Kropp & Själ-arkiv - Sida 2 av 7 - ATT SMAKA LIVET. Vi – Arletta och Ellington – är två personer med olika ursprung och bakgrund. Var för sig och tillsammans söker vi livets smak i upplevelser av konst, kultur, mat, resor, relationer och friska frukter. Läs och känn vilka smaker som lockar dig.

Vad vill vi ha för väder?

En sådan här februaridag väcker livsandarna till liv

Nu är det februari, och visst börjar det bli ljusare. Visst blir dagarna lite längre, och det kan bli härliga solstunder även de dagar kylan får för sig att bita till. Ja, kanske särskilt de dagarna, för med mildvädret denna vinter har det ofta kommit gråväder, i varje fall där jag bor. Och just de lite frostnupna dagarna är kanske den här årstidens glädjedagar. För mig är det så. Precis just nu är det sådana dagar som gör att jag kan känna mig stark och glad och inspirerad när jag tittar ut genom fönstret på morgonen och ser vad det blir för väder.

Om jag får bara en sådan dag just vid denna tiden så är det till och med så att jag kan möta nästa dags gråväder, slask, dis och mörker med ett öppet sinne och uppleva något skönt även i det.

Genom fönstret kommer den bleka grådagern en mulen februaridag

Just precis nu tar kropp och själ till sig det glädjerika faktum att dagarna håller på att bli längre. Det värsta mörkret – det i december – börjar vika och det väcks hopp i kropp och huvudknopp. Dock kan ingen komma ifrån att dagarna alltjämt är korta. Jo. Visst. Jag noterar noggrant varje minut som dagen förlängts sen förra veckan Jag noterar och jag gläds och jag understödjer på detta sätt min tro på framtiden.

Men om jag ska leva i nuet, då kan jag inte annat än erkänna dagarnas faktiska korthet. Och det är då jag dricker den korta glädjens skönhet. Bort all tanke på framtiden. Bort alla förhoppningar, som ändå så lätt grusas av felslagna skördar, uruselt midsommarväder, frost i blåbärsblomningen och pinande blåst i syrénernas tid! Då öppnar jag ögonen och ser det som faktiskt finns.

Ett tunt molntäcke räcker för att göra dagern blek och skum, men ändå en kärv skönhet.

”Dagen är kort och obesviken – den räcker…” (ur Bengt Emil Johnson ”Fågeldikter”)

Ellington

Gröna Lampans samtalsaktivister nu i Kungälv

”Köp aldrig billiga varor! Det är alltid nåt lurt med det,” utbrister Thomas. Han påstår samtidigt att det är aldrig för sent att göra något som man inte hunnit med när man var ung. ”Jag var klokare när jag var yngre” säger David. ”Då var jag försiktig; nu vågar jag mycket mer.” Så var det denna kväll i Kungälv. På lördagen, tjugondedag Knut, samlades samtalsaktivister hemma hos Bengt Lagerholm på Östra Gatan i ljuset av GRÖNA LAMPAN för att tala öppet om vad de hade på hjärtat.

(Read this post in English)

“Det var planerat så att vi som träffas ska representera olika generationer”, säger Tatiana Pismenskaya, som initierade projektet. För jag är övertygad om att det finns mycket att lära när man samtalar över generationsgränser”. Hon bor i Älvängen och studerar på Kulturverkstan i Göteborg. “Det var synd att de ungdomar som vi bjöd in blev upptagna med sitt arbete. Då blev det ju nästan bara pensionärer kvar”, säger hon med ett litet skratt. “Samtalet fick en annan riktning, vilket var jättespännande!”

Gröna Lampan har påbörjats i Dals Långed och fortsatte nu i Kungälv. I Dalsland blir det en fortsättning i Nössemark. Sen är Falkenberg näst i tur. Idén är att på olika orter samla personer från olika generationer och olika erfarenhetsområden kring frågor som ligger deltagarna varmt om hjärtat. “Gröna Lampan innebär grönt ljus för alla frågor och samtalsämnen”, säger Tatiana. ”När vi samlar Gröna Lampan”, säger hon, ”så har alla med sig var sin liten lampa att ge till någon i sällskapet som en symbol för samtal som ljusspridare”.

Samtalet denna kväll kom att röra både existentiella och praktiska frågor.

“Finns det något som du ångrar att du inte gjorde när du var ung och hade ork och förmåga?”

“Jag ångrar att jag aldrig provat på någon extrem idrottsaktivitet. Särskilt att jag aldrig hoppade fallskärm, fast jag hade chansen och ville”, berättade en av deltagarna.

“Jag ångrar att jag vände i dörren när jag hade bestämt att lära mig spela cello”, berättade en annan.” Varför gjorde jag så? Jag var ju där för att hämta låneinstrumentet. Min lärare hade ordnat det. Min pappa hade kört mig dit. Men jag vände i dörren för där var en massa folk i begravningskläder. Och jag kom inte tillbaka. Jag var 11 då”.

“Ska du nöja dig med att ångra!” frågar Thomas. “Vad tror du om att testa att spela cello nu när du har tid?!

“Hur är det då att vara pensionerad?” Så föll frågorna denna kväll.

“Jag har ju mitt hopp och mina rädslor inför detta. Vi ska nog aldrig bli yngre, men vi ska säkert bli äldre. Betyder det att vi blir klokare?”

“Inte självklart. Kanske om vi lär oss lyssna på både yngre och äldre”.

”Det ska vi testa nästa gång”, säger Tatiana.

Möte i den virtuella världen 31 dec 2017

Nu är det dags. Nu när jag har ätit nyårskvällens och årets sista måltid vill jag vidarebefordra till alla er läsare en nyårshälsning. Den är från Arletta och mig från dagens virtuella möte. Arletta reser i Tyskland och njuter en välförtjänt vila. Från henne får jag dagliga rapporter. Inte bara om vila och nöje, utan även om tankar kring det vi ska ta itu med på det nya året.

(Read this post in English)

Arletta: Jag ska uppdatera dig, Ellington. Det gör jag regelbundet. Eller hur?

Just när jag fick detta meddelande Fortsätt läsa ”Möte i den virtuella världen 31 dec 2017”

Mönster som väcker minnet

En morgon i december körde vi till Kungälv. Arletta hade ett ärende till sjukhuset, och vi krånglade oss igenom stan dit upp. Kungälv är verkligen krångligt nu, när det byggs överallt, med avstängda gator och alternativa köranvisningar och nya mönster för hur man ska köra i varje hörn. Jag har ju bott i Kungälv för många år sedan och stan har förändrats mycket.

(Read this post in English)

Det jag lägger märke till är att de gamla husen i Liljedal är borta. Fortsätt läsa ”Mönster som väcker minnet”

Gröna Lampan – ett samtalsprojekt med avstamp i Dals Långed

I går kväll kom en lite ovanlig grupp personer hem till Ellinor som bor i Dals Långed. Gröna Lampan var lösenordet. Lite som en julsaga var det. En 75-årig präst, en 37-årig lokalvårdare, en 70-årig och en 82-årig lärare, en 53-årig studerande och en 42-årig egenföretagare. Med sig hade de var sin lampa. Och en önskan att tala med varann från hjärtat.

(Read this post in English)

Gröna Lampan var från början ett hemligt sällskap i Ryssland under tsartiden där människor som ville samtala öppet om viktiga saker samlades. Nu återupplivades idén och det var mötet öga mot öga och hjärta till hjärta som lockade.

”Vad ger dig ljus i ditt liv?” Så inledde Tatiana, Fortsätt läsa ”Gröna Lampan – ett samtalsprojekt med avstamp i Dals Långed”

Dragspelaren i Haga

Arletta och jag gick genom Haga i Göteborg idag. Redan innan vi svängde in på Haga Nygata i gatukorsningen vid En Deli, hörde vi dragspelslåt. Musik låter ju nästan alltid lockande, och detta var inget undantag. Dragspelsmusik dessutom lockar ofta till dans, dock denna hade något annorlunda över sig. Det var väl spelat, och redan innan vi vände runt hörnet hörde vi att denna dragspelaren kunde sin sak. Det var en äldre man. Till utseendet något sliten och ansiktet med sina rynkor syntes mejslat av vind och sol och livets möten och motstånd.

(Read this post in English)

Just detta med motstånd hördes på något sätt i musiken han spelade. Det var något jagat över kadenserna. När vi blundade en stund såg vi liksom bilden av ett hot. Något ganska skrämmande, sa Arletta när vi sakta flanerade vidare, alltjämt lyssnande. Fortsätt läsa ”Dragspelaren i Haga”

Bön, vad är det?

Idag när Arletta och Ellington träffades, satt de tysta en stund innan Ellington frågade: Vad är bön?

(Read this post in English)

Arletta: Det är väl enkelt. Du har en önskan. Till exempel, du vill ha en lägenhet att bo i. Lägenheterna är dyra. Det finns inte många, det är en oerhörd konkurrens om de få som finns. Du har försökt och inte lyckats. Din egen kraft räcker alltså inte till. Det är då du ber.

Ellington: Jag tror ju inte på nån gud. Gör du? Fortsätt läsa ”Bön, vad är det?”

Otto von Münchow och kreativiteten

Otto von Münchow diskuterar ofta foto, konst och konstnärskap. För någon vecka sedan hade vi en diskussion på hans blogg om passion. Att passion ger kraft och inspiration i människors satsningar i livet, men att passion också kan leda i fördärvet om den inte samspelar med ett mänskligt omdöme. När Otto häromdagen återkom till den konstnärliga inspirationen fokuserade han på en annan aspekt. Kreativiteten.

(Read this post in English)

Otto von Münchow 1 — Kreativiteten – hämtar vi den inne i huvudet och kroppen? Kommer den till oss utifrån? (foto: Ellington)

Kreativitet innebär att kunna lyssna öppet och andäktigt. Lyssna till det flöde av verklighet som strömmar genom vårt undermedvetna. Detta är den konstnärliga kreativitetens själva källa, menar Otto von Münchow. Fortsätt läsa ”Otto von Münchow och kreativiteten”

En vit duva

Ellington: Vad betyder det att se en vit duva?

Arletta: Varför skulle det betyda något annat än att du ser en vit duva?

(Read this post in English) Fortsätt läsa ”En vit duva”

Djuriskt

Arletta: Vad innebär det att vara ett djur? Vad är djuriskt? Vad vill ett djur? Ellington: Äta, sova, föröka sig. Finns det något mer? Arletta: Själva livet – vad är det för djuret?

(Read this post in English) Fortsätt läsa ”Djuriskt”