Mitt barndomshem

Jag vill beskriva utsikten från mitt barndomshem.

(Read this post in English)

mitt barndomshem 1
Nattligt snölandskap. Smensgårdslyckan 22/1 1967. Bländare: 8, tid: 12 min. Foto Ellington ”från mitt sovrumsfönster kl 00:20 – 00:32”

De här bilderna tog jag från mitt sovrum på andra våningen det året jag fyllde 20. Då bodde jag inte hemma längre, men var ofta på besök. Den första bilden är lite speciell. Den är tagen med en slutartid på 12 minuter mitt i natten den 22 januari 1967.

mitt barndomshem 2
Marsvinter från mitt sovrumsfönster – Smensgårdslyckan. Korset till höger, Pansarns till vänster. Stafsinge kyrka skymtar på åsen. Foto Ellington 1967

Den andra bilden är samma vy en och en halv månad senare. Åkern närmast heter Smensgårdslyckan och det är precis innan tjällossningen. Bortanför åkrarna ser man den vita mangårdsbyggnaden till gården dit Smensgårdslyckan hörde. Korset heter gården, och bonden kallades ”Kórsen”.

mitt barndomshem
”Tjällossningens koral”. Tjällossning vid Stafsinge kyrka. Foto: Gillis Häägg i boken Solaglaning av Walter Dickson och Gillis Häägg, 1964

Just tjällossningen var ett tillfälle vi brukade se fram emot. Det var sagolikt att se hur det ångade från jorden när tjälen släppte och solen spelade i de älvalika former som bildades av dimmorna över fältet. När jag pratar med min yngre bror om detta, minns han hur vi en dag ringde till falkenbergs-fotografen Gillis Häägg och tipsade honom om att han skulle komma för ”nu lossar tjälen”.

mitt barndomshem 3
Smensgårdslyckan med framkörsvägen mot Gläntan, där jag bodde. Oxelträd i motljus. 5/5 1967. Foto Ellington
mitt barndomshem 4
Pestilensörten blommar vid framkörsvägen till Gläntan. I bakgrunden, Smensgårdslyckan. 9/5 1967. Foto Ellington
mitt barndomshem 6
Höhässjor på Smensgårdslyckan 12/6 1967. Foto Ellington

Smensgårdslyckan och de andra åkrarna framför mitt föräldrahem öppnade för ljuset. Solen över Stafsingeåsen och de öppna fälten färgar mina minnen.

mitt barndomshem 7
Anders Karlsson vid Korset var bonden som ägde och brukade Smensgårdslyckan. Här ses en av hans mjölkkor fotad av Ellington i augusti 1966.
mitt barndomshem 8
Möte i kvällssol i kanten av Smensgårdslyckan 1966. På kvällen och eftermiddagen låg solen alltid på så fint över åkrarna mot Gläntan. Foto: okänd.
mitt barndomshem 10
Författarparet Céline-Marie och Walter Dickson med sonhustru Eva och barnbarnet Anna i kvällssolen vid Smensgårdslyckan, sommaren 1973. Foto Ellington

Ibland gör jag en avstickare till mina gamla hemtrakter. Någon gång har jag knackat på hos en granne, och över en kopp kaffe har vi knutit ihop nuet med det som var. När jag sen kommer hem tar jag fram mina analoga fotoalbum och minns.

Kvällssol genom havreåkern Smensgårdslyckan. Foto Ellington 1966

Minns möten och dagrar, och människor och känslor kommer tillbaka. Vemod, sorg och glädje, och framför allt är det ljuset som finns med i alla minnena.

Häromdagen besökte jag föräldrahemmet igen.

mitt barndomshem 11
Barndomshemmet nu. Foto Ellington 2/1 2018
mitt barndomshem 12
Björkängen och Dals Ängar ska det nya området heta. Smensgårdslyckan hade väl varit ett bra namn! Att det hette Smensgård kom sig av att där låg en smedja berättade min förre granne Karl-Einar Karlsson som bodde i Skärslidarna.

Det är svårt att hitta ett bättre ord än chock för det jag upplevde. Visst lyste ljuset, om än januariblekt, men från huset, trädgården, och den lilla framkörsvägen var ljuset borta.

Visst! Man måste ju bebygga den bördiga åkermarken. Men man kan också släppa fram ljuset.

Mitt barndomshem skymtar i skuggan. Och jag tänker: ”den dyrbara matjorden har de lagt på hög, ja”. Foto Ellington 2/1 2018

Det är förstås vemodigt när allt det gamla förändras. Det är lätt att tänka ”trampat och skövlat, fördärvat och skändat”.  Eller så kan man tänka ”Det kommer aldrig att bli som förr, nä bara bli bättre

mitt barndomshem 14
Mitt barndomshem. Köksingången. Foto Ellington 2/1 2018

Och jag pratar en stund med två kvinnor som bor i huset idag. ”Är det sant att du har bott här som barn?” Och jag berättar. Och de berättar. Och då börjar ljuset komma tillbaka.

Ellington