Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först:
ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans …
.
Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.
Havet. För mig förknippat med lust, naturkraft och skönhet. Skönheten hos havet är glitter och stänk, som bryter ljuset på överraskande sätt. Skönheten hos havet är ljud av måsar och strandskator, bruset av vågorna eller vinden som tar tag i mig som med starka händer.
Bergets färgskiftningar i havsbrynet
Igår när jag var vid havet var dess skönhet stilla. Havsytan var nästan blank. Fiskar hoppade.
Solen värmde. Vinden smekte mig denna dag med lätt lätt beröring. Jag såg bergets färgskiftningar.
Små, små darrvågor här. Åskmoln i fjärran över land.
I fjärran syntes åskmoln torna upp sig över land, men de nådde inte mig, där jag satt och lät mina ögon dricka havets och bergets stilla skönhet.
I halvvaket tillstånd såg jag detta som en bergets tjocka mage innan jag vaknade och gnuggade mig i ögonen.
Berget var hårt och mjukt. Jag lade mig ner och somnade och sov en stund. Vaknade, och somnade igen. Öppnade så mina ögon och såg att det var skönt. Skönt och underligt att jag finns här. Nu.
Jag återvänder gärna till Öland. Nu gör jag det i minnet. Det var en dryg vecka sen jag var där, och i mitt minne dröjer sig några alvarsblomster kvar.
Blåeld. Solberga naturreservat vid Torngårdsvägen
De är inte så märkvärdiga för världen. Men jag tänker på hur magert de växer och vilka färgnyanser de skapar i en till synes torftig miljö.
Åkervinda. Solberga naturreservat.
En del vet jag namnet på. Några har jag inte en aning om vad de heter. Carl von Linné reste här på det han kallade sin öländska resa. Det jag fick höra nu när jag själv gjorde en öländsk resa var att Linné inte såg så mycket av Öland. Han ska ha slagit sin stortå mot en sten. Detta fick honom på dåligt humör. Så han satte sig på gästgiveriet. Istället fick hans studenter som var med ge sig ut i området och leta botaniska och zoologiska rariteter.
Det finns gott om sten på det öländska alvaret. Här en raritet som jag inte lyckades artbestämma
Idag är vägarna på Öland bättre än på 1700-talet. Det är inte så mycket förrädiska stenar att stuka stortån på. Så jag tog mig en cykeltur i kvällningen, vilket Linné skulle sett som ett Guds under eller Djävulens bländverk.
Vit och gul fetknopp. Solberga naturreservat
På den tur jag tog var alvaret aldrig långt borta. De alvarsblomster jag fick se hade en förmåga att lysa i skymningsljuset.
En tidig ölandstok. Solberga naturreservatEn färgkulla på torr kalkmark. Solberga naturreservatOkänd, men vacker tycker jag. Dröstorps alvar, Skarpa Alby.Jag trodde detta var en variant av malört, men jag är inte så säker på det längre. Dröstorps alvar
Innan jag kom hem hade kvällen hunnit bli sen. Det var en av dessa vindstilla kvällar som lär vara ovanliga på denna vindarnas ö. När jag cyklade hemåt hörde jag hela tiden göken gala i väster. Två i Skärlöv, och en i vardera Segerstad, Mellby och Seby. När jag kom till Gammalsby var jag nästan hemma, och där hörde jag göken från öster. Så tedde sig denna kvällens öländska resa.
Till och från Öland kör jag över Småländska Höglandet. Tallmoar nästan i oändlighet. Ett litet brukssamhälle dyker upp rätt som det är. Några gårdar med hage och åkrar. En sjö. Och tallmoar.
Några granar i förgrunden. Därbortom ses tallskogens pelarhall
Det är många mil att köra. Jag kör förbi Nybro och Vetlanda. Det är tallmoarnas land. Stannar upp i Eksjö. Och när jag kör vidare mot Nässjö kör jag genom tallmoar mot Jönköping.
Jag har med mig lite fika. Stannar vid en parkering och går upp en bit i tallskogen. Sätter mig på en tallåga.
Det växer mossor och lavar på träd och stenar. I bärriset vid mina fötter förbereder försommaren höstens rikedomar.
Blåbärsriset har satt kart
Blåbären är ännu gröna, men om en månad är de blå och mogna. De ser välpollinerade ut. Kommer det regn snart så kan de nog bli stora och fullmatade.
Lingonblom
Lingonen är senare. De har just börjat blomma. Jag njuter min försommarfika under tallarna i smålandsskogen. Jag tänker inte höst, men det känns löftesrikt.
Just nu. Precis just nu blommar det. Jag kom i bilen över ölandsbron och fick ett samtal på mobilen när jag kommit upp på vägen som skulle ta mig till Ottenby. Laglydig stannade jag förstås. Körde in på första bästa parkeringsficka. När jag pratat färdigt skulle jag köra vidare. Tittade bara upp lite först. Och upptäckte öländsk blomsterprakt.
Öländsk blomsterprakt
Detta blev inkörsporten till min ölandsresa juni 2018.
Ingen uppkoppling! Ingen dator. Knappt kontakt med yttervärlden. Vad blir det av livet då? Tja, två saker hände mig i alla fall. Jag fick några riktigt nära och intensiva samtal med två av mina syskon, som jag åkt ganska långt för att träffa. Det var det ena. Det andra var en naturupplevelse på ett ställe, där den sista pluppen på telefonens mottagning försvann. Det var på Ölands alvar.
Här brukar betesdjur släppas. då blir alvarets buskar och träd inte så höga.
Solens och vindarnas ö, brukar man säga. Men denna sena kväll var det så gott som vindstilla, vilket är ovanligt, säger de som är åretruntboende.
Solnedgång över Skarpa Alby på Öland.
Och solen, den var på väg ner när klockan närmade sig elva på kvällen och mörkret så sakta började komma krypande.
Då hörde jag den. Göken. Två var det. En som gol i väster och en som gol i öster. Bästergök och tröstergök.
På en del ställen där Ölands alvar inte betas, växer det igen. Mest är det enesnår som frodas.
Tornseglare flög svirrande och avtecknade sig mot kvällshimlen, och en stenskvätta varnade från ett hål i stengärdesgården.
Fossil av ortoceratiter finns i Sverige i kalksten från ordovicium bland annat på Öland.
Öland är ett minimalistiskt landskap. Dess jordlager är tunt. Dess skönhet är karg. ”Jag är stenrik”, sa ölandsbonden.
*) Ordovicium är en period som inträffade för ca 450 millioner år sedan. Perioden varade i ca 40 millioner år. Det som idag är Öland var då havsbotten. Läs om ordovicium på Naturhistoriska museets hemsida.
Insekter är på tapeten nu. Eller i varje fall aktuella. Både IRL och i debatten. Det senare av olika anledningar. Vid Dalälven jobbar man på att få bekämpa myggen, och man vill då använda biologiska bekämpningsmetoder istället för gifter. På andra håll i världen – faktiskt globalt – investerar jätteföretaget Monsanto miljarder i lobbyverksamhet för att deras bekämpningsmedel glyfosat ska få fortsatt tillstånd att säljas.
Lite roligt är det att notera att glyfosat, som ingår i giftet Roundup och används för att bekämpa gömfröiga ogräs även dödar odlingsgrödor. Därför får Monsanto bra efterfrågan på de genmodifierade utsäden som de själva tillverkar. ”1996 blev de första genmodifierade sojabönorna som inte påverkas av glyfosat kommersiellt tillgängliga. Idag finns även glyfosattålig majs, durra, raps, alfalfa, bomull och vete tillgängliga under namnet Roundup Ready” (Glyfosat Wikipedia).
Mindre roligt är det för bin och andra insekter. Och för insektätande fåglar. På 30 år har mängden insekter minskat. Med 80 procent (Dagens Industri). Och jag som undrade varför tornsvalorna inte häckar hemma hos mig längre.
Nej, lindallén hemma har inte surrat öronbedövande under blomningstiden de senaste åren som den gjorde för inte så himla längesen. Dock – de insekter som ändå finns gläder mig och plågar mig. En dag i lövskogsreservatet Ösan vid Billingsfors gladdes jag av de många insektsätande fågelarter som jag hörde sjunga där. Samtidigt kom jag förstås hem helt knottrig av myggstick på hals och händer och armar.
En närgången mygga skymtas till vänster i Ösans rika lövvegetation.
Hemma i min trädgård gladdes jag också av en liten krabat, som jag inte sett mer än en gång tidigare. Förra gången var nog 25 år sen. Då ringde min granne och bad mig komma och titta. ”Jag vet inte vad det kan vara” sa han ”Det är en insekt, men den ser ut som en liten ullig fågel och den hänger i luften som en kolibri och suger nektar med en lång snabel.”
Vingarna surrar så snabbt att de syns inte på bilden här. Större Dagsvärmare på mina syrénblommor.
Igår fick jag se den igen. Och nu kunde jag konsultera Artportalen, där jag såg att det var en Större Dagsvärmare. Att fota den visade sig inte vara det lättaste. Jag tyckte mina bilder blev dåliga, men när jag kollade bilder på Artportalen, såg jag att mina stod sig hyggligt väl.
Större Dagsvärmare. Så här såg den ut när den satt stilla.
Nu vill jag fråga dig som läser detta. Har du nånsin sett ett blåhjon? Jag tror att jag har sett ett, men jag är inte säker. För säkerhets skull bifogar jag en bild som jag tog ute på min vedbacke igår och om det när någon som vet, så är jag tacksam för bekräftelse om detta är ett blåhjon eller inte.
Är detta ett blåhjon?
Sen vill jag fråga en annan sak. Vad tänker du på när du läser eller hör ordet blåhjon? Själv har jag bara hört ordet en gång innan jag idag stötte på det nu igen. En enda gång i hela mitt liv, och ändå har det fastnat i mitt medvetande och lär inte utplånas därifrån så länge jag lever.
Hur är det egentligen med intryck, information och kunskap. Vad är det som fastnar? Ja den frågan ställer jag mig. Visst! Olycksfall och dramatiska händelser som när blixten slog ner. När affären i vägkorsningen hemma brann ner till grunden. Eller när mjölkskjutsens hästar kom i sken och kusken föll med huvudet före in i stengärdsgården och fick tas om hand och förbindas av min mamma och hela köket blev nerblodat. Sånt glömmer man ju aldrig.
Eller när Kennedy eller Palme blev mördad.
Men blåhjon då? En enda gång.
Döm själv när du lyssnar på den här visan av Povel Ramel, så förstår du varför. Eller så gör du inte det.
Om det nu var något helt annat kryp jag fotade – ge mig gärna en antydan om vad det egentligen var. Jag vill ju veta. Men förmodligen kommer jag genast att glömma det.
Just vid denna tiden har vi en faiblesse, som vi ger oss hän åt. Fullt ut! Vi vet att det är populärt med alla de slag av hälsokostidéer. Och visst läser vi recepten om hur man tar tillvara allt det nyttiga som växer nu.
Det blev en god nässelsoppa av detta. Jag fräste en hackad gul lök i smör tillsammans med en skalad grovriven potatis. 3 dl vetemjöl på detta och en liter vatten plus två buljongtärningar. Nässlorna sköljde jag genom att lägga dem i en stor gryta med vatten och sen fiska upp dem med hålslev. När den redda soppbasen kokat i tio minuter la jag i nässlorna som de var och klippte med en sax så att de skulle bli som hackade. Medan jag kokade äggen (hårdkokt), fick soppan koka klart.
Och visst har vi plockat de späda nässlorna och lagat inte bara nässelsoppa, utan nässelstuvning till den panerade fisken, nässlor i grytor och gratänger ungefär som man annars använder persilja, och de allra spädaste nya sköljer vi och hackar färska ner i salladen. Och när nässlorna skjuter i höjden, då går det bra att bara plocka toppskotten. För att inte tala om nässelté. Vi tar de stora nässlorna, som får hänga på tork och sen smular vi bladen när de är riktigt snustorra.
Nässelhässjan. Torkas tills de är snustorra.
Och vi fick vara snabba i år med att ta de späda björklöven till té. De slog ju ut så kvickt, och de ska ju tas medan de fortfarande är lite klibbiga.
Men nässlor och björklöv i all ära. Och recept och matlagning på vårens många goda nyttigheter tackar vi för när vi hittar dem. Men det finns en sak som vi båda frossat i sen vi var barn. Det kräver ingen tillagning, utan plockas och äts direkt.
Jag talar om de ljusgröna skotten i toppen av granens yttersta kvistar. Vi plockar. Vi gnager. Vi njuter av den syrliga smaken. Vi tuggar och äter som de djur vi är.
Det långa gröna tallskottet är saftigt och gott
Och sen upptäckte vi tallskotten. Detta är vår faiblesse. De är långa som små sparrisar och smakar fylligt. Det här var nytt för oss! Och tallens blommor vågade vi också smaka på. De smakar lite kryddigt, och det gör också de alldeles nya kottarna. De är mjuka nu när de är helt nya.
Är det nyttigt? Det tror vi. Det känner vi. Det är som ett behov. Som något som drar oss till de färska skotten av gran och tall. Som en magnet som leder oss till en alldeles särskilt njutning.
Även tallens blommor är vår faiblesse
Så vandrar vi glada i den varma vårkvällen och lyssnar till nästan glömda signaler som vi hör i våra kroppar. Vi är en sorts naturbarn.
Jag älskar staden på sommaren. Göteborg ångar och andas i sommarvärmen. Promenaden från Järntorget längs Linnégatan förbi Änggården tar en halvtimme i snabb takt.
Vi går nog fortast av alla denna dag. Stadsmänniskorna jäktar inte som de annars brukar denna försommarsöndagskväll. De släntrar längs trottoaren i par och grupper. Deras ansikten är avspända och röda av solen.
Botaniska trädgården är öppen. ”Öppet till solens nedgång” läser vi vid entrén. Vi tittar på solen och ser att den ännu står tre fingrar över hustak och trädtoppar.
En koltrast sätter sig på grusgången. Tittar på oss och sjunger en underbart vacker melodislinga där den sitter på marken. Gråsparvarna gnuggar ner sig i sanden och ’badar’ så dammet yr runt dem.
Det japanska körsbärsträdet är precis mitt emellan blom och fruktsättning.
Trädet lyser blommigt och täcker marken med drivor av rosa snö.
Nu är vi också fåglar.
Nu är vi också barn.
Vi fylls av nyfikenhet på vad som gömmer sig bak stigens nästa krök.
I Azaleadalen
Och nästa.
Näsduksträdet i blom
Och nästa.
När solens överkant tangerar hustaken och trädtopparna går vi dröjande tillbaka genom staden. Sent på kvällen strålar asfalt och stenlagda gator fortfarande dagens värme.
Nadja Itäsaari har just låtit sin djupa stämma ljuda ur botten av sin själ till dånet av hennes nåjdtrumma. Hennes skogs- och träd- och trolldomskultur är inte bara ett arv utan också ett verktyg som ger henne fri tillgång till undermedvetna och annars fördolda strömmar i kropp och själ.
Louise och Henke
Louise Halvardsson och Henke Mimerson tar upp tråden från en annan ände. Mitt i all kulturarvssträvan känner de hur kulturen inte bara ger energi åt deras kreativitet. Kultur är också kontroll. Du är en av oss och du ska hålla dig till det. Här följer vi vårt! Här är vi som vi! Bara så du vet! Allt jag ser och allt jag gör styrs av ett mönster som kulturarvet bestämmer. Hur kan jag ta mig ut ur kulturarvet och hur kan jag se utanför boxen? Hur får jag tillgång till en röst som är min?
Så satte Poesiwerken frågan om kulturarv under luppen denna sommarkväll. I föreställningen Det våras för kulturarvet bjöds på en palett av aktuell göteborgspoesi där Nadja Itäsaari och Louise & Henke angav tonen. Poesiwerken i Göteborg ger poesin en plats i vardagslivet, och idag på Litteraturhuset demonstrerade de möjligheter och frågor. Louise och hennes rosa hårkalufs förkroppsligar frågan om hemmahörande, social kontroll och frihet. Eller hur! Och Nadja. Hon ÄR!
Utanför Litteraturhuset, i den ljuva sommarkvällen, hade någon smyckat en av stadens arbetarhjältar i violett och rosa. Också en kommentar till vårt kulturarv.
Botaniska trädgården är öppen. ”Öppet till solens nedgång” läser vi vid entrén. Vi tittar på solen och ser att den ännu står tre fingrar över hustak och trädtoppar.
Trädet lyser blommigt och täcker marken med drivor av rosa snö.
Nu är vi också fåglar.
Nu är vi också barn.
