”Lyssna på din kropp. Börja i kroppens vänstra sida.”
”Känn din vänstra fot. Låt resten av kroppen följa. Följa din vänstra fot.”
”Känn knäet på din vänstra sida. Känn höften. Låt vänster arm styra din kropps rörelse.”
Jag finns inne i min kropp. Jag blundar och blickar inåt. Jag anar ett motstånd i rörelsen när jag låter den inre blicken snudda vid min vänstra höft.
”Fokusera lite där som det kanske gör ont. Där som det finns en spänning. Rör dig runt den och se om den blir mjukare.”
Jag följer rösten och går vidare. Känner min vänstra lunga. Ett skifte i musiken, i rytmen, för blicken tillbaka till min höft där rester av spänningen finns kvar. Jag rör mig försiktigt runt den stelheten igen. In i centrum av en liten smärtförnimmelse rör jag mig. Ser en stelhet, som ett spänt band, som jag sakta spänner och släpper, spänner och släpper. ”… elastiskt …” hör jag fragmentet av en mening långt borta. Det lättar och jag kan följa musiken när jag rör mig upp mot min vänstra axel.
Nu rör sig min kropp ledigare till musiken. Jag öppnar mitt vardagsöga för att se att jag inte kolliderar med de andra dansande.
”Följ nu vänster axel in mot nacken. Känn hjärnan. Låt nacken känna att den är fri från ensidigheten i dagens ställningar.”
Här känner jag en tjurighet. Fortsätt läsa ”Jag och min kropp i frigörande dans”
När vi valde det land där vi skulle tillbringa vintern, då diskuterade vi i vilka länder man kan simma i havet i januari-mars. Det kunde vara något av de Karibiska länderna, men jag höll mig utan tvekan till Thai – av en särskild anledning. 
Först ganska kaotiskt. Folk satt utanför vid ett långt bord och sorterade vita och svarta riskorn med penna och anteckningsblad vid sin sida. Innanför insläppet till utställningen ”The Cleaner” av Marina Abramović satt besökare i stolar med hörlurar framför skärmar med olika ansikten som rörde sig som om de talade. Vad gjorde vi här? 
Jag prövar min nya vana. Nu blev det 40 minuter kundalini yoga i högsta tempo. För några år sedan kunde jag göra detta.