Andra vanor, då blir jag en annan person

Ellington: Jag hörde en författare en gång – det var Harry Martinson – han sa att ”jag kan njuta av allting bara det inte upprepas”. När jag har växt upp så har jag nog lärt mig motsatsen. Alltså – jag njuter nog bäst av det som tål att upprepas. Så kan jag hitta min njutning i vanor och i det som upprepas.

vanor - påsktraditionen
april 2017

Arletta: Men talar du verkligen om upprepning nu? Du är ju inte exakt samma person idag som du var igår. Så om du har tagit intryck av det du såg igår, så ser du allting från ett lite annat perspektiv idag.

Ellington: Det var en tanke! Att om jag är uppmärksam så fattar jag att både jag och världen förändras hela tiden. Men då behöver du ju inte ständigt gå på nya vägar. Om du är vaken så ser du ändå alltid nånting nytt.

Arletta: Jag kanske ska tänka på det. Jag har ju alltid haft en vana att tröttna. Tröttna på relationer. Tröttna på arbete. Det som jag tycker upprepas.

vanor 2
mars 2017

Ellington: Ja, jag tror du skulle pröva att se hur du själv och andra – hur du själv och allting förändras.

Arletta: Ja, jag vet ju detta med min hjärna. Logiskt. Och jag känner Herakleitos panta rei.

Ellington: Allt flyter, ja.

Arletta: Men varför upplever jag det inte så? Inte med mig själv i alla fall.

Ellington: Det är väl inte så konstigt. Du har levt på samma sätt alldeles för länge.

Arletta: Jag måste erkänna att det som stör mig i mitt liv, det orsakades av mina vanor. Hade jag haft andra vanor då hade jag varit en annan människa, eller hur?

Ellington: Jag undrar – går det alls att ändra vanor eller ersätta en vana med en annan?

Arletta: Ja. Om man har tålamod och ett syfte, [ler] då räcker det med 21 dagar.

vanor 3
maj 2008

Ellington: Och efter 21 dagar med en ny vana – ja, då menar du att även det som upprepas ska se ut som att det var nytt!

Arletta: Vad tror du?

 

 

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.

15 reaktioner till “Andra vanor, då blir jag en annan person”

    1. Hannele, då frågar jag som Arletta gjorde: ”Men talar du verkligen om upprepning nu? Du är ju inte exakt samma person idag som du var igår.” 🙂
      Hur tänker du om det?
      frågar Ellington

  1. Interessant diskusjon som har fått meg til å tenke. Jeg er en av dem som fort går lei av alt som blir vaner, er rastløs og mye hele tiden kaste meg ut i nytt og ukjent. Kanskje jeg har noe å lære her. La verden forandres rundt meg istedenfor omvendt…

    1. Otto, jag erkänner att jag är en som behöver en slags stimulering, som nog alla gör. En person kan behöva det i form av hög musik, en annan söker nya äventyr i fysiska former, som att hoppa med fallskärm eller köra bil i höga hastigheter.
      Men vad händer om man ökar ljudet och hastigheten maximalt varje dag? Då tänkte jag om mig själv: jag är på jakt efter något nytt hela tiden och jag passerar förbi och hinner inte upptäcka något djupare. Det är lätt att göra idag, för det finns mycket information överallt och då uppdaterar man sig ytligt, och det blir det ingen kunskap.
      Nu talar jag om två olika saker: det känslomässiga och det intellektuella.
      Jag vill nog uppleva djupare känslor genom att studera det jag upplever mer noggrant. Denna vana jag vill sätta in i mitt vardagliga liv. Då kanske jag ser att det finns något nytt att upptäcka utan att jag behöver jaga det.
      Arletta

  2. Nej, jag kan inte njuta av allting. Däremot kan jag njuta av något som upprepas hela tiden. När naturen vaknar och blir vår. Blommor jag älskar, att läsa, gosa med mina djur och en hel del annat. Det betyder inte att jag inte kan njuta av något som aldrig upprepas. Det kan jag också.
    Vanor kan man nog ersätta med andra vanor eller låta bli helt. Det krävs ”bara” viljestyrka.
    Blir man en annan människa med andra vanor? Vet ej. Det är möjligt men inte säkert.
    Tycker ditt svar till Hanna är intressant. Är ni lika på något sätt?

    1. Förstås, vi är så olika som man kan tänka sig!
      Det viktigaste vi har gemensamt är förmågan hitta skönheten och njutningen där den inte verkar finnas. Därifrån började vi upptäcka varandras sätt att vara, att se på världen.
      Arletta

    2. Jag tror att ja – hade jag ändrat mina vanor då hade jag ändrat någonting i mig som person till stor del. Tänk på en alkoholberoende som röker och pga sitt beroende förlorat sitt jobb och fick lungbesvär pga rökning. Om han hade ändrat sin livsstil (som skapades av vanan i början), då hade han gått tillbaka till det friska livet.
      Arletta

    1. Ju mer olika, desto mer att prata om. Men jag ska fråga Arletta om hon tycker vi är lika på NÅGOT sätt.
      Ellington

    2. Hanna, ja vi tänker olika. Men känner ofta lika (titta gärna på mitt svar till Kristallina – jag tänkte på dig också när jag skrev det).
      Arletta

  3. Vi människor är vanedjur och gör saker som vi lärt oss med tiden. Det kan vara på både gott och ont. Att bryta gamla vanor är så svårt, även om de vanorna irriterar en. Men andra vanor är bra. Till exempel tar jag alltid automatiskt på bältet när jag kör bil, och mina barn gjorde alltid det så jag behövde aldrig säga till dem utan de gjorde det som en vana.

    1. Ja, vi är vanedjur, John. Men är vi inte lite nyfikna på det som är nytt och okänt också? Eller hur tänker du om det när du ska ut och fota?
      Ellington

      1. Man har ju även ”dåliga” vanor, och de vill man slippa. När jag fotar så har jag faktiskt också utvecklat vanor. jag har mina favoritplatser som jag besöker ofta, och ibland så kan det bli för mycket, man fotograferar ”sönder” platserna, men samtidigt kan jag ta foto i oändligheten och tröttnar aldrig, men de är inte kul att lägga ut på bloggen, foto från samma ställen även om jag älskar att fotografera vissa platser. På somrarna så brukar jag sätta upp nya mål, och idag pratade vi på jobbet om att besöka Eriksbergs naturreservat som har Visentoxar och många fler djur. http://www.eriksberg.nu Så nu ska det bara bestämmas en dag med fint väder. 🙂

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.