Kultur & Resor-arkiv - Sida 2 av 16 - ATT SMAKA LIVET. Vi – Arletta och Ellington – är två personer med olika ursprung och bakgrund. Var för sig och tillsammans söker vi livets smak i upplevelser av konst, kultur, mat, resor, relationer och friska frukter. Läs och känn vilka smaker som lockar dig.

Vårviks kyrka i kvällningen

vårviks kyrka 1 Det regnade när vi kom. Denna torra, torra sommar. Regn. Glesa stora droppar föll på sjöns yta. Vi hade kommit på den smala grusvägen genom skogen. Den obebodda skogen där ugglor och nattskärror trivs. Och där öppnade sig synfältet. Skogen vek undan. Längre fram sågs gårdar och ängsmark. Och nere vid sjön låg kyrkan. Här, nära gränsen mellan Dalsland och Värmland ligger Vårviks kyrka ute på en udde i sjön Västra Silen.

(Read this post in English)

vårviks kyrka 2

Dalsland genomkorsas av strömmande vatten och sjösystem. Från Östra Silen rinner vattnet genom Västra Silen och sedan genom den långa, smala sjön Svärdlång och vidare genom Laxsjön, Råvarpen och Upperudsälven ut i Vänern. Det är ett talesätt i norra Dalsland, att Svärdlång har det renaste vattnet ty ”det rinner genom två Silar”. Här, vid Vårviks kyrka, är det långt till civilisationens föroreningskällor, och allt känns rent och orört.

Det var redan kväll när vi kom, men julikvällarna är ljusa. Det droppade sakta, sakta från skyn. Kyrkogårdens blommor har stålsatt sig mot torkan och tar längtansfullt emot fuktdropparna från himlen.

vårviks kyrka 3

vårviks kyrka 4

En kort stund tilltog regnet. Vi hörde fiskar vaka i sjön. När vi gick längst ut på udden hade regnet upphört och i den varma kvällen torkade fukten strax bort på stenarna och marken. Vi satte oss och betraktade utsikten över den stilla sjön.

vårviks kyrka 5

Den ljusa sommarhimlen speglade sig i vattnet i pastell, guld och platina.

vårviks kyrka 6 Sakta föll en sommarskymning i den stilla kvällningen. Strax bakom udden, osynlig för oss men ändå nära, ropade storlommen sitt uråldriga alarm. En tornseglare slog sin svirrande blixtsnabba jaktflykt över vattenytan.

vårviks kyrka 7

När solen sakta gick ner över bergen i nordväst, och visade sig i molnspringan, då förvandlades allt.

vårviks kyrka 8

vårviks kyrka 9

Efter solens nedgång var det nya nyanser av ljus som målade himmel och vatten för våra ögon.

vårviks kyrka 10

Länge, länge satt vi och betraktade ljusets skiftningar i sommarnatten. Vårviks kyrka andades stilla. Drömde vi? Var det redan gryning?

vårviks kyrka 11

Alvarsblomster

Jag återvänder gärna till Öland. Nu gör jag det i minnet. Det var en dryg vecka sen jag var där, och i mitt minne dröjer sig några alvarsblomster kvar.

De är inte så märkvärdiga för världen. Men jag tänker på hur magert de växer och vilka färgnyanser de skapar i en till synes torftig miljö.

En del vet jag namnet på. Några har jag inte en aning om vad de heter. Carl von Linné reste här på det han kallade sin öländska resa. Det jag fick höra nu när jag själv gjorde en öländsk resa var att Linné inte såg så mycket av Öland. Han ska ha slagit sin stortå mot en sten. Detta fick honom på dåligt humör. Så han satte sig på gästgiveriet. Istället fick hans studenter som var med ge sig ut i området och leta botaniska och zoologiska rariteter.

Idag är vägarna på Öland bättre än på 1700-talet. Det är inte så mycket förrädiska stenar att stuka stortån på. Så jag tog mig en cykeltur i kvällningen, vilket Linné skulle sett som ett Guds under eller Djävulens bländverk.

På den tur jag tog var alvaret aldrig långt borta. De alvarsblomster jag fick se hade en förmåga att lysa i skymningsljuset.

Innan jag kom hem hade kvällen hunnit bli sen. Det var en av dessa vindstilla kvällar som lär vara ovanliga på denna vindarnas ö. När jag cyklade hemåt hörde jag hela tiden göken gala i väster. Två i Skärlöv, och en i vardera Segerstad, Mellby och Seby. När jag kom till Gammalsby var jag nästan hemma, och där hörde jag göken från öster. Så tedde sig denna kvällens öländska resa.

Småländska tallmoar

Till och från Öland kör jag över Småländska Höglandet. Tallmoar nästan i oändlighet. Ett litet brukssamhälle dyker upp rätt som det är. Några gårdar med hage och åkrar. En sjö. Och tallmoar.

tallmoar 1 — Några granar i förgrunden. Därbortom ses tallskogens pelarhall

Det är många mil att köra. Jag kör förbi Nybro och Vetlanda. Det är tallmoarnas land. Stannar upp i Eksjö. Och när jag kör vidare mot Nässjö kör jag genom tallmoar mot Jönköping.

Jag har med mig lite fika. Stannar vid en parkering och går upp en bit i tallskogen. Sätter mig på en tallåga.

Det växer mossor och lavar på träd och stenar. I bärriset vid mina fötter förbereder försommaren höstens rikedomar.

Blåbären är ännu gröna, men om en månad är de blå och mogna. De ser välpollinerade ut. Kommer det regn snart så kan de nog bli stora och fullmatade.

Lingonen är senare. De har just börjat blomma. Jag njuter min försommarfika under tallarna i smålandsskogen. Jag tänker inte höst, men det känns löftesrikt.

Öländsk blomsterprakt

Just nu. Precis just nu blommar det. Jag kom i bilen över ölandsbron och fick ett samtal på mobilen när jag kommit upp på vägen som skulle ta mig till Ottenby. Laglydig stannade jag förstås. Körde in på första bästa parkeringsficka. När jag pratat färdigt skulle jag köra vidare. Tittade bara upp lite först. Och upptäckte öländsk blomsterprakt.

Detta blev inkörsporten till min ölandsresa juni 2018.

Ölands alvar

Ingen uppkoppling! Ingen dator. Knappt kontakt med yttervärlden. Vad blir det av livet då? Tja, två saker hände mig i alla fall. Jag fick några riktigt nära och intensiva samtal med två av mina syskon, som jag åkt ganska långt för att träffa. Det var det ena. Det andra var en naturupplevelse på ett ställe, där den sista pluppen på telefonens mottagning försvann. Det var på Ölands alvar.

Här brukar betesdjur släppas. då blir alvarets buskar och träd inte så höga.

Solens och vindarnas ö, brukar man säga. Men denna sena kväll var det så gott som vindstilla, vilket är ovanligt, säger de som är åretruntboende.

Och solen, den var på väg ner när klockan närmade sig elva på kvällen och mörkret så sakta började komma krypande.

Då hörde jag den. Göken. Två var det. En som gol i väster och en som gol i öster. Bästergök och tröstergök.

På en del ställen där Ölands alvar inte betas, växer det igen. Mest är det enesnår som frodas.

Tornseglare flög svirrande och avtecknade sig mot kvällshimlen, och en stenskvätta varnade från ett hål i stengärdesgården.

Fossil av ortoceratiter finns i Sverige i kalksten från ordovicium bland annat på Öland.

Öland är ett minimalistiskt landskap. Dess jordlager är tunt. Dess skönhet är karg. ”Jag är stenrik”, sa ölandsbonden.

*) Ordovicium är en period som inträffade för ca 450 millioner år sedan. Perioden varade i ca 40 millioner år. Det som idag är Öland var då havsbotten. Läs om ordovicium på Naturhistoriska museets hemsida.

Blåhjon

Nu vill jag fråga dig som läser detta. Har du nånsin sett ett blåhjon? Jag tror att jag har sett ett, men jag är inte säker. För säkerhets skull bifogar jag en bild som jag tog ute på min vedbacke igår och om det när någon som vet, så är jag tacksam för bekräftelse om detta är ett blåhjon eller inte.

Sen vill jag fråga en annan sak. Vad tänker du på när du läser eller hör ordet blåhjon? Själv har jag bara hört ordet en gång innan jag idag stötte på det nu igen. En enda gång i hela mitt liv, och ändå har det fastnat i mitt medvetande och lär inte utplånas därifrån så länge jag lever.

Hur är det egentligen med intryck, information och kunskap. Vad är det som fastnar? Ja den frågan ställer jag mig. Visst! Olycksfall och dramatiska händelser som när blixten slog ner. När affären i vägkorsningen hemma brann ner till grunden. Eller när mjölkskjutsens hästar kom i sken och kusken föll med huvudet före in i stengärdsgården och fick tas om hand och förbindas av min mamma och hela köket blev nerblodat. Sånt glömmer man ju aldrig.

Eller när Kennedy eller Palme blev mördad.

Men blåhjon då? En enda gång.

Döm själv när du lyssnar på den här visan av Povel Ramel, så förstår du varför. Eller så gör du inte det.

Om det nu var något helt annat kryp jag fotade – ge mig gärna en antydan om vad det egentligen var. Jag vill ju veta. Men förmodligen kommer jag genast att glömma det.

Staden en försommarkväll

Jag älskar staden på sommaren. Göteborg ångar och andas i sommarvärmen. Promenaden från Järntorget längs Linnégatan förbi Änggården tar en halvtimme i snabb takt.

(Read this post in English)

Vi går nog fortast av alla denna dag. Stadsmänniskorna jäktar inte som de annars brukar denna försommarsöndagskväll. De släntrar längs trottoaren i par och grupper. Deras ansikten är avspända och röda av solen.

staden 3 Botaniska trädgården är öppen. ”Öppet till solens nedgång” läser vi vid entrén. Vi tittar på solen och ser att den ännu står tre fingrar över hustak och trädtoppar.

En koltrast sätter sig på grusgången. Tittar på oss och sjunger en underbart vacker melodislinga där den sitter på marken. Gråsparvarna gnuggar ner sig i sanden och ’badar’ så dammet yr runt dem.

Det japanska körsbärsträdet är precis mitt emellan blom och fruktsättning.

staden 3 Trädet lyser blommigt och täcker marken med drivor av rosa snö.

staden 4 Nu är vi också fåglar.

staden 5 Nu är vi också barn.

Vi fylls av nyfikenhet på vad som gömmer sig bak stigens nästa krök.

Och nästa.

Och nästa.

När solens överkant tangerar hustaken och trädtopparna går vi dröjande tillbaka genom staden. Sent på kvällen strålar asfalt och stenlagda gator fortfarande dagens värme.

Kulturarvet som möjlighet och begränsning

Kulturarvet. Alltid, alltid omges jag av det. Allt jag gör är ett resutat av kulturarvet. Hur kan jag ta mig ut ur kulturarvet?

(Read this post in English)

Nadja Itäsaari har just låtit sin djupa stämma ljuda ur botten av sin själ till dånet av hennes nåjdtrumma. Hennes skogs- och träd- och trolldomskultur är inte bara ett arv utan också ett verktyg som ger henne fri tillgång till undermedvetna och annars fördolda strömmar i kropp och själ.

Louise Halvardsson och Henke Mimerson tar upp tråden från en annan ände. Mitt i all kulturarvssträvan känner de hur kulturen inte bara ger energi åt deras kreativitet. Kultur är också kontroll. Du är en av oss och du ska hålla dig till det. Här följer vi vårt! Här är vi som vi! Bara så du vet! Allt jag ser och allt jag gör styrs av ett mönster som kulturarvet bestämmer. Hur kan jag ta mig ut ur kulturarvet och hur kan jag se utanför boxen? Hur får jag tillgång till en röst som är min?

Så satte Poesiwerken frågan om kulturarv under luppen denna sommarkväll. I föreställningen Det våras för kulturarvet bjöds på en palett av aktuell göteborgspoesi där Nadja Itäsaari och Louise & Henke angav tonen. Poesiwerken i Göteborg ger poesin en plats i vardagslivet, och idag på Litteraturhuset demonstrerade de möjligheter och frågor. Louise och hennes rosa hårkalufs förkroppsligar frågan om hemmahörande, social kontroll och frihet. Eller hur! Och Nadja. Hon ÄR!

Utanför Litteraturhuset, i den ljuva sommarkvällen, hade någon smyckat en av stadens arbetarhjältar i violett och rosa. Också en kommentar till vårt kulturarv.

kulturarvet 3

Länk till Poesiwerken

Vad säger hällristningarna i Tisselskog?

En dag i april gjorde vi ett besök hos arkeologen Tommy Andersson. Han bor vid Högsbyn i orten med det poetiskt klingande namnet Tisselskog. Just där finns Dalslands största hällristningsfält, och Tommy är en framstående hällristningsforskare. Tidigare har vi deltagit i de guidade vandringar som han leder i vid hällristningarna i Tisselskog.

(Read this post in English)

Diskussionens vågor hemma hos Tommy Andersson, arkeolog.

När det gäller vad hällristningarna har haft för funktion och vad de föreställer, så är Tommy noga med att vi egentligen vet väldigt lite. Ristningarna här i Tisselskog är ca 2500 – 3000 år gamla. Det är svårt att veta hur den tidens samhällen här i trakten såg ut. Ett grundantagande är, säger Tommy, att om de har ristat in fötter, så är detta en plats där människor har gått eller stigit i land. Om man har avbildat en procession med vagnar eller båtar så är detta en plats där sådana processioner ägt rum.

Skostorlek 35 verkar det som att de hade de som landsteg här vid hällristningarna i Tisselskog för 3000 år sedan.

Det finns bilder på fötter och det finns bilder på processioner. Så det är troligt att man kan anta, menar Tommy, att detta har varit en samlingsplats. Hit har människor kommit vid speciella tillfällen av någon, för oss förborgad anledning.

Om vi försöker oss på att säga mer om detta, så ägnar vi oss åt spekulationer. Och spekulationer är, kommer vi överens om, ett tillåtet och nödvändigt sätt bygga vidare på den kunskap vi faktiskt har. Tillåtet och nödvändigt, så länge vi är tydliga med att det faktiskt är spekulationer.

Efter samtalet lämnade vi Tommy, som skulle få ytterligare besök denna dag. Och vi tog en tur på egen hand i hällristningsområdet. Det var spännande att låta fantasin flöda. Vi såg ju spåren av de människor som samlats här för tusentals år sedan.

För 3000 år sedan, hävdar historieforskaren Hans H Lundqvist, fanns det redan väl utbyggda handelsförbindelser där Dalsland ingick som en länk i en lång kedja av utbyte av varor och kulturella influenser. Detta låter som en helt tillåten spekulation. Lundqvist ser tecken som tyder på att detta ingick i den sk Sidenvägen, som ända sedan forntiden förbundit Asien och Europa.

Hur det nu var med detta mer exakt kan vara svårt att fastställa, men det är tydligt att människor samlats här i det vi nu kallar Dalsland, kanske långväga ifrån. Och att de inte bara samlades och uträttade vad ärende de haft, utan att de också hade vilja och förmåga att låta eftervärlden se att de varit här.

Så gick en del av våra tankar denna dag när vi besökte arkeologen Tommy Andersson och hällristningarna i Tisselskog.

Nämnd källa: Hans H. Lundqvist: Vikingarnas ursprung: Beowulf sprider nytt ljus. Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige, 2017.

De smidda gravkorsen

”Mest anmärkningsvärt är de smidda gravkorsen, som är rikligt företrädda i hela landskapet. I olika trakter utvecklades olika former varav de flesta saknar motsvarighet i andra delar av landet.”

(Read this post in English)

Så står det skrivet på Vänersborgs museums hemsida, under rubriken ”Folkkonst i Dalsland”.

Vi gjorde en utflykt en dag. Vi var intresserade av Jättegrytorna vid Stenebyälven, som vi skrev om häromdagen. Det var hedniska stämningar inne bland de dramatiska naturformationerna i berget. Som ofta är fallet när det hedniska gör sig påmint, så ligger kyrkan inte långt borta.

Vi pratade lite om detta att de hedniska kultplatserna inte sällan verkar ha tagits över av kyrkan när landet kristnades. Detta är ett kapitel för sig, där vi nyligen stötte på begreppet ”arianskt kristna,” som under vikingatiden tydligen tillbad både asagudarna och den kristna treenigheten. ”Häftigt” sa vi och vandrade in på kyrkogården.

Det var skönt att komma ut i solen från de mörka bergsskrevorna och det blev en upplevelse att ta en promenad runt på kyrkogården vid Steneby kyrka. Liksom flera andra kyrkogårdar i Dalsland är detta en utställning för dalsändsk folkkonst. De smidda järnkorsen pryder många av gravarna. De flesta är nog gamla, men några är av senare datum. De tål att titta på, och vi fick ytterligare tankar kring kombinationen av kristet och hedniskt.