Kulturarvet som möjlighet och begränsning

Kulturarvet.  Alltid, alltid omges jag av det. Allt jag gör är ett resutat av  kulturarvet. Hur kan jag ta mig ut ur kulturarvet?

(Read this post in English)

kulturarvet 1
Nadja Itäsaari

Nadja Itäsaari har just låtit sin djupa stämma ljuda ur botten av sin själ till dånet av hennes nåjdtrumma. Hennes skogs- och träd- och trolldomskultur är inte bara ett arv utan också ett verktyg som ger henne fri tillgång till undermedvetna och annars fördolda strömmar i kropp och själ. 

kulturarvet 2
Louise och Henke

Louise Halvardsson och Henke Mimerson tar upp tråden från en annan ände. Mitt i all kulturarvssträvan känner de hur kulturen inte bara ger energi åt deras kreativitet. Kultur är också kontroll. Du är en av oss och du ska hålla dig till det. Här följer vi vårt! Här är vi som vi! Bara så du vet! Allt jag ser och allt jag gör styrs av ett mönster som kulturarvet bestämmer. Hur kan jag ta mig ut ur kulturarvet och hur kan jag se utanför boxen? Hur får jag tillgång till en röst som är min?

Så satte Poesiwerken frågan om kulturarv under luppen denna sommarkväll. I föreställningen Det våras för kulturarvet bjöds på en palett av aktuell göteborgspoesi där Nadja Itäsaari och Louise & Henke angav tonen. Poesiwerken i Göteborg ger poesin en plats i vardagslivet, och idag på Litteraturhuset demonstrerade de möjligheter och frågor. Louise och hennes rosa hårkalufs förkroppsligar frågan om hemmahörande, social kontroll och frihet. Eller hur! Och Nadja. Hon ÄR!

Utanför Litteraturhuset, i den ljuva sommarkvällen, hade någon smyckat en av stadens arbetarhjältar i violett och rosa. Också en kommentar till vårt kulturarv.

kulturarvet 3

 

 

 

 

 

 

 

Länk till Poesiwerken

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.

Alla dina kommentarer är välkomna