Stenebyälven och jättegrytorna

Stenebyälven är inte världens längsta älv. Den rinner mot norr. Den börjar vid Taxviken i Ivägsjön och rinner ut i Laxsjön tio kilometer norrut, lite utanför Billingsfors. Endast ett fåtal älvar i Sverige rinner åt norr. Kanske finns här sagor om Näckens farligheter, för det var just i norrgående vattendrag som Näckens kraft var starkast enligt gammal folktro.

(Read this post in English)

Stenebyälven 1
Kvarnar och sågar i Stenebyälven vid Taxviken (copyright Monika Åhlund)

I början av sitt lopp hade Stenebyälven ett flertal fall och forsar. Där finns ännu resterna efter de kvarnar och sågar som anlades där.

Stenebyälven A
Så här ser det ut nu.

Idag är där en kulvert ner till kraftverket.

Stenebyälven 2
Här lämnar Stenebyälven sin kraft genom denna rörledning vid Taxviken

Längre ner i sitt lopp rinner Stenebyälven fritt. Dit vågade vi oss. Ja, vågade! Just vid kyrkan är en dramatisk dalgäng. Med branta bergskrevor och stup, där man får gå i slingrande trappor ner till älven som rinner där nere. På vägen ner stannade vi och häpnade. 

Stenebyälven 3
I dunklet under uråldriga granar hittade vi den första jättegrytan.

I berget, mejslade och slipade av inlandsisens våldsamma smältvatten, hittade vi jättegrytorna. Runda, djupa, just som grytor. Några små. Bara en meters diameter. Några jättestora, sju meter tvärs över sägs det.

Stenebyälven 4
En av de mindre jättegrytorna
Den största grottan kallas Ingegärds kammare efter en dramatisk händelse med en av traktens döttrar

Väl nere i botten av bergsskrevorna var det bekvämt att promenera. Här har anlagts en vandringsled helt i trä längs älven. Det blev en fin promenad, och vi såg både forsärlor och en strömstare. Det var den dagen när de första videkissarna började komma.

Stenebyälven är inte världens längsta älv, men den gav oss en upplevelse. Jättegrytorna – de satte sig i minnet.

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.

En kommentar till “Stenebyälven och jättegrytorna”

Alla dina kommentarer är välkomna