Jag och min kropp i frigörande dans

”Lyssna på din kropp. Börja i kroppens vänstra sida.”

”Känn din vänstra fot. Låt resten av kroppen följa. Följa din vänstra fot.”

”Känn knäet på din vänstra sida. Känn höften. Låt vänster arm styra din kropps rörelse.”

Jag finns inne i min kropp. Jag blundar och blickar inåt. Jag anar ett motstånd i rörelsen när jag låter den inre blicken snudda vid min vänstra höft.

”Fokusera lite där som det kanske gör ont. Där som det finns en spänning. Rör dig runt den och se om den blir mjukare.”

Jag följer rösten och går vidare. Känner min vänstra lunga. Ett skifte i musiken, i rytmen, för blicken tillbaka till min höft där rester av spänningen finns kvar. Jag rör mig försiktigt runt den stelheten igen. In i centrum av en liten smärtförnimmelse rör jag mig. Ser en stelhet, som ett spänt band, som jag sakta spänner och släpper, spänner och släpper. ”… elastiskt …” hör jag fragmentet av en mening långt borta. Det lättar och jag kan följa musiken när jag rör mig upp mot min vänstra axel.

Nu rör sig min kropp ledigare till musiken. Jag öppnar mitt vardagsöga för att se att jag inte kolliderar med de andra dansande.

”Följ nu vänster axel in mot nacken. Känn hjärnan. Låt nacken känna att den är fri från ensidigheten i dagens ställningar.”

min kropp
(foto Arletta)

Här känner jag en tjurighet. Ett kluster av trådar, och jag nystar, nystar, nystar. Rensar och reder ut en härva. Någonting rör sig. Från blått till kraftigt rött tillbaks till stilla grönt när trådändarna hittar kontaktpunkter och härvan löser upp sig. Jag stannar här en stund. Lyssnar till ett ackord. En harmoni. Och jag kan vandra ner längs ryggraden och spela på dess tangenter. Och de lägger sig tillrätta. Med ett litet knäpp lägger sig en och en på plats. Ljuder mjukt och skönt.

Och jag blir varse rytmen, en dämpad bastrumma, som lugnt och stadigt ackompanjerar. Hjärtat ser jag, känner jag, och anar hur nära det ligger. Så nära ryggraden utan att komma när. Jag följer rösten som varsamt leder mig över till min högra sida. Jag vidrör spända punkter där. Följer med musiken genom knä och höft och axlar. När jag kommer upp till nacken är det mesta redan gjort. En liten kvardröjande härva och det blir ett ackord där kvinten ljuder klarare än förut. Nu följer jag tangentraden med lätthet och kan lyssna fritt till rösten.

Rösten leder mig ner till svanskotornas diskanter. Det mullrar till i magen och jag ser med vardagsögat igen när förtrollningen bryts ett ögonblick. Där är en annan baston i kroppsmusiken. Den överröstas av musiken i högtalaranläggningen.

Rösten manar mig tillbaka till mitt inre öga och mina inre fingertoppar, som känner bäckenet.

”Känn vänster skinka. Stanna där ett tag. Känn runt.”

”Känn höger skinka. Stanna. Känn.”

Jag följer runt och känner sittbenen, höftkammarna. ”Känn musklerna i bäckenbotten. Känn könet.”

Vid könet har min kropp ett minne. En glädje då. En stund som var en närhet drar mig i en båge. Förbindelsen som finns kvar sen då, från könet upp till hjärtat, och därifrån till hjärnan, som jag också besökte nyss. På vägen genom hjärtat möter jag ett ansikte med sorg och sedan ilska i båda ögonen.

Ett disharmoniskt ackord skriker i högtalarna – eller … Jag vet inte om det kanske kommer från mitt inre harpospel. Mina fingrar hittar inga tangenter. När jag hittar dem är de stumma. Eller ger ifrån sig skärande ljud.

En hand griper om mitt hjärta. Mitt i tumultet talar en röst. Jag själv står framför mig. ”Se in i dig. Ser du vem du är?”

Jag står stilla länge. Sakta, sakta kommer jag tillbaka till rummet där jag står.

”Se utåt nu,” säger dansledaren. ”Se utåt och känn vem du kan vara med de övriga i rummet. Och vem de kan vara med dig.”

”Ta ett steg nu,” säger hon. ”Inte för nära, bara så att du kan se och känna.”

Och jag tar ett steg. Och ännu ett. Och tar i förbifarten ett av de tunna silkesskynkena som hänger utmed väggen. Jag bara går. Möter de andra gående. Vi ser varandra i ögonen. Lugnt. Går med musiken. Och jag går inte fort, men ändå flyter det tunna floret ut bakom mig. Fladdrar lätt som för en vind. Musiken tystnar. Vi fortsätter att gå en stund. Sen stannar vi. Står där vi står.

Dansledaren säger att nästa vecka är det Valborg och då blir det ingen dans. Veckan därpå blir det som vanligt.

Ellington

Frigörande dans i Dalsland

Frigörande Dansföreningen.

Frigörande Dansakademien

.

 

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.

2 reaktioner till “Jag och min kropp i frigörande dans”

  1. Tack för påminnelsen om denna kroppspraktiken som har givit mig de finaste stunder. En av flera jag har praktiserat, och en av de skönaste! Förr höll jag på mycket intensivt med frigörande dans, och det hjälpte mig enormt till att bearbeta alla känslor. Tack vare sådant kroppsarbete lyckades jag hitta balansen mellan det fysiska och det psykiska. Jag dansar fortfarande själv ibland, när jag känner impulsen. ”Dansa när inga ser dig!”. Det verkar funka effektivt så länge. -:) )

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.