Mitt barndomshem

Jag vill beskriva utsikten från mitt barndomshem.

(Read this post in English)

mitt barndomshem 1
Nattligt snölandskap. Smensgårdslyckan 22/1 1967. Bländare: 8, tid: 12 min. Foto Ellington ”från mitt sovrumsfönster kl 00:20 – 00:32”

De här bilderna tog jag från mitt sovrum på andra våningen det året jag fyllde 20. Då bodde jag inte hemma längre, men var ofta på besök. Den första bilden är lite speciell. Den är tagen med en slutartid på 12 minuter mitt i natten den 22 januari 1967.

mitt barndomshem 2
Marsvinter från mitt sovrumsfönster – Smensgårdslyckan. Korset till höger, Pansarns till vänster. Stafsinge kyrka skymtar på åsen. Foto Ellington 1967

Den andra bilden är samma vy en och en halv månad senare. Åkern närmast heter Smensgårdslyckan och det är precis innan tjällossningen. Bortanför åkrarna ser man den vita mangårdsbyggnaden till gården dit Smensgårdslyckan hörde. Korset heter gården, och bonden kallades ”Kórsen”.

mitt barndomshem
”Tjällossningens koral”. Tjällossning vid Stafsinge kyrka. Foto: Gillis Häägg i boken Solaglaning av Walter Dickson och Gillis Häägg, 1964

Just tjällossningen var ett tillfälle vi brukade se fram emot. Det var sagolikt att se hur det ångade från jorden när tjälen släppte och solen spelade i de älvalika former som bildades av dimmorna över fältet. När jag pratar med min yngre bror om detta, minns han hur vi en dag ringde till falkenbergs-fotografen Gillis Häägg och tipsade honom om att han skulle komma för ”nu lossar tjälen”.

mitt barndomshem 3
Smensgårdslyckan med framkörsvägen mot Gläntan, där jag bodde. Oxelträd i motljus. 5/5 1967. Foto Ellington
mitt barndomshem 4
Pestilensörten blommar vid framkörsvägen till Gläntan. I bakgrunden, Smensgårdslyckan. 9/5 1967. Foto Ellington
mitt barndomshem 6
Höhässjor på Smensgårdslyckan 12/6 1967. Foto Ellington

Smensgårdslyckan och de andra åkrarna framför mitt föräldrahem öppnade för ljuset. Solen över Stafsingeåsen och de öppna fälten färgar mina minnen.

mitt barndomshem 7
Anders Karlsson vid Korset var bonden som ägde och brukade Smensgårdslyckan. Här ses en av hans mjölkkor fotad av Ellington i augusti 1966.
mitt barndomshem 8
Möte i kvällssol i kanten av Smensgårdslyckan 1966. På kvällen och eftermiddagen låg solen alltid på så fint över åkrarna mot Gläntan. Foto: okänd.
mitt barndomshem 10
Författarparet Céline-Marie och Walter Dickson med sonhustru Eva och barnbarnet Anna i kvällssolen vid Smensgårdslyckan, sommaren 1973. Foto Ellington

Ibland gör jag en avstickare till mina gamla hemtrakter. Någon gång har jag knackat på hos en granne, och över en kopp kaffe har vi knutit ihop nuet med det som var. När jag sen kommer hem tar jag fram mina analoga fotoalbum och minns.

Kvällssol genom havreåkern Smensgårdslyckan. Foto Ellington 1966

Minns möten och dagrar, och människor och känslor kommer tillbaka. Vemod, sorg och glädje, och framför allt är det ljuset som finns med i alla minnena.

Häromdagen besökte jag föräldrahemmet igen.

mitt barndomshem 11
Barndomshemmet nu. Foto Ellington 2/1 2018
mitt barndomshem 12
Björkängen och Dals Ängar ska det nya området heta. Smensgårdslyckan hade väl varit ett bra namn! Att det hette Smensgård kom sig av att där låg en smedja berättade min förre granne Karl-Einar Karlsson som bodde i Skärslidarna.

Det är svårt att hitta ett bättre ord än chock för det jag upplevde. Visst lyste ljuset, om än januariblekt, men från huset, trädgården, och den lilla framkörsvägen var ljuset borta.

Visst! Man måste ju bebygga den bördiga åkermarken. Men man kan också släppa fram ljuset.

Mitt barndomshem skymtar i skuggan. Och jag tänker: ”den dyrbara matjorden har de lagt på hög, ja”. Foto Ellington 2/1 2018

Det är förstås vemodigt när allt det gamla förändras. Det är lätt att tänka ”trampat och skövlat, fördärvat och skändat”.  Eller så kan man tänka ”Det kommer aldrig att bli som förr, nä bara bli bättre

mitt barndomshem 14
Mitt barndomshem. Köksingången. Foto Ellington 2/1 2018

Och jag pratar en stund med två kvinnor som bor i huset idag. ”Är det sant att du har bott här som barn?” Och jag berättar. Och de berättar. Och då börjar ljuset komma tillbaka.

Ellington

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.

4 reaktioner till “Mitt barndomshem”

  1. Vackert fångat i bild och text. Tjällossningen hörde defitivt till årets begivenheterheter för oss som växte upp landet under 60-talet.

    1. Säkert har tjällossningen alltid fascinerat människor. Jag föreställer mig att det finns mycket folktro kring det, fast hos mig har det tyvärr fallit i glömska. Men jag tycker det är roligt att dra mig till minnes det som satte färg på min barndom och ungdom. Det kommer som en ström ibland när något väcker ett minne till liv. Är det inte så Tomas, att det behövs bara en liten påminnelse så öppnar sig en hel värld som man kanske inte har tänkt på – på årtionden eller mer?
      Ellington

  2. Jättehärliga bilder!😊 Jag har aldrig fotat med en analog systemkamera, och i dagens dataålder blir det nog inte av. Måste ha varit en jättefin upplevelse, och såklart erfarenhet. Man fick ju bara ett försök på sig, idag kan man i princip ta hur många foton man vill tills man är nöjd.
    Vi hade en föreläsare på fotoklubben för cirka ett år sedan. Han var en känd fotograf på den analoga tiden, kommer tyvärr inte ihåg namnet. Han fotade bland annat för FN och lyckades fota Yoko Ono precis efter John Lennon dött.
    Iallafall så fotograferade han mycket bröllop, hade köpt en ny kamera, annat märke, kommer inte heller ihåg vilket… Han hade använt den i 6 månader utan problem. Han fotade ett bröllop, blev 2-3 rullar. De ringde från labbet och sa, dina bilder är vita, allihopa! Han kände svetten i pannan direkt, det enda av kanske 500 bröllop (ett exempel) han misslyckats med. Men han hade tur i oturen, kameratillverkaren som var Japansk, hade vid tillfället folk i Sverige, och de stod för kostnaden av kläder, hotell till brudparet, och lite annat, och såklart nya foton. Detta skedde på bara 2 dagar. Han berättade inte om han köpte en lott samtidigt!😂😂😂😂

    1. Tack John! Roligt att du gillade dessa bilderna. De är skannade från mitt gamla analoga fotoalbum. Jag satt faktiskt till halv tre i natt och jobbade med scannern. Det är en enkel och billig apparat jag har, men kvalitén blir ändå hygglig tycker jag. Dock, det finns ju mer avancerade scanners. Jag har också lyckats rädda gamla foton på detta vis. Värdefulla foton som legat i småbitar i svärfars plånbok som jag hittat efter att han dog. Foton som bleknat så det snart inte syns vad de föreställer, men med scannern och med bearbetning på I-photo så blir de helt acceptabla igen. Så ibland får jag ett ryck och sparar gamla bilder som annars skulle skatta åt förgängelsen. Jag tycker det är himla viktigt att man skriver upp vad personer heter, var och när bilden är tagen. Jag har hela album med fina bilder på nu glömda släktingar – utan något antecknat. Det är så man kan gråta blod. Eller vad säger du?
      Ellington

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.