Dragspelaren i Haga

Arletta och jag gick genom Haga i Göteborg idag. Redan innan vi svängde in på Haga Nygata i gatukorsningen vid En Deli, hörde vi dragspelslåt. Musik låter ju nästan alltid lockande, och detta var inget undantag. Dragspelsmusik dessutom lockar ofta till dans, dock denna hade något annorlunda över sig. Det var väl spelat, och redan innan vi vände runt hörnet hörde vi att denna dragspelaren kunde sin sak. Det var en äldre man. Till utseendet något sliten och ansiktet med sina rynkor syntes mejslat av vind och sol och livets möten och motstånd.

(Read this post in English)

dragspelaren 2
Haga Nygata igen

Just detta med motstånd hördes på något sätt i musiken han spelade. Det var något jagat över kadenserna. När vi blundade en stund såg vi liksom bilden av ett hot. Något ganska skrämmande, sa Arletta när vi sakta flanerade vidare, alltjämt lyssnande.

Då berättade Arletta för mig om de äldre personer i Ryssland som berättat om sina möten med tyskar under andra världskriget. Hur de mötena skett och ägt rum vet nog varken hon eller jag, men det var bilden av tyska soldater i främmande land. Tyska soldater som spelade sin musik när de pausade i sina försök att storma det till slut allom dödsbringande infernot i Stalingrad.

Så spelar den, som med till visshet gränsande säkerhet vet att han kommer att vara död i morgon. Så spelar den, som med den vissheten vill kunna uppbringa modet att i mötet med sin dödsbringare ändå vara fullt närvarande och ha full tillgång till sin förmåga att se vad som möjligen kan göras.

Så spelade de ryska försvararna. Så spelade de tyska belägrarna. Så spelar den som ska ha en chans att motstå döden. Att segra? Ja, vad det nu innebär. Och, vad fick dragspelaren i hörnet vid Haga Nygata att spela så?

dragspelaren 1
Vasaparken, Göteborg

Vid Vasaparken skildes Arletta och jag. Hon för att gå till ett viktigt studiemöte. Jag för att ägna några timmar åt förberedelser för morgondagens första arrangemang i vårt projekt Gröna Lampan (som vi ska återkomma till här).

När jag gick tillbaka längs Vasagatan i riktning mot Handelshögskolan och Hagakyrkan mötte jag två män i 40-årsåldern, som befann sig i ett ganska djupt samtal. Det jag hörde i ögonblicket vi möttes var följande fragment: ”… finns det något öde värre än döden …?”

Det rör sig tankar i stadens människobrus.

Ellington

.

.

 

.

.

..