Under en av mellandagarna inträffade något av en katastrof. Jag var ensam hemma. Jag vet att jag hade tuggat tuggummi, vilket jag nästan aldrig gör annars. Men jag hade hittat ett och var väl lite i behov av nån slags tidsfördriv när alla kära julgäster hade åkt hem.
Jag är säker på att jag lade det uttuggade tuggummit på kanten till diskbänken. Fortsätt läsa ”Tuggummifläckar och slånbärsbrännvin”
Hej och välkommen 2018, Du, vårt nya år! God fortsättning vill jag faktiskt ropa från Mecklenburg till Dig vårt nya år, och till Dig som läser det vi skriver! 2018 blir året då dimmorna skingras. Ska vi tro på det? Det gör jag!
”Det går som tåget!” ”Det går som på räls!” Vi jobbar! Vi kör!
Här kommer tåget Molli, som skapar dimfigurer. I kväll far jag hem.
Nyårsdagshälsningar
Arletta
Tåget Molli i Bad Doberan, Mecklenburg, Tyskland (foto Arletta)
Nu är det dags. Nu när jag har ätit nyårskvällens och årets sista måltid vill jag vidarebefordra till alla er läsare en nyårshälsning. Den är från Arletta och mig från dagens virtuella möte. Arletta reser i Tyskland och njuter en välförtjänt vila. Från henne får jag dagliga rapporter. Inte bara om vila och nöje, utan även om tankar kring det vi ska ta itu med på det nya året.
Arletta: Jag ska uppdatera dig, Ellington. Det gör jag regelbundet. Eller hur?
Just när jag fick detta meddelande Fortsätt läsa ”Möte i den virtuella världen 31 dec 2017”
Jag hade inte lust att gå och handla i eftermiddags, så jag kollade vad jag hade hemma. Sista biten av julskinkan, tänkte jag.
En morgon i december körde vi till Kungälv. Arletta hade ett ärende till sjukhuset, och vi krånglade oss igenom stan dit upp. Kungälv är verkligen krångligt nu, när det byggs överallt, med avstängda gator och alternativa köranvisningar och nya mönster för hur man ska köra i varje hörn. Jag har ju bott i Kungälv för många år sedan och stan har förändrats mycket.
Det jag lägger märke till är att de gamla husen i Liljedal är borta. Fortsätt läsa ”Mönster som väcker minnet”
Vid juletid tar jag mig ibland tillfälle att se tillbaka på mitt liv. Det vill gärna bli att jag känner lite vemod när jag gjort i ordning och pyntat och sitter och väntar på att barn och barnbarn ska anlända. Jag blev ju ensam, när min fru dog 2012, och nu kommer det förstås upp minnen från våra jular. Ett minne från vår sista jul tillsammans gör mig nu glad till sinnes. Vi hade många gemensamma intressen och satt gärna och spånade och spekulerade om livet och om språk och filosofi bland mycket annat.
Vid frukostbordet för sex år sedan satt så min fru Eva och jag och pratade. Fortsätt läsa ”Jul – vad betyder det?”
I går kväll kom en lite ovanlig grupp personer hem till Ellinor som bor i Dals Långed. Gröna Lampan var lösenordet. Lite som en julsaga var det. En 75-årig präst, en 37-årig lokalvårdare, en 70-årig och en 82-årig lärare, en 53-årig studerande och en 42-årig egenföretagare. Med sig hade de var sin lampa. Och en önskan att tala med varann från hjärtat.
Gröna Lampan var från början ett hemligt sällskap i Ryssland under tsartiden där människor som ville samtala öppet om viktiga saker samlades. Nu återupplivades idén och det var mötet öga mot öga och hjärta till hjärta som lockade.
”Vad ger dig ljus i ditt liv?” Så inledde Tatiana, Fortsätt läsa ”Gröna Lampan – ett samtalsprojekt med avstamp i Dals Långed”
Arletta och jag gick genom Haga i Göteborg idag. Redan innan vi svängde in på Haga Nygata i gatukorsningen vid En Deli, hörde vi dragspelslåt. Musik låter ju nästan alltid lockande, och detta var inget undantag. Dragspelsmusik dessutom lockar ofta till dans, dock denna hade något annorlunda över sig. Det var väl spelat, och redan innan vi vände runt hörnet hörde vi att denna dragspelaren kunde sin sak. Det var en äldre man. Till utseendet något sliten och ansiktet med sina rynkor syntes mejslat av vind och sol och livets möten och motstånd.
Just detta med motstånd hördes på något sätt i musiken han spelade. Det var något jagat över kadenserna. När vi blundade en stund såg vi liksom bilden av ett hot. Något ganska skrämmande, sa Arletta när vi sakta flanerade vidare, alltjämt lyssnande. Fortsätt läsa ”Dragspelaren i Haga”
Vintervädret har kommit och gått. Och kommit igen. Is och snö, sol och tö, storm och stilla dagar. Och till vår förvåning decemberlingon.
Just nu är det vitt när jag ser ut genom mitt köksfönster och termo-metern visar strax under nollan. Sent igår kväll när jag var ute och körde var det minus 11 i köldhålet borta vid Trekanten nedanför Laxarby kyrka. Fortsätt läsa ”Decemberlingon”
Idag när Arletta och Ellington träffades, satt de tysta en stund innan Ellington frågade: Vad är bön?
Arletta: Det är väl enkelt. Du har en önskan. Till exempel, du vill ha en lägenhet att bo i. Lägenheterna är dyra. Det finns inte många, det är en oerhörd konkurrens om de få som finns. Du har försökt och inte lyckats. Din egen kraft räcker alltså inte till. Det är då du ber.
Ellington: Jag tror ju inte på nån gud. Gör du? Fortsätt läsa ”Bön, vad är det?”
