Dragspelaren i Haga

Arletta och jag gick genom Haga i Göteborg idag. Redan innan vi svängde in på Haga Nygata i gatukorsningen vid En Deli, hörde vi dragspelslåt. Musik låter ju nästan alltid lockande, och detta var inget undantag. Dragspelsmusik dessutom lockar ofta till dans, dock denna hade något annorlunda över sig. Det var väl spelat, och redan innan vi vände runt hörnet hörde vi att denna dragspelaren kunde sin sak. Det var en äldre man. Till utseendet något sliten och ansiktet med sina rynkor syntes mejslat av vind och sol och livets möten och motstånd.

(Read this post in English)

dragspelaren 2
Haga Nygata igen

Just detta med motstånd hördes på något sätt i musiken han spelade. Det var något jagat över kadenserna. När vi blundade en stund såg vi liksom bilden av ett hot. Något ganska skrämmande, sa Arletta när vi sakta flanerade vidare, alltjämt lyssnande.

Då berättade Arletta för mig om de äldre personer i Ryssland som berättat om sina möten med tyskar under andra världskriget. Hur de mötena skett och ägt rum vet nog varken hon eller jag, men det var bilden av tyska soldater i främmande land. Tyska soldater som spelade sin musik när de pausade i sina försök att storma det till slut allom dödsbringande infernot i Stalingrad.

Så spelar den, som med till visshet gränsande säkerhet vet att han kommer att vara död i morgon. Så spelar den, som med den vissheten vill kunna uppbringa modet att i mötet med sin dödsbringare ändå vara fullt närvarande och ha full tillgång till sin förmåga att se vad som möjligen kan göras.

Så spelade de ryska försvararna. Så spelade de tyska belägrarna. Så spelar den som ska ha en chans att motstå döden. Att segra? Ja, vad det nu innebär. Och, vad fick dragspelaren i hörnet vid Haga Nygata att spela så?

dragspelaren 1
Vasaparken, Göteborg

Vid Vasaparken skildes Arletta och jag. Hon för att gå till ett viktigt studiemöte. Jag för att ägna några timmar åt förberedelser för morgondagens första arrangemang i vårt projekt Gröna Lampan (som vi ska återkomma till här).

När jag gick tillbaka längs Vasagatan i riktning mot Handelshögskolan och Hagakyrkan mötte jag två män i 40-årsåldern, som befann sig i ett ganska djupt samtal. Det jag hörde i ögonblicket vi möttes var följande fragment: ”… finns det något öde värre än döden …?”

Det rör sig tankar i stadens människobrus.

Ellington

.

.

 

.

.

..

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.

Alla dina kommentarer är välkomna