Där jag bor hade vi en riktig vinter senast 2013, med halvmetertjock is på sjön, som låg långt in i april.
I år har vintern kommit sent, så isarna hinner nog inte bli så tjocka. Men snön har legat några veckor nu och de senaste dagarna har det kommit pudersnö, som har förvandlat landskapet.
17 februari 2018
Jag ville se den här förvandlingen och gav mig ut. Ställde bilen och lät ögat dricka de rena linjerna och formerna.
Och ja, sjön ligger.
Snön, kylan, vintern griper tag i livet. Det är skört så här års, och det estetiskt sköna gömmer liv som tyst och osynligt och desperat håller andan, väntar, söker. På ytan är det lugnt.
Det är detta som är det perfekta. Sen kommer regn och tö. Då vaknar livet. Då trampar kossorna upp djupa spår i hagens mull. Då hittar stararna och ärlorna sin föda i den sargade marken. Då bildar blommorna och bladen sina kaotiska mönster överallt. Men nu är det perfekt.
Se den mjukt släta rundningen längs kullens fot. Det är perfekt.
Se diset över sjön och isen, så som det höljer allt i dimmor och rundar alla skarpa kanter. Det är perfekt.
Se hagens vita lakan breda ut sig och skuggorna som den låga eftermiddagssolen ritar på snön.
Och se hur konturerna på träd och grenar blir skarpa.
Det är perfekt.
Snart kommer livet tillbaka. Livet, som rör till och blandar om, förändrar och blir till. Ogreppbart, intressant och obegripligt.
Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först:
ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans …
.
Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.
Visa alla inlägg av Arletta Ellington
Hallååå!
Vad skönt att vinterestetiken snart ger vika för musik och liv i snår och buskar. Vinterns perfektion i all ära, men vårens kaos med leriga hagar och knoppande videkissar och allt som gömts i snö och kommer upp i tö är ju så himla hoppingivande. Är det på väg hos dig också nu?
Ellington
Våren är på plats; krokusarna strävar upp ur jorden, haren fröjdar sig i tulpanrabatten, tussilagon lyser i vägslänterna, och skräpet har tinat fram. Tyvärr. Gräsmattan är vattensjuk men jag vågar mig på att rensa lite i rabatterna, befriar julrosorna från piprankans stora täcken till blad, knipsar av höstanemonens tufsiga fjolårsstjälkar och sitter en stilla stund och gungar i trädgårdsstolen. Kroppen är trött och nöjd.
Oj, har du redan tussilago? Här finns – jo, krokus har kommit vid solväggen. I övrigt regerar vinterståndarna. Men just idag hör jag en korus av fågelröster från skogsbrynet. Trastar i mängd har anlänt. Några stannar väl. Resten drar norrut när vintern viker.
Ellington
Vacker vinterpoesi i bild och i ord, Ellington! Just så är det; snön målar och jämnar ut, förlåter, dämpar ljud, ljusar upp, dekorerar och skapar lugna landskap. Vinterestetik.
Och ja, sjön ligger.
Snön, kylan, vintern griper tag i livet. Det är skört så här års, och det estetiskt sköna gömmer liv som tyst och osynligt och desperat håller andan, väntar, söker. På ytan är det lugnt.
Se den mjukt släta rundningen längs kullens fot. Det är perfekt.
Se diset över sjön och isen, så som det höljer allt i dimmor och rundar alla skarpa kanter. Det är perfekt.
Se hagens vita lakan breda ut sig och skuggorna som den låga eftermiddagssolen ritar på snön.
Det är perfekt.
Men nu är det perfekt.
Hoho!
Hallååå!
Vad skönt att vinterestetiken snart ger vika för musik och liv i snår och buskar. Vinterns perfektion i all ära, men vårens kaos med leriga hagar och knoppande videkissar och allt som gömts i snö och kommer upp i tö är ju så himla hoppingivande. Är det på väg hos dig också nu?
Ellington
Våren är på plats; krokusarna strävar upp ur jorden, haren fröjdar sig i tulpanrabatten, tussilagon lyser i vägslänterna, och skräpet har tinat fram. Tyvärr. Gräsmattan är vattensjuk men jag vågar mig på att rensa lite i rabatterna, befriar julrosorna från piprankans stora täcken till blad, knipsar av höstanemonens tufsiga fjolårsstjälkar och sitter en stilla stund och gungar i trädgårdsstolen. Kroppen är trött och nöjd.
Oj, har du redan tussilago? Här finns – jo, krokus har kommit vid solväggen. I övrigt regerar vinterståndarna. Men just idag hör jag en korus av fågelröster från skogsbrynet. Trastar i mängd har anlänt. Några stannar väl. Resten drar norrut när vintern viker.
Ellington
Vacker vinterpoesi i bild och i ord, Ellington! Just så är det; snön målar och jämnar ut, förlåter, dämpar ljud, ljusar upp, dekorerar och skapar lugna landskap. Vinterestetik.
Vilka vackra och häftiga vinterbilder, jag gillar! 🙂
Tack annica!