, Ståltheten i Oxelösund, hennes smideskonstverk.

När jag körde hem i snöyra och många tankar, tänkte jag på Alexandra Kollontay. Hon var en av dem som skapade Internationella Kvinnodagen. Jag tror att hon skulle kunna se på kvinnors situation i Sverige idag och säga not quite, men Jessica Fleetwood är på god väg.



Hur gör sig livet påmint? Knoppar som brister. Blomning, lövverk och humlor som surrar. Dignande fruktträd och fågelsträck. I sådana tider påminns jag tydligt om livet och dess kraft. I andra tider är det svårare att se. Det kan krävas ett nästan synskt öga för att se livskraft där döden ser ut att ha makten.

Skogen har dött
En bäverdamm längre bort har skapat översvämning. Vattnet har dränkt trädens rötter.
På denna mark, som nu är vattensjuk, växte sig träden höga förut.
Undan för undan murknar trädstammarna
En murken trädstam ger både bo och mat åt hackspettarna.

I de döda och döende trädstammarna finns liv som inte jag kan se. Men hackspetten vet. Den knackar och äter och lever av larverna som lever där inne.

Här gick jag en vinterdag och gladdes åt de döda träden som ger livskraft åt allt som kryllar och kämpar och väntar på våren.



Alexander Bard – filosofisk rökpuff eller inspirerande provokatör?

Alexander Bard har jag alltid tyckt ärligt illa om.

(Read this post in English)

Ända sen han först gjorde sig synlig  i massmedia i början av 80-talet har jag ogillat den mannen. Hans självupptagenhet kändes påklistrad. En tom rökpuff utan fäste i verkligheten. Det var något plåtigt och artificiellt över hans musik. Hans politiska idéer fick mig att associera till  den asociala nyliberalismen. Och i backspegeln har jag fått intrycket att han och  hans Army of Lovers hade mer gemensamt med Fredrik  Reinfeldts första regerings provokativa Ayn Rand-liberaler än med någonting, som kunde associeras med kärlek. Ministrarna, det var de som fick avgå efter kort tid när det visade sig att de praktiserat Ayn Rands teori att skatt är stöld och  vägrat betala vissa skatter (och TV-avgiften). Utan humor eller självdistans.

Den uppfattningen hade jag av Alexander Bard. Får jag skriva så? Att jag tyckte illa om honom. Att jag tyckte han var provokativ på ett trist sätt. Att jag förknippade honom med en asocial nyliberalism.

Själv har Alexander Bard benämnt de svenska initiativtagarna till #metoo-rörelsen mytomaner och han har utnämnt kulturminister  Alice Bah Kunkhe till en demokratins dödgrävare. Då ger jag mig rätten att tala om varför jag alltid har tyckt så illa om Alexander Bard.

DET VAR INTE min idé att jag skulle lyssna på söndagsintervjun i P1, där han intervjuas av Martin Wicklin. Jag fick en fråga. Det var min körledare som sms-ade med hänvisning till det radioprogrammet: ”Nån gång skulle jag kunna tänka mig att diskutera Alexander bard med dig.”

När jag lyssnade på den intervjun hände något. Jag hörde honom säga att han  är nyfiken på livet. Han sa att han tycker särskilt mycket om att tala med personer som utmanar honom genom att tycka precis motsatsen till honom själv. Han vill kunna säga vad han tänker och stå för det utan krusiduller.

Alexander Bard
Att vara grundad i sin biologiska konstitution

Han tror att det är nödvändigt att människor idag har en fast punkt i sin egen biologiska konstitution.  Det är nödvändigt, säger han, om vi ska klara att leva med den teknologiska utvecklingen nu. Och han tror  att könet är en grund för en människas liv. En man ska vara en man och en kvinna ska vara en kvinna, menar han och säger ”Jag tror på könets återkomst!”

Jag noterar att jag skulle ha synpunkter på detta och fortsätter att lyssna. Hör honom säga att alla människor ska ha jämlika villkor att förverkliga sina möjligheter i livet. Någon gång under intervjun  säger han självklart att människor är ”jämlika och olika.” Han påpekar att han ”är marxist,” vilket överraskar mig något. Och fortsätter med att poängtera att visst har han förmågan att fokusera och undersöka mycket smala och djupa kunskapsområden, vilket dock inte är någon sorts elitism .

Han vill inte fastna i en uppfattning eller i ett sätt att vara. Han skapar hemkänsla åt sig, vart han än beger sig. Han vill utforska och lära känna världen. Hans projekt nu är ett djupgående filosofiskt arbete.

När jag lyssnade på söndagsintervjun med Alexander Bard fick jag en bild av en människa som det är värt att lyssna på.

Jag lyssnade på programmet en andra gång. Nu hörde jag ju att han alltjämt är självupptagen och jagcentrerad. Jag hörde också flera påståenden om livet och världen och politiken som jag vill opponera mig emot. Men intrycket kvarstår – att jag omvärderar min tidigare avsky för denne man.

Alexander Bard må vara en filosofisk rökpuff eller en inspirerande provokatör. Egentligen handlar detta inlägg inte om honom.  Det handlar om att jag på senaste tiden har funnit en viss glädje i en metod. En metod för ny kunskap. Kanske genom tillfälligheternas spel har jag tagit emot impulser från några kvinnor som jag känner – impulser som har lett mig till att läsa, se och lyssna på nytt. Lyssna på nytt till sådant som jag av någon anledning lagt i erfarenheternas skräpkorg. En metod för omvärdering.

Det upplever jag som användbart i livet.



Länk till söndagsintervjun i P1 med Alexander Bard


Den passionerade Bitterfittan

bitterfittanMaria Sveland skrev sin roman Bitterfittan 2007. Jag läser den nu. Att det tagit mig 11 år!! Vad det dröjsmålet inte beror på kunde jag skriva spaltmeter om. Men det beror på en enda enkel sak. Jag har låst mig i ett ointresse för Maria Sveland. Och varför då?

(Read this post in English)

Ingen minns väl intervjun som Hanna Hellqvist  gjorde med henne i TV-serien Jakten på lyckan. Det var 2011, så du är förlåten om du har glömt vad Maria sa den gången. De pratade om relationer mellan man och kvinna, när Maria Sveland sa att ”det som är farligt är när vi har det här idealet att det här ska vara livet ut”. ”Det är ju jättefarligt för då kan man ju ge sig på att man kan bli besviken”.

Det här etsade sig fast. För jag tänkte att ”vad fan säger du!” Jag förväntade mig kanske att hon skulle säga något klokt som att ”det verkligt farliga är när vi har det här idealet att vi alltid måste vara så jävla lyckliga”. Och så sitter hon istället och ger rådet att inte engagera sig för mycket för att man ska slippa bli besviken. Är det detta livet går ut på, tänkte jag upprört den gången. Att inte bli besviken!

Det är därför jag inte har läst Bitterfittan förrän nu. Jag hade detta intrycket av en kvinna som inte ville eller vågade satsa helhjärtat.

Det var poeten Louise Halvardsson som fick mig på andra tankar. I en diskussion vi hade om just Bitterfittan vaknade jag till när Louise sa: ”I böckerna framstår huvudpersonen som att hon är väldigt passionerad och vill älska och också gör det, men sen … har hon väl blivit sviken alltför många gånger …”

Precis detta med passionen hade jag ju saknat hos Maria Sveland den gången. Och jag litade på Louise när hon såg passionen hos romanens huvudperson. Därför läste jag boken. Och blev glad!

Det är väl inte alltid man kan uttrycka precis vad man tänker och känner när man sitter i en TV-studio. Men i romanen Bitterfittan är Maria Sveland tydlig. Huvudpersonen Sara söker verkligen vägar för att kunna leva, med sin passion för livet i behåll. Det är precis det romanen handlar om. En kvinnas försök att bejaka passionen i sitt liv och inte alltid bara anpassa sig till andra.

Jag har inte läst Bitterfittan 2 än. Men det ska jag.


Vad gör en bild?

vad gör en bild 1Vad gör en bild? René Magritte målade en pipa och ställde ut den målningen med texten ”Ceci n’est pas une pipe” – ”detta är inte en pipa”. Vilket ju är helt logiskt. Det var ju ingen pipa utan en bild.

(Read this post in English)

Nu lägger jag alltså upp en bild där jag fotograferat en trädstam. Då gör jag ju det, inte för att jag vill visa dig en trädstam. Jag vill visa dig, min läsare, någonting som jag såg när jag betraktade den. Jag fick associationer till stelnad lava som jag sett en gång, och jag blev också nyfiken på vad som kunde gömma sig i springorna i barken.

Kanske ser du något annat än jag. Här är ju inte bara ett träd. Här lever djur och lavar och mikroorganismer – hela världar som vi kan se om vi får en påminnelse om det.

vad gör en bild 2

Eftersom jag inte har något vidvinkelobjektiv, så kom jag inte in i de minsta barkspringorna, och kunde inte ta dig med in i de världarna. Kanske är det läge att komplettera min utrustning.

Oavsett utrustning får trädet, barken och dess struktur mig att se och tänka. Det får säkert mig och dig att associera till helt olika saker. Beroende på vad vi har varit med om i våra liv. Det tänkte jag på, och jag ville bjuda in dig till en liten associationsfest. Om vad du faktiskt ser och om vad du kommer att tänka på.

Kanske är det detta min favvo-filosof MarciaCavalcante Schuback menar när hon säger att en bild avbildar inte ett objekt. Den synliggör en rörelse.

vad gör en bild 3Detta är en bild som jag tog  när jag först gick förbi trädet. Visst uppstod en rörelse när jag fick för mig att fotografera det. Rörelsen då, som bilden skapar i din eller min hjärna.

Eller hur! Är det ett svar på min fråga ”vad gör en bild”?