Jag återvänder gärna till Öland. Nu gör jag det i minnet. Det var en dryg vecka sen jag var där, och i mitt minne dröjer sig några alvarsblomster kvar.
De är inte så märkvärdiga för världen. Men jag tänker på hur magert de växer och vilka färgnyanser de skapar i en till synes torftig miljö.
En del vet jag namnet på. Några har jag inte en aning om vad de heter. Carl von Linné reste här på det han kallade sin öländska resa. Det jag fick höra nu när jag själv gjorde en öländsk resa var att Linné inte såg så mycket av Öland. Han ska ha slagit sin stortå mot en sten. Detta fick honom på dåligt humör. Så han satte sig på gästgiveriet. Istället fick hans studenter som var med ge sig ut i området och leta botaniska och zoologiska rariteter.
Idag är vägarna på Öland bättre än på 1700-talet. Det är inte så mycket förrädiska stenar att stuka stortån på. Så jag tog mig en cykeltur i kvällningen, vilket Linné skulle sett som ett Guds under eller Djävulens bländverk.
På den tur jag tog var alvaret aldrig långt borta. De alvarsblomster jag fick se hade en förmåga att lysa i skymningsljuset.
Innan jag kom hem hade kvällen hunnit bli sen. Det var en av dessa vindstilla kvällar som lär vara ovanliga på denna vindarnas ö. När jag cyklade hemåt hörde jag hela tiden göken gala i väster. Två i Skärlöv, och en i vardera Segerstad, Mellby och Seby. När jag kom till Gammalsby var jag nästan hemma, och där hörde jag göken från öster. Så tedde sig denna kvällens öländska resa.
Allt jag minns från min midsommarresa till Öland inramas av detta. 
För inte så länge sedan var detta en bondgård. Idag är det ett kulturarv. I huset längst bort bakom bilden av skärfläckan, där man nu har ett hantverksgalleri – där finns gödselrännan kvar. Där korna brukat stå uppbundna i sina bås finns nu montrar och bord med konsthantverk och bruksföremål till salu.