Blåhjon

Nu vill jag fråga dig som läser detta. Har du nånsin sett ett blåhjon? Jag tror att jag har sett ett, men jag är inte säker. För säkerhets skull bifogar jag en bild som  jag tog ute på min vedbacke igår och om det när någon som vet, så är jag tacksam för bekräftelse om detta är ett blåhjon eller inte.

Blåhjon
Är detta ett blåhjon?

Sen vill jag fråga en annan sak. Vad tänker du på när du läser eller hör ordet blåhjon? Själv har jag bara hört ordet en gång innan jag idag stötte på det nu igen. En enda gång i hela mitt liv, och ändå har det fastnat i mitt medvetande och lär inte utplånas därifrån så länge jag lever.

Hur är det egentligen med intryck, information och kunskap. Vad är det som fastnar? Ja den frågan ställer jag mig. Visst! Olycksfall och dramatiska händelser som när blixten slog ner. När affären i vägkorsningen hemma brann ner till grunden. Eller när mjölkskjutsens hästar kom i sken och kusken föll med huvudet före in i stengärdsgården och fick tas om hand och förbindas av min mamma och hela köket blev nerblodat. Sånt glömmer man ju aldrig.

Eller när Kennedy eller Palme blev mördad.

Men blåhjon då? En enda gång.

Döm själv när du lyssnar på den här visan av Povel Ramel, så förstår du varför. Eller så gör du inte det.

Om det nu var något helt annat kryp jag fotade – ge mig gärna en antydan om vad det egentligen var. Jag vill ju veta. Men förmodligen kommer jag genast att glömma det.

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.

4 reaktioner till “Blåhjon”

  1. Nej, inte är det myskbock, de har väldig långa horn och är långa. Jag menade att flera som fotat myskbock kallar den felaktigt för blåhjon. Jag har tyvärr inte fått syn på myskbocken på flera år. Povel var härlig. Dt slår mig att svärfar (som dog nyligen) nog hade en del skivor av honom. Undrar var de tog vägen.

    1. Jag har fortfarande en stenkaka med Povel Ramels ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt”. Den är spelad så många gånger och är så raspig att man knappt hör sången. De stenkakor jag har som inte är raspiga har mycket bra ljudkvalitet. Tyvärr har min 78-varvsgrammofon lagt av, så jag får leta reda på de gamla favoriterna på Youtube.

  2. Tack för den festliga visan med käre Povel! Blåhjon associerar jag omedelbart med tjänstehjon och då hamnar man ju i gamla tider då man kanske hade närmare till insekterna, vedeldning var ju allenarådande. Jag har nog aldrig fotat ett blåhjon, men jag tror att de bilder man ser av den ibland blandar ihop myskbock och blåhjon.

    1. Hej! Jag förstår att du tänker myskbock, så jag har kollat lite extra på Artportalen nu. När jag ser bilderna där, så lutar jag nog ändå åt blåhjon. Ja, det var på vedbacken som den visade sig ju. Hos mig är vedeldning fortfarande allenarådande (utom när jag är bortrest på vintern, då jag sätter på elpatronen, som är alltför dyr för att köra särskilt länge). Och visst är det lite väl sällan man får höra Povel nu för tiden?

Alla dina kommentarer är välkomna