Busksångaren igen

Jag kunde inte låta bli! Jag hade besökt vänner i göteborgstrakten och var på väg hem. Det var sent. Närmare midnatt. Jag körde E45:an förbi Trollhättan och Vänersborg. När jag såg skylten till höger mot Gestad kom jag att tänka på min upplevelse med busksångaren härom natten. Viljan fanns väl med på ett hörn. Men det var som om bilen svängde av åt det hållet helt av sig själv.

(Read this post in English)

När jag kom till den lilla stenbron där jag hörde busksångaren sist, så var där helt tyst. Så jag nöjde mig med det som fanns. Blomdoft från ett närbeläget busksnår. Vattnets kluckande under bron. Något som rörde sig i vattnet därunder. Annars tystnad.

Jag körde upp till kyrkan 500 meter bort och parkerade. När jag steg ur bilen hörde jag nästan som en kakafoni av ljud. Tre kattuggleungar ropade efter mat precis som sist jag var här. Och på andra sidan vägen, i ett buskage 60 meter bort satt busksångaren. Dess kärva, nästan träiga lockläte ekade mot en stor lada en bit bort, så det lät som flera fåglar var i farten. Och mitt i allt oljud kom dess melodislingor.

busksångaren
I buskaget till höger satt busksångaren. Därbortom ses ett vindkraftverk sticka upp bland molnen.

Jag gick närmare över ängen intill den lilla ån. Den envisa sångaren lät sig inte störas. Inte ens när jag kom så nära som tio meter. Där stod jag länge och lyssnade till min bekanting från häromnatten.

Det blev sent innan jag kunde slita mig därifrån. Vid fyratiden på morgonen var jag hemma. Då var det ljust. Jag hade med mig några ljudfiler på min Iphone med fågelns sång. Där hördes även min andning. OK, tänker jag, jag var ju där.

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.

2 reaktioner till “Busksångaren igen”

    1. Thanks for visiting, Linda! I love these meetings face to face with nature, with people.

Alla dina kommentarer är välkomna