Vinterväglag

Jag ska bara berätta helt kort. I förra veckan skulle jag köra över skogen till Fengersfors. Det var lite halkigt på ditvägen. Vinterväglag.

(Read this post in English)

När jag skulle köra hem ett par timmar senare, började det med att jag halkade på trappen, vilket var en förvarning. Det var 1 grad minus. Det regnade. Det är ju inte så vanligt, men jag har varit med om det förr. Det brukar bli isbark. Marken täckt av en tunn skorpa av total blankis. Dessutom brukar det bli vackra genomskinliga islager på träd och kvistar, men det såg jag inte nu. Det var kväll.

Ungefär så här kan det se ut när det blir isbark på kvistar och grenar

På vägen kände jag genast att bromsarna inte tog. När jag tryckte lätt på bromsen kanade bilen helt motståndslöst. Jag noterade glatt att bromsarna tog jämnt, för bilen kanade rakt fram. Det kändes ändå lite osäkert, så jag lade mig i ca 20 km/tim och var glad att jag lyckades ta mig upp för den första backen. Femmans växel lät lite ansträngd, men när jag lade i trean började hjulen spinna.

Vägen över skogen är smal och krokig och med isbark på vägbanan kände jag ibland hur det släppte även på raksträckorna. Jag bävade lite för den krokiga nedförsbacken vid avtagsvägen mot Liane. När jag kom dit växlade jag ned till tvåan för att inte få så hög fart i backen att jag skulle åka av i kurvan. Genast blev det reaktion på motorns bromsverkan. Bilen ställde sig på tvären och kanade så på tvärs ett gott stycke nedför backen innan jag fick rätat upp den. Jag var glad att jag inte fick något möte just då. Nu återstod några besvärliga uppförsbackar, som jag inte var säker på att jag kunde ta mig uppför, och det flög en tanke genom mitt huvud att jag gärna skulle stanna bilen här och invänta våren.

Men stanna kunde jag inte, för då hade jag aldrig tagit mig ur fläcken sen, så jag gjorde det enda möjliga och fortsatte och hoppades innerligt att inte få möte. För då skulle jag helt säkert hamna i diket.

När jag körde uppför den sista backen vid Koppungen innan stora vägen, såg jag att det lyste från en bil som närmade sig från andra sidan krönet. Jag önskade att den skulle vänta däruppe eftersom där finns en bra mötesplats. Så jag blinkade med lyset och den föraren måtte ha förstått för bilen väntade uppe på toppen så att jag kunde krångla mig förbi. Sen kom jag ut på väg 164 – stora vägen. Där var också vinterväglag, men mer hanterbart.

vinterväglag 2
Vinterväglag på väg från Bengtsfors till Nössemark (foto Ellinor Karlsson)

Några dar senare gjorde jag en ny färd på smala krokiga vintervägar.  Denna väg åt motsatt håll – mot Nössemark nära norska gränsen. Den här gången var det snöföre. Packad snö på vägen. Lite kärvt underlag. Som slädföre där det inte var grusat. Det blev ju ingen hög fart nu heller, men i 50 och med gott väggrepp kändes det tryggare och jag kunde även glädjas åt utsikten.

vinterväglag 3
I kvällningen kom vi fram till färjeläget Sund – Jaren vid sjön Stora Le

Mitt ute i den vintriga ödemarken kom vi fram till ett färjeläge. Färjan Sund – Jaren över sjön Stora Le. Det var också en upplevelse.

 

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.

3 reaktioner till “Vinterväglag”

  1. Det är inte roligt att köra när det är vinterväglag. Men det är något vi sluppit denna vinter. I skrivandes stund är det +7°C och på dagen stiger tempen till över 10 grader. Kom ihåg när man precis fått körkort, min första bil var en Volvo 164 -72, och då var det roligt att leka, sladda göra handbromsvändningar. Jag var till och med ute på havet och körde bil, då några hade gjort upp en bana med gamla gummidäck i Valjeviken, på gränsen mellan Blekinge och Skåne. Men numera vill man ha bra väglag.😊

  2. Ja, det är jobbigt. Det finns inget värre än känslan (eller vetskapen) att man inte har kontrollen över bilen. Tur att det gick bra. Ha en trevlig ny vecka!

    1. Tack Kristallina!
      Önskar dig en fin vecka också! Är det inte konstigt? Jag vet inte om du tycker likadant, men mitt i osäkerheten och rädslan när bilen inte lyder som den ska, så finns det en liten glädje och tillfredsställelse att vara tvungen att ta den utmaningen. Men jag hade tur också (och det ska man väl ha). Hade jag mött saltbilen på den vägen, så hade varken jag eller den blivit kvar på vägbanan! Det är ett som är säkert.
      Ellington

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.