Först ganska kaotiskt. Folk satt utanför vid ett långt bord och sorterade vita och svarta riskorn med penna och anteckningsblad vid sin sida. Innanför insläppet till utställningen ”The Cleaner” av Marina Abramović satt besökare i stolar med hörlurar framför skärmar med olika ansikten som rörde sig som om de talade. Vad gjorde vi här?
Om det första intrycket kändes förvirrande, upplevde jag det som lugnande i nästa rum när jag såg att där fanns vanliga tavlor på väggarna. Var detta en vanlig utställning när allt kom omkring?
Jag visste att det skulle finnas två pågående performances. Innan jag hittade någon av dessa, kom jag in in ett rum med hurtsar där man kunde dra ut lådor med teckningar, skisser och olika artefakter. De flesta hurtsarna var upptagna och jag gick vidare in i ett rum med rörliga bilder på olika skärmar med en kvinna som vred sig som i plågor och utstötte gutturala läten, en annan skärm med en kvinna som dansade naken med en svart tygpåse över huvudet, och ytterligare en skärm med ett kvinnoansikte som uttalade ord utan sammanhang.
I nästa rum fanns en gammal bil som såg ut som en skåpbil av Citroën-modell. Där fanns också två stora krukor eller kärl i människostorlek och jag fäste mig vid en rörlig bild där en kvinna räckte en kraftig pilbåge med pil till en man.
Med pilen riktad mot hennes hjärta, spände de bågen genom att hon höll i bågen och lutade sig tillbaka med hela sin tyngd, medan han höll emot hennes tyngd så att strängen spändes fullt ut. På så sätt, tänkte jag, hindrade han henne från att falla baklänges, samtidigt som han – om han släppte greppet – skulle skjuta pilen rakt genom hennes hjärta.
En person jag kände stod framför en rad upphöjda rum som man bara kunde nå via uppställda stegar. Han sa ett par ord om de rummen och det var då vi upptäckte att stegpinnarna var skarpslipade slaktarknivar med eggen vänd uppåt.
Vi skildes, och jag passerade ett rum med en stor benhög i hörnet. Det luktade svagt av skämt kött och jag såg att en film spelades upp på väggen, men jag gick vidare. Här fanns en bänk där det var skönt att sätta sig ner. Jag var ganska omtumlad av intryck.
Framför mig satt en man på en stol med ett skelett i famnen. Med en rotborste och med smutsigt lervatten ur en hink borstade och tvättade han skelettet. Mannens rörelser var lugna, ömsinta. Hans blick utstrålade på en gång värme, ömhet och uppgivenhet. Jag kände en obestämbar längtan.
Jag satt här länge. Andra stod eller satt här liksom jag. Länge. Med lugn allvarlig blick såg de omkring sig. Den blick som mannen med skelettet också hade. Det spred sig en sorts samhörighet i detta rummet, som jag upplevde det. När någon råkade vidröra mig, fick jag en lugn blick som jag återgäldade och som sa att vi kommit innnanför varandras privata zoner och att ingen skada var skedd. Någon satte sig bredvid mig, och vi utväxlade en blick som också talade om att vi var överens om att kunna sitta så nära. Med mannen och det skelett han vårdade i sådan närhet, blev det naturligt att behandla varandra varsamt. Någon stod i vägen så att vi som satt bakom inte kunde se. Det var som att hon hade känt vår tysta fråga och hon frågade vänligt om hon skulle flytta sig.
Jag bestämde mig för att ta en paus och sen gå till den presentation av utställningen som skulle hållas denna vernissagedag. Jag blev lite förvånad när jag såg att jag hade tillbringat två timmar här. Jag hade sett idoga risräknare. Jag hade sett tyst kommunikation mellan besökare med hörlurar och ansikten valda av Marina Abramović. Jag hade sett att det fanns ett lager av undangömda verk i lådor och att detta undangömda kunde öppnas.
Jag hade sett filmskärmar med bilder av kvinnor i oerhört utsatta situationer. Jag hade upprörts av en mängd föremål, tavlor, rörliga bilder med ljudeffekter av smärta och vilsenhet. Där var ytterligare en performance med en kvinna som utan uppehåll kammade och borstade sitt hår alltmedan hon upprepade orden ”Art must be beautiful – the artist must be beautiful”. Jag hade sett bilder av en kvinna instängd i en ram av brinnande eld och på ett annat ställe bilder av en kvinna som piskade sig och skar sig. Vassa föremål. Stegar med skarpslipade stegpinnar. Och så den mannen som så ömsint samtidigt tvättade och smorde ner skelettet han höll i sin famn.
I presentationen jag sedan gick på fick jag bilden av kvinnan bakom detta. Jag hade varit djupt rörd. Nu började jag se vad jag hade sett. En flicka i en omgivning där staten och familjen har ett iskallt grepp om hennes själ. En målmedveten ung kvinna, som utan kompass och karta letar och finner vägar i och ur detta järngrepp. En 70-årig kvinna vars arbete strålar av styrka och balans. Utställningen heter ”The Cleaner” av Marina Abramović – hennes Bildungsroman.
* Bildningsroman (ty. Bildungsroman) eller utvecklingsroman är en roman som skildrar en ung hjältes eller hjältinnas utveckling till vuxen mogenhet. (Källa Wikipedia)
Här kan du läsa mitt inlägg om Marina Abramovićs performance The Cleaner i fd Skeppsholmskyrkan i Stockholm.
2 reaktioner till “Marina Abramović – utställningen ”The Cleaner” som självbiografisk bildningsroman”