Otto von Münchow och kreativiteten

Otto von Münchow diskuterar ofta foto, konst och konstnärskap. För någon vecka sedan hade vi en diskussion på hans blogg om passion. Att passion ger kraft och inspiration i människors satsningar i livet, men att passion också kan leda i fördärvet om den inte samspelar med ett mänskligt omdöme. När Otto häromdagen återkom till den konstnärliga inspirationen fokuserade han på en annan aspekt. Kreativiteten.

(Read this post in English)

Otto von Münchow 1
Kreativiteten – hämtar vi den inne i huvudet och kroppen? Kommer den till oss utifrån? (foto: Ellington)

Kreativitet innebär att kunna lyssna öppet och andäktigt. Lyssna till det flöde av verklighet som strömmar genom vårt undermedvetna. Detta är den konstnärliga kreativitetens själva källa, menar Otto von Münchow.

Denna tanke har dryftats tidigare. Därför ska nu jag sätta in den tanken på kreativiteten i ett sammanhang där man dels ser hur den har tagits emot i den filosofiska diskussionen. Och dels vill jag antyda hur diskussionen om kreativitet kan ta nya steg.

Jag blev lite tagen av Ottos kraftfulla beskrivning av kreativitetens källa. Så jag var tvungen att börja med ett utrop.

Åh Otto, om de amerikanska litterära kritikerna Myra Jehlen och Sacvan Bercovitch kunde läst detta. Då skulle de antagligen ha utsatt dig för samma (orättvisa) kritik som de utsatte min kära favoritfilosof Ralph Waldo Emerson för. Emerson – ungefär som du -talar om källorna till konstnärlig inspiration. Då säger han att kreativiteten tar oss till helig mark, där vi måste röra oss försiktigt och vördnadsfullt.

För kritiker som de som jag just nämnde, är detta regressivt och infantilt. Konstverket blir – med deras ord – ”en kosmisk kopia.” Det ger inte den konstnärliga kreativiteten så mycket att göra, förutom att kalkera visioner från det undermedvetna.

Att lyssna inåt. Vad synliggörs? (Foto: Ellington)

Det finns två saker som enligt min mening dessa kritiker inte förstår. Det ena är det som du beskriver. Det kreativa lyssnandet. Ett sådant lyssnande, vågar jag säga, är vad Emerson syftar på. Ett lyssnande där du rör dig ”försiktigt och vördnadsfullt.” Så att du inte stör intrycket av vad han skulle beskriva som ”denna primalmusik”. Det är kreativt att göra sig mottaglig för detta.

Det andra som kritikerna inte tycks förstå är att dessa visionära inspirationer från kreativitetens ”underjordiska flod” kan göras meningsfulla för den värld vi lever i. Jag vet Otto, att du inte nämner något om detta idag. Men i många av dina foton finns både social och politisk mening. Emerson gjorde det till en stor livsuppgift att tänka sig hur det kreativa sinnet kan förvandla sina visionära intryck till konst som blir meningsfull för den tid och den verklighet som man lever i. Detta kan kräva vår uppmärksamhet även idag.

I ett vardagligt sammanhang. Vad ser du då? (foto: Ellington)

Otto. Kanske är det med detta som det är med passion, som vi diskuterade nyligen. Du menade att det inte går att sätta upp några exakta regler för hur man bör gå tillväga. Kanske är det så också med kreativiteten. Det är förmodligen värt att tänka på lika fullt. Hur går det till att kombinera lyssnandet inåt med social medvetenhet?

Otto von Münchow 3
Går det att koppla ihop det yttre med det inre? (foto: Ellington)

Kanske återkommer vi till det. För tillfället är det kanske tillräckligt att bara antyda att medan kreativt vördnadsfullt lyssnande inåt är en del av konstnärens arbete, är det kanske en annan kreativ uppgift också, att uppmärksamt lyssna utåt.

Ellington

.

Läs mer av Otto von Münchow om kreativitet och fotokonst

.

.

.

 

.

.

..

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.

3 reaktioner till “Otto von Münchow och kreativiteten”

  1. Jeg tror du har helt rett; at det finnes både en innvendig strøm som en kunstner vender seg mot og det finnes en utadgående strøm som nettopp handler om formidling og at gjøre kunsten meningsfull for omverdenen. Og jeg tror fint at det gå å kombinere de to. Jeg mener selv at jeg forsøker. Som journalist har jeg en historie og et budskap som jeg vil formidle til mine lesere/lyttere/seere. I journalistikken er dette selvsagt, men jeg tror også at det skjer i kunsten. Fortsatt vil jeg formidle stemninger, følelser og, ja, historie i en litt videre forstand. Det er min tolkning av verden omkring meg, og ikke minst min tolkning av denne strømmen av inntrykk som fanges opp av underbevisstheten.

    Jeg kan forstår Myra Jehlen og Sacvan Bercovitch kritikk av det siste fordi det kan nettopp se ut til at kunstneren bare blir en kopist som gjenskaper det som er blitt bragt til dem. Men da glemmer de, som du jo påpeker, at det for det første ligger kreativitet i selve lytting til denne strømmen, og det må fortsatt gjøres en tolkning av kunstneren før det kommer til uttrykk i et eller annet medium.

    Dette er en veldig spennende diskusjon, synes jeg.

    1. Jo, jag förstår också Jehlen och Bercovitch i den mån det finns konst som enbart kopierar det undermedvetnas heliga strömmar. Men samtidigt upplever jag att även när t.ex Carl Fredrik Hill och van Gogh kommer nära ett sådant bildskapande, så synliggörs ett inre drama, vilket i sig är meningsfullt.

      Det jag framför allt är kritisk mot hos Jehlen och Bercovitch gäller hur de analyserar filosofen Emersons konstsyn. De ser inte att han lägger stor vikt vid hur de visionära upplevelser vi talar om här ska göras meningsfulla för omvärlden. Varför de inte ser det är en annan historia.
      Ellington

  2. Passion är ett brett ord som kan användas i flera sammanhang. Du menar passion för konst och vetenskap, kan jag tro? Där går passion och kreativitet hand i hand, har du inte passion för något så uteblir kreativiteten också. Sedan har vi passionen människor emellan, det är den som kan vara farlig, om flera personer är inblandade.

Alla dina kommentarer är välkomna

Follow

Get the latest posts delivered to your mailbox:

%d bloggare gillar detta: